Lite kul och lite fånigt.
Men lyssna bara på den 1 gång, annars blir den bara jobbig att lyssna på.

Vi blev inte bestulna. Jag hittade grejerna till vagnen i garderoben. Så det känns skönt.



Idag gick jag in i vecka 18 av graviditeten. Nästan halvvägs. Har gått rätt fort ändå.

Såhär står det i en bok jag har om den graviditetsmånad jag befinner mig i just nu:
"Istället tittar de lite nervöst på magen och vet inte om du har käkat för mycket bullar eller om du har en bulle i ugnen. Eftersom du har samma känsla som de du möter är det inte så kul."
Jag kan känna igen mig lite i den känslan. Fastän jag snart gått halvvägs känns det fortfarande ganska skört på något sätt. Nästan som att jag känner mig blyg i min graviditet. Inte helt trygg i min graviditet. Inte så att jag mår dåligt på något sätt. Det är lite svårt att förklara.

15 dagar kvar till ultraljudet.



Jag undrar vad som döljer sig i min mage denna gång. Blir det en kille kanske han kommer se ut ungefär som nedan (Rikard) och det vore ju inte helt fel om ni frågar mig.
En tjej till vore inte heller så tokigt.

 

Dagens bilder:







Några bilder som är rätt nya:

Och så hörde man hur ytterdörren öppnades och stängdes igen. Eftersom det bara var jag och Cilla hemma gick jag till dörren, öppnade den och ropade efter Cilla men jag fick inget svar. Det enda som mötte mig var ljudet av steg som skyndade nerför trappan.
Så det var bara att sätta på sig skor och jacka och ila efter.
Cilla sprang ut till Rikard som stod och meckade bil.

Upptäckte precis att Rebecca också bloggat. Förra månaden.

Det verkar som att vi blivit bestulna. Gick in i cykelförrådet idag för att kolla till vagnen och någon har sågat upp vårat lås och tagit det som barnet sitter på i vagnen. Försöker febrilt komma underfund med om vi inte burit upp det tyget någongång, men inte vad jag kan minnas.

Nu ska jag vackla vidare i min lilla värld.

... men Rikard är en väldigt svårövertalad man. Jag behöver bara lägga huvudet på sned, se lite ynklig ut och säga "Jag vill verkligen ha en xxx" (=mitt tilltänkta flicknamn) så svarar Rikard: "Ja ja, du får väl det då".

Sedan vet man förstås aldrig hur det blir, men det verkar ju inte helt nattsvart.
Jag tror nog att han gillar namnet lite trots allt.
I smyg.

PS. Ta inte allt jag säger på blodigt allvar. Jag skulle aldrig tvinga på Rikard ett namn han inte gillade. Däremot kan jag försöka pränta in namnet i hans huvud tills han lär sig att älska det. Eller?

Det hände något ganska lustigt nyss. Jag gick in på svenskanamn.se för att kolla lite namn och sökte på "Cilla". Där stod följande:

"Hebreiska för Skugga
Källa: Cillas Pappa    Uppdaterad: 2009-02-17"

Ringde Rikard för att fråga om det var han som skrivit detta och visst var det så. Lite kul.

Idag, på tunnelbanan, var det en kvinna som erbjöd mig sin sittplats. Hon såg alltså att jag är gravid! Jag visste inte att det syntes på mig när jag har jacka på mig.
Jag blev väldigt glad när hon erbjöd mig sin sittplats. Jag tackade nej och sa att det gick bra, men hon ställde sig upp ändå för att ge mig sin sittplats. Och då satte jag mig.
Inte för att jag behövde sitta ner, det behövde jag inte, men jag blev glad ändå.

När det har gått ett eller två år efter förlossningen och folk fortfarande kommer att erbjuda mig sina sittplatser på tunnelbanan i tron om att jag är gravid p.g.a. den stora magen kommer det dock inte att kännas lika roligt längre, men det får bli ett senare problem.

När jag var gravid med Cilla gick jag upp 21 kg.
I den här graviditeten har jag hitills gått upp ca 5 kg.

