Nu har jag gått in i vecka 16.
Såhär står det på internet om vecka 16:

"Vecka 16
Fostret: Barnet mäter 14-16 cm och väger knappt 110 g och växer fortfarande snabbt där det flyter i fostervattnet. Fostersäcken innehåller ca 1,8 dl fostervatten efter 16 veckor. Naglarna på fingrarna utvecklas och ögonen, näsan och öronen är välformade. Skelettet hårdnar och blir mer förbenat. Hörseln är nu skarp och även fast ögonen fortfarande är slutna kan fostret kan skilja på ljus och mörker. Kroppen täcks av ett fint, dunigt lagunohår. Fortplantningsorganen fortsätter utvecklas och någonstans mellan vecka 16-17 kan man urskilja penis eller vagina. Fostret kan nu utföra mer komplicerade rörelser såsom att ta tag om navelsträngen, suga på sina fingrar och anlägga komplicerade ansiktsuttryck."

Det står även:
"Muskulatur och skelett är nu så pass utvecklat att det vanligt att man börjar känna fosterrörelser"

Jag har börjat känna av, vad jag tror är, foglossning. Ibland går det rätt bra, ibland känns det jobbigt. Om jag dammsuger har jag svårt att röra mig några timmar efteråt och inatt sov jag dåligt och kände mig öm i bäckenet.
Det är nytt för mig, med Cilla kände jag inte av foglossningen.

Att gå upp i vikt känns inte heller lika roligt som det kändes med Cilla. Visst är jag glad över bebisen, men det var så himla svårt att gå ner i vikt efter förlossningen.
Det är en skräckblandad förtjusning att gå upp i vikt.
Här är några fler bilder på när jag väntade Cilla:





Sedan kanske det spelar in att jag känner mig allmänt bräcklig just nu. Orolig, lätt till tårar, pepplig, nervös.

Den här gången vet jag mer vad som väntar. Jag vet t.ex. vad tredagars-deppen innebär. Det är en dag då man gråter mycket och den brukar vanligtvis komma 3 dagar efter förlossningen. Jag och Rikard var kvar på BB den dagen och vi skulle få besök av Rikards mamma och Rebecca. Jag tror att jag grät oavbrutet hela tiden de var där för att träffa Cilla för första gången. Jag visste inte ens varför jag grät, tårarna bara rann och rann.

Jag vet att det är omtumlande att få barn. Nu är ju inte allt bara jobbigt med att få barn, men det där med att trippa på rosa moln är inte hela sanningen för alla nyblivna mammor. Det kan också vara skittufft.
Men det här barnet var väldigt planerat och efterlängtat. Så jag är beredd att gå igenom den där känslostormen igen.

I lördags såg vi en trollkarl med Cilla och min mamma. Det var roligt. Han var bra. Sedan åt vi middag hos min mamma.

Igår grillade vi korv med min pappa och hans flickvän, sedan åt vi middag hos Rikards mamma. Och på kvällen åkte vi på bio och såg "Benjamin Buttons otroliga liv". Det var väl inte världens bästa film, men den gick att se. Emellanåt var den dock lite seg. Tyckte faktiskt att det var en ganska tramsig film. Mest för att det är omöjligt att födas som en liten gammal farbror för att sedan bli yngre och yngre. Det fungerar liksom inte så. Men det gäller att passa på när man har en pappa och en bror som jobbar som biomaskinister. Gratis bio är inte fy skam.

Å andra sidan såg vi filmen "Låt den rätta komma in" i fredags. Den handlar om vampyrer. Det var en rätt okej film. Världen fungerar inte på det sättet heller. Men det kändes inte så värst tramsigt för det.

Igår lyssnade jag och Rikard på Hellstrand-låtar. Många fina ord.
Som t.ex. "Ibland vill jag bara vara så långt bort från dig, innan jag ser dig tatuerad i mig, och att du aldrig kan försvinna utan grymma ärr i mig".

Jag tycker att de bästa Hellstrand-låtarna är de som känns nakna och bittra. 

"Den där känslan av att vilja hoppa i en vak. Du tvekade för länge och den där underbara isen kom tillbaks".
"Vi älskade som barn som låter fingrarna få mötas under snön. Vi snuddade vid varandra i en långsam hopplös vacker sista dröm".
"Jag snubblar över katter och något som liknar solen lyser in på mig".

Melankoli. Kärlek.



Nej, nu ska jag rycka upp mig. Tänka glada tankar. Nu är det ju dessutom bara 174 dagar kvar till beräknad förlossning. Dags att packa BB-väskan.