Stockholm
"Du ringer sent
och säger din lägenhet
kommer lossna ifrån huset
krossas emot gatan
man måste bära
sin sorg i armarna
man måste härma dom
som orkar
dom som fortsätter ändå
Ingen annan skulle förstå och ingen annan skulle gå
en meter för mig jag behöver dig
Du säger kom och ta mig
någon annanstans
alla väggar kryper närmare
och närmare och du vet
man måste bära
en rymd på axlarna
man måste härma dom som vaknar
och vet vad dom vill ha
Ingen annan skulle förstå och ingen annan skulle gå
en meter för mig jag behöver dig
Och i natt, du måste tvinga mig ut
jag ska bara följa med
jag behöver dig
och i natt, jag orkar inte va rädd mer
du måste ta mig någon annanstans
hör du mig
Du sa kom, du måste tvinga mig ut
låt mig bara följa med
jag behöver dig
du sa kom, jag orkar inte va rädd mer
snälla ta mig någon annanstans
hör du mig"
Livet är poesi.
Igår hade jag och Vide en mysig dag hemma.
Första halvan av dagen var i alla fall mysig.
När eftermiddagen kom blev jag och Vide på grinigt humör båda två och då försvann mysfaktorn.
Jag hade tänkt ha Cilla hemma igår också men det blev bestämt att hon skulle följa med sin bästa vän hem från skolan den dagen och då ville hon hellre gå.
Vi badade badkar tillsammans, jag och Vide.
Gick och fikade tillsammans med min mormor.
Faktum är att min mormor Ingrid och Lennart verkar vara Vides stora favoriter just nu.
Han älskar alla sina släktingar och vänner, men min mormor och Lennart gör att han får extra spring i benen och blir extra ivrig.
Jag ska jobba hela nästa vecka utom på onsdag då jag ska åka och träffa en läkare.
Jag ser fram emot det.
Idag ska jag och familjen ut i pulkabacken.
Vide hos sin dagmamma.
Äkta människor.
Jippi.
Igår fick jag veta att den 6-åriga flickan som hamnade under isen överlevde.
Det känns bra att veta.
Någon som har sett serien Äkta människor som har börjat visas på SVT?
Jag, Rikard och Rebecca har sett den och vi tyckte den var bra.
Den handlar om människor och robotar.
Underhållande om ni frågar mig.
En sann verklighetsflykt.
Jag och Rikard har även börjat se serien Glee nu.
Jag tycker att det känns en aning tidigt att gå upp klockan 07.05 om morgnarna så jag har kommit på ett knep.
Jag ställer klockan på 07.06 istället.
Jag är ett geni.
En sann problemlösare.
Jag jobbar hela den här veckan.
Det som jag kan tycka är lite jobbigt med att jobba extra i skolkök är att de som jobbar där kan vara skeptiska till vad jag gör där.
De säger att jag är ung, att jag inte borde jobba i skolkök.
De säger att jag borde plugga.
Däremot säger de aldrig vad jag borde utbilda mig till.
Det är ju ingen idé att sätta sig i skolbänken om man inte vet vad man vill bli.
För det finns ingen som vet vad jag borde bli när jag blir stor.
Inte de.
Och definitivt inte jag.
Om all den här snön väljer att ligga kvar på marken så vet jag vad jag ska göra i helgen.
Jag ska klä på baren och ta med dem till pulkabackan.
Men just nu ska jag...
tvätta kläder...
spännande.
Vi hörs.
Cilla har målat hela sin familj på sin Nintendo DS.
Hemskheter.
För ett tag sedan skrevs det om i nyheterna om en 6-årig flicka som hamnade under isen och där mamman lyckades sparka sönder isen och få upp sin dotter.
Det senaste jag läste om henne var att hon vårdades på intensiven med allvarliga skador.
Jag har tänkt på den där flickan varje dag sedan dess och undrat hur det är med henne.
Fast i och för sig är ju min egen dotter 6 år så det kanske inte är så konstigt att jag hakade upp mig på just den nyheten i allt otäckt som skrivs i media.
Rocka på.
När allt kommer omkring känner jag inte för att skriva en ny verison av min gamla novell PST.
Inte just nu i alla fall.
Någon som orkade läsa PST?
Jag har planerat en ganska lugn helg i helgen med vissa inslag av natur.
Rebecca är här också.
Rebecca har för övrigt pratat så mycket om en serie som heter Glee att jag och Rikard nu har skaffat säsong 1.
