Idag, på tunnelbanan, var det en kvinna som erbjöd mig sin sittplats. Hon såg alltså att jag är gravid! Jag visste inte att det syntes på mig när jag har jacka på mig.
Jag blev väldigt glad när hon erbjöd mig sin sittplats. Jag tackade nej och sa att det gick bra, men hon ställde sig upp ändå för att ge mig sin sittplats. Och då satte jag mig.
Inte för att jag behövde sitta ner, det behövde jag inte, men jag blev glad ändå.

När det har gått ett eller två år efter förlossningen och folk fortfarande kommer att erbjuda mig sina sittplatser på tunnelbanan i tron om att jag är gravid p.g.a. den stora magen kommer det dock inte att kännas lika roligt längre, men det får bli ett senare problem.

När jag var gravid med Cilla gick jag upp 21 kg.
I den här graviditeten har jag hitills gått upp ca 5 kg.

Jag har börjat fundera på namn till bebisen. Om pojknamnet är vi ganska eniga, men flicknamn verkar svårare. Jag har ett förslag som jag tycker om men Rikard är långt ifrån övertygad. Sedan vet jag att jag är en sådan som kan stånga huvudet blodigt när jag verkligen vill någonting, men det är bara att bita ihop, man måste vara två om ett namn-beslut, enligt mig.

Cillas namn gick så smidigt att välja.
Även fast jag och Rikard har lite olika åsikter om den saken. Enligt mig var Cillas namn i stort sett bestämt redan innan hon föddes, men enligt Rikard var Cillas namn långt ifrån bestämt innan hon föddes. När hon däremot valde att titta ut sa Rikard efter några sekunder eller minuter: Titta, vi har fött en Cilla.
Och så blev det. Det behövdes liksom inte diskuteras, det bara var så.

Nu ska jag äta lunch med Rikard innan han åker till sin skola.