Av någon anledning började jag tänka på Cillas tungsträngs-operation igår, när jag låg i sängen för att sova. Jag tänkte på att jag inte var förberedd på att det kunde kännas psykiskt jobbigt att se sitt barn sövas. Det jobbiga låg nog mycket i att det gick så fort, jag förstod knappt själv vad som hände, förrän hon sov och jag blev förd till ett väntrum.

Av någon anledning började jag tänka på medlet, sömnmedlet, de sprutar in när de söver personer. Får man alldeles för mycket av det måste man ju dö?
Och då slog det mig att Cilla skulle kunna dö. Jag menar inte att hon svävade i fara under operationen, verkligen inte, men Cilla är inte odödlig.
Man tänker ofta tanken flyktigt, att man själv och att ens nära kan gå och dö. Men det är inte alltid det slår en med full kraft. Jag kände hur det nästan gjorde ont i bröstet och jag blev gråtfärdig.
Visst kan jag bli ledsen när jag tänker på döden och att det inte finns några garantier, men igår kväll kändes det annorlunda, döden kom för nära.