Jag har blivit nyfiken och känner att jag vill veta mer om vad det är hon går runt och pratar om hela tiden.
Igår var jag och vågen osams. Jag kallade den för "jävla pessimist".
Vi hälsade på min mormor den här veckan också.
När jag, Cilla och Vide var på väg hem och hade gått ner för alla trapporna ändrade sig Vide och började gå upp igen.
- Krama mormor, sa han.
Sedan ryckte han i dörren tills hon öppnade, gav henne en kram och började gå ner igen.
Rikard var till läkaren för någon dag sedan.
Han är fortfarande inte helt kry.
Han har fått astma men läkaren tror att det kan vara övergående.
Jag var ett jättebra stöd för Rikard när han berättade det för mig...
eller ja...
jag började gråta lite...
(fast bara lite)
så Rikard tröstade mig
(lite).
Men herre Gud.
Jag har ju kanske GAD.
Jag har med andra ord rätt att vara superorolig för det mesta.
En läkartid har jag fått i alla fall, 1 februari.
I samband med att jag bad om en ADD-utredning visade det sig att en läkare gärna ville träffa mig för att prata om min oro.
Varför inte?
Det är nog bara bra.
Och OM det är så att jag har GAD så vill jag gärna veta det för jag tror att ju mer man vet om sig själv desto lättare är det att förstå sig själv och att handskas med sig själv.
Igår, när jag och Cilla rockade med en rockring, fick jag höra en händelse berättad för mig av Rikard som jag tyckte var söt.
Rikard berättade att när han var barn (ca 8-10 år) berättade hans gympalärare att de skulle rocka någon/några dagar senare.
Rikard kände att då ville han öva så han gick hem och övade.
Sedan när det blev gympa nästa gång bad gympaläraren Rikard att börja så han ställde sig upp. Rikard dansade och sjöng Rock araound the clock.
Sedan var det nästa persons tur och det barnet gick fram till en rockring.
Då förstod Rikard att han hade missförstått.
Bilder sedan sist:
Denna spindel har Vide gjort hos sin dagmamma.
Mobilbloggande.
Hej.
Bloggar från mobilen.
Jag har aldrig gjort det förut.
Jag bloggar i och för sig mest för att säga att jag inte tänker blogga idag men bara det är ju att blogga.
Idag har jag och Vide ba dat badkar tillsammans i ungefär en timme. Det var trevligt.
Cilla har varit hemma hos en kompis idag efter skolan.
Nu ska jag gå och sova.
Jag har börjat försöka sova mer än vanligt.
Jag försöker få 8 timmars sömn numera istället för 6-7 timmars sömn. Jag inbillar mig att det är bra för mig att sova mycket.
Jag bloggar mer imorgon eller i övermorgon eller till helgen.
Då ska jag publicera lite bilder och skriva saker som jag redan har skrivit på Facebook för det finns dem som läser min blogg som inte har Facebook.
(Hej A-K).
Ja ja.
God natt.
Sov gott alla människor och katter.
Kronjuvelerna.
Jag tyckte den var mycket bra.
Jag t.o.m. grät en skvätt.
Rikard däremot tyckte den var skitdålig.
Man tycker så olika ibland.
Nu ska jag gå och sova.
God natt världen.
Simhallen.
Det var trevligt.
Vide var så lycklig i vattnet att jag tror vi ska försöka ta oss till simhallen en gång i månaden.
Han hoppade runt i vattnet, var vild, skrattade.
Cilla och Cillas bästa vän (som också följde med) hade också roligt.
Efter badet fikade vi och jag passade på att ta några suddiga bilder med min mobilkamera:
Här har ni några fler bilder sedan sist:
Vide med sin morbor Joel.
Bröd som jag bakade imorse.
Jag och en av mina närmaste.
Rufus som sover på min arm.
En stenkatt som jag har målat till mamma.
Ett stenansikte som jag har målat till mamma.
En stenkatt som jag har målat till min bror Joel.
Ögonen i sten har Rikard målat.
PST.
PST
(en berättelse skriven av Louise Wallin, ca 12 år gammal)
KAPITEL 1
Medans mannen satte på sig sin mörkbruna hatt på huvudet, så tänkte han. Han tänkte som vanligt på sin högsta önskan. Att stå uppe på en stor scen, och sjunga egna låtar, ha egna skivor, tjäna egna pengar. Att stå ensam på scen, och höra publikens jubel. Det skulle bara vara en liten fempersonsorkester, som skulle stå bakom hans rygg, och stödja honom. Allt skulle vara så tyst, och medans fiolens stråke började glida långsammare och långsammare. Tystare och tystare, tills den inte hördes längre. Publiken skulle bara stå och gapa av förtjusning. Och applåderna skulle visa hur nöjd dom var med honom.