Jag har börjat fundera på namn till bebisen. Om pojknamnet är vi ganska eniga, men flicknamn verkar svårare. Jag har ett förslag som jag tycker om men Rikard är långt ifrån övertygad. Sedan vet jag att jag är en sådan som kan stånga huvudet blodigt när jag verkligen vill någonting, men det är bara att bita ihop, man måste vara två om ett namn-beslut, enligt mig.

Cillas namn gick så smidigt att välja.
Även fast jag och Rikard har lite olika åsikter om den saken. Enligt mig var Cillas namn i stort sett bestämt redan innan hon föddes, men enligt Rikard var Cillas namn långt ifrån bestämt innan hon föddes. När hon däremot valde att titta ut sa Rikard efter några sekunder eller minuter: Titta, vi har fött en Cilla.
Och så blev det. Det behövdes liksom inte diskuteras, det bara var så.

Nu ska jag äta lunch med Rikard innan han åker till sin skola.

Rikard har bloggat idag för den som är nyfiken.
Det är inte varje dag det händer, även om det från början var hans förslag att vi skulle skaffa oss egna bloggar till hemsidan. Tro det eller ej men jag var faktiskt ganska tveksam till det förslaget.

Av någon anledning började jag tänka på Cillas tungsträngs-operation igår, när jag låg i sängen för att sova. Jag tänkte på att jag inte var förberedd på att det kunde kännas psykiskt jobbigt att se sitt barn sövas. Det jobbiga låg nog mycket i att det gick så fort, jag förstod knappt själv vad som hände, förrän hon sov och jag blev förd till ett väntrum.

Av någon anledning började jag tänka på medlet, sömnmedlet, de sprutar in när de söver personer. Får man alldeles för mycket av det måste man ju dö?
Och då slog det mig att Cilla skulle kunna dö. Jag menar inte att hon svävade i fara under operationen, verkligen inte, men Cilla är inte odödlig.
Man tänker ofta tanken flyktigt, att man själv och att ens nära kan gå och dö. Men det är inte alltid det slår en med full kraft. Jag kände hur det nästan gjorde ont i bröstet och jag blev gråtfärdig.
Visst kan jag bli ledsen när jag tänker på döden och att det inte finns några garantier, men igår kväll kändes det annorlunda, döden kom för nära.

I lördags gjorde jag något helknasigt. Jag köpte ett litet påskägg till mig själv. Ni ser bild på den här ovan. Det är en mamma-kanin och en pappa-kanin som håller i sin lilla bebis. Sedan, att den är så liten att det knappt ryms något godis i den, är en annan sak.

I lördags träffade jag och Cilla även Byggare Bob i Jakobsbergs centrum. Vi följde efter honom lite för jag tyckte det kunde vara roligt för Cilla att titta på honom. När han såg oss vinkade han och gick fram för att ge Cilla en kram. Cilla vågade inte så Byggare Bob kramade mig istället. Sedan försökte han krama Cilla en sista gång, men Cilla var för blyg.
Efteråt har Cilla förklarat att det inte var den riktiga Byggare Bob utan att det fanns en människa innanför.

Sedan var det ju dags att släcka sina lampor i lördags, mellan kl 20.30-21.30.
På väg hem från min pappa och hans fästmö kom vi på den busiga idén att snoka på hur väl våra mammor skötte sig under denna timme. Min mamma hade inte släckt lampan i sitt sovrum. Däremot såg det mörkt ut i övrigt och det såg ut som levande ljus på köksbordet.
Rikards mamma hade släckt ner sina lampor, men TV-n stod på.
Så bra kämpat - men bättre kan ni.
Rikard brukar säga att jag har för mycket fritid. Jag börjar tro att hela familjen har det problemet.

Själva hade vi släckt ner allting innan vi åkte iväg till pappa, så vi "vann" tyckte Rebecca.

Igår glömde vi bort att ställa om klockorna så vi kom en timme försent till middagen som vi var bjudna till. Rikards mamma ringde oss och undrade var vi höll hus någonstans.
Annars ägnades gårdagen åt sällskapsspel, sällskapsspel och sällskapsspel.

Cilla fick vara med och spela, även om hon spelade med andra regler än oss andra. Regler som får henne att vinna varenda gång hon spelar med oss.
Vi ställde frågor till henne och hon svarade. På frågan vad som finns i bilen svarade hon bl.a. "säten". På frågan vad som kan finnas i håret svarade hon bl.a. "loppor" och "tovor". Och på frågan vad som finns i stallet svarade hon bl.a. "hjälmar", "hästar" och "borstar". På frågan vad som får henne att skratta svararde hon t.ex. "bli kittlad", "roliga lekar" och "när disktrasan hänger på dörren".

Jag är nu i vecka 17 och tror mig känna av bebisen. Små mini-buffar. Inte särskilt ofta, men ibland. Om 22 dagar är det dags för ultraljud. Jag har hört att man kan få en liten skiva för 100 kronor där man har sin bebis inspelad, som en film. Det kanske jag ska fråga efter, för det vore en rolig sak att ha. 

För någon vecka sedan, eller två, frågade jag Cilla om hon ville känna på bebisen. Då tryckte hon in sin hand på ena sidan av magen så att det nästan gjorde ont. Det gick så fort och jag blev lite förvånad. Jag tror att hon tog mina ord bokstavligt och verkligen försökte KÄNNA bebisen där inne.

Det är egentligen inte så konstigt att min gravida kropp inte längre gillar varken svart eller grönt te. 
Det sägs att en stor mängd svart te ökar risken för missfall i början av graviditeten och jag läste att svart te hämmar upptaget av järn i kroppen.
Och någon påstod att grönt te hämmar upptaget av folsyra, vilket man också bör få i sig om man är gravid.
Detta skriver jag, med risk för att ge fel information, men det är i alla fall så jag har fattat det som.
Jag kan ha fel.

Men om min kropp förstått att te inte är ett bra alternativ har den nu hittat ett bra alternativ: Oboy. Måste vara väldigt bra för bebisen, för kroppen vill ha Oboy till varje frukost.

Oboy? Är inte det en sockerbomb?
Hur mycket socker innehåller Oboy? Vill jag verkligen veta det?

Någon som har tips på något man kan dricka istället för Oboy?
Det ska vara kallt, gärna innehålla mjölk och smaka choklad.
Jag är utom hjälp,

Jag har inte så mycket att skriva om men idag tog jag de här 2 bilderna på Valdemar.

Nu har jag gått in i vecka 16.
Såhär står det på internet om vecka 16:

"Vecka 16
Fostret: Barnet mäter 14-16 cm och väger knappt 110 g och växer fortfarande snabbt där det flyter i fostervattnet. Fostersäcken innehåller ca 1,8 dl fostervatten efter 16 veckor. Naglarna på fingrarna utvecklas och ögonen, näsan och öronen är välformade. Skelettet hårdnar och blir mer förbenat. Hörseln är nu skarp och även fast ögonen fortfarande är slutna kan fostret kan skilja på ljus och mörker. Kroppen täcks av ett fint, dunigt lagunohår. Fortplantningsorganen fortsätter utvecklas och någonstans mellan vecka 16-17 kan man urskilja penis eller vagina. Fostret kan nu utföra mer komplicerade rörelser såsom att ta tag om navelsträngen, suga på sina fingrar och anlägga komplicerade ansiktsuttryck."

Det står även:
"Muskulatur och skelett är nu så pass utvecklat att det vanligt att man börjar känna fosterrörelser"

Jag har börjat känna av, vad jag tror är, foglossning. Ibland går det rätt bra, ibland känns det jobbigt. Om jag dammsuger har jag svårt att röra mig några timmar efteråt och inatt sov jag dåligt och kände mig öm i bäckenet.
Det är nytt för mig, med Cilla kände jag inte av foglossningen.

Att gå upp i vikt känns inte heller lika roligt som det kändes med Cilla. Visst är jag glad över bebisen, men det var så himla svårt att gå ner i vikt efter förlossningen.
Det är en skräckblandad förtjusning att gå upp i vikt.
Här är några fler bilder på när jag väntade Cilla:





Sedan kanske det spelar in att jag känner mig allmänt bräcklig just nu. Orolig, lätt till tårar, pepplig, nervös.

Den här gången vet jag mer vad som väntar. Jag vet t.ex. vad tredagars-deppen innebär. Det är en dag då man gråter mycket och den brukar vanligtvis komma 3 dagar efter förlossningen. Jag och Rikard var kvar på BB den dagen och vi skulle få besök av Rikards mamma och Rebecca. Jag tror att jag grät oavbrutet hela tiden de var där för att träffa Cilla för första gången. Jag visste inte ens varför jag grät, tårarna bara rann och rann.

Jag vet att det är omtumlande att få barn. Nu är ju inte allt bara jobbigt med att få barn, men det där med att trippa på rosa moln är inte hela sanningen för alla nyblivna mammor. Det kan också vara skittufft.
Men det här barnet var väldigt planerat och efterlängtat. Så jag är beredd att gå igenom den där känslostormen igen.

I lördags såg vi en trollkarl med Cilla och min mamma. Det var roligt. Han var bra. Sedan åt vi middag hos min mamma.

Igår grillade vi korv med min pappa och hans flickvän, sedan åt vi middag hos Rikards mamma. Och på kvällen åkte vi på bio och såg "Benjamin Buttons otroliga liv". Det var väl inte världens bästa film, men den gick att se. Emellanåt var den dock lite seg. Tyckte faktiskt att det var en ganska tramsig film. Mest för att det är omöjligt att födas som en liten gammal farbror för att sedan bli yngre och yngre. Det fungerar liksom inte så. Men det gäller att passa på när man har en pappa och en bror som jobbar som biomaskinister. Gratis bio är inte fy skam.

Å andra sidan såg vi filmen "Låt den rätta komma in" i fredags. Den handlar om vampyrer. Det var en rätt okej film. Världen fungerar inte på det sättet heller. Men det kändes inte så värst tramsigt för det.

Igår lyssnade jag och Rikard på Hellstrand-låtar. Många fina ord.
Som t.ex. "Ibland vill jag bara vara så långt bort från dig, innan jag ser dig tatuerad i mig, och att du aldrig kan försvinna utan grymma ärr i mig".

Jag tycker att de bästa Hellstrand-låtarna är de som känns nakna och bittra. 

"Den där känslan av att vilja hoppa i en vak. Du tvekade för länge och den där underbara isen kom tillbaks".
"Vi älskade som barn som låter fingrarna få mötas under snön. Vi snuddade vid varandra i en långsam hopplös vacker sista dröm".
"Jag snubblar över katter och något som liknar solen lyser in på mig".

Melankoli. Kärlek.



Nej, nu ska jag rycka upp mig. Tänka glada tankar. Nu är det ju dessutom bara 174 dagar kvar till beräknad förlossning. Dags att packa BB-väskan.

Efter att Cilla badat gick hon själv in i sitt rum och klädde på sig.

Sedan förvandlade hon sig till ett spöke...

Jag vet, det kanske är lite tidigt att börja med magbilder i bloggen, men när man väl har börjat är det svårt att låta bli.



Cilla tar kort på sig själv.











Är inte det här en vacker bild så säg.

Nu har jag inte känt kotten röra sig på ett tag men jag är inte orolig för det.
Eller... jag kan ha känt... jag är osäker.
Jag gick in i vecka 15 idag.

En del av mitt bloggande kommer nu att handla om graviditeten. Hoppas ingen har något emot det. Jag har redan börjat känna av att jag är öm i bäckenet. Så var det inte alls med Cilla.

Och med Cilla var det roligt att gå upp i vikt. Ju större jag blev, desto bättre, kändes det som. Den här gången känner jag mig mer tveksam. Jag minns hur himla jobbigt det var att gå ner i vikt efter förlossningen. Det tog lång tid. Och de följande åren efter att Cilla föddes fick jag leva med frågan ifall jag var gravid, eftersom magen såg så rund ut.

Såhär såg jag ut när jag var höggravid med Cilla:



Stor och rund var jag, men bra mådde jag. Jag hade inte ont och jag kunde ta rätt långa och raska promenader.

Idag var Rikard och Cilla lediga så vi har varit ute och handlat och promenerat.
Funderar på om vi ska ta oss ut i naturen på lördag och grilla korv.

Jag undrar om inte jag tycker att rätt låt vann i melodifestivalen, trots allt.
Rikard höll mest på Caroline och EMD men han tyckte att vinnarlåten var okej.
Fredrik Kempe, som skrivit låten, är rätt bra trots allt.

Nu ska vi käka kladdkaka.

Mage innan graviditet och magen idag, i slutet av vecka 14.
Hua!