Istället fick han bara bli behandlad som lite lort. Gå snällt, sitt ner, stå upp. Och han fick lyda blindt, precis som en hund, som dom försökte utbilda till polis. En polishund. Nej, det var inte hans sätt att leva på. Men ändå blev han behandlad som så. Ändå så lydde han. Men han var van, fast han ville inte vara van. Han ville inte vara en polishund. Men ingen kunde, ingen ville förstå att han också kunde ändra sig.
Han stoppade papprerna, i jackfickan, gick ut och låste dörren till hans hem.
Han hade aldrig varit särskilt lycklig. Men nu fylldes han av både hopp och förtvivlad sorg. Precis som den gången då hans f.d. flickvän Alice, hade gjort slut. Då han blivit så ledsen.
Träd och buskar åkte förbi honom, tills han var framme vid det gamla gula huset. Han andades in den milda vårluften, tog mod och knackade på. Men vad skulle han ha med i orkestern. Trummor eller fioler. Trumpeter. Han röck till när han såg en man i 38-års åldern kliva fram genom dörren.
Han var klädd i en kavaj med bruna byxor till. Om man tittade på ansiktet såg det själviskt och fyrkantigt ut. Mannen som stod på tröskeln rättade till slipsen och bad honom stiga in. Mannen med det själviska ansiktet gick in i köket, och tog fram två glas med champange i, medans den andra mannen tog av sig ytterkläderna. Han bad honom komma in i köket och dom satte sig till bords. Han räckte fram det ena champangeglaset och presenterade sig:
- Mitt namn är Philip, och jag antar att du är här för att få ihop en orkester.
- Ja.
- Vad är ditt namn?
- Sir Percy Brooks, jag är 80 år, och jag vill bli en sångare, och sälja egna skivor.
Philip skrev ner allting, men när han hörde att han ville bli sångare tog han sig för magen och ramlade ner från stolen och mellan skratten lyckades han få fram:
- Ni, sångare. Nej, det tror jag inte. Men ifall ni blir det, så lovar jag att vara med på föreställningen.
Percy tog fram papprerna ur fickan och gav dom till Philip.
- Se själv.
Philip tog papprerna och granskade dom nogrant, medans han mumlade fram ena refrängen. När han hade granskat alla papper, gav han tillbaka dom till Percy, och såg helt förstörd ut.
- Lycka till sa han. Vi hör av oss ifall någon svarar, och vill vara med i orkestern.
- Var det bra sa Percy. Var det godkänt.
- Ja, det var både bra och godkänt, sa Philip, och reste sig upp från golvet. Det var helt suveränt. Och texten på den första låten lockar verkligen.
- Men tror du att jag kommer nån vart då sa Percy. Med tanke på min ålder.
- Du kommer gå mycket långt inom Sveriges murar. Det är ett som är säkert sa han, medans dom drack upp champangen och tog farväl.
Kapitel två!
Nästa dag vacknade Percy av att telefonen ringde. Han tittade på klockan, och den visade att hon var åtta på morgonen. Percy slet undan täcket och satte på sig sina svarta gorilltofflor som han hade fått i julklapp av en kompis. Kompisen hade varit hans bästa vän. Ända tills han dog, med sin fru i en bilolycka. Han mindes så väl, vad han hade sagt i luren innan han åkt.
- Jag är så lycklig Percy. Jag är så lycklig. Och vi syns snart igen. Om en månad. Då kommer vi och hälsar på dig igen, så vi syns den 3 september.
Det var vad han trodde ja. Och Percy mindes så begravningen.
Här vilar Inga och Sigmund Nordvall.
Han ställde sig upp ur sängen och lyfte på den blå telefonluren.
- Sir Percy Brooks.
- Ja hej. Det är jag. Philip du vet. Jo jag bara. Du vet jag. Asså. Jag. Jo. Jag satte upp affischer om dej och orkestern, och nu har jag några personer här, som är intresserade. Kan vi komma till dig, eller?
- Jovisst. Hur många är det?
- Det är fyra stycken. Mange, Jack, Anthony och Zara. Jag kan beskriva dom. Mange är inte härifrån London. Han är svensk, men kan tala engelska. Jack och Anthony kommer ganska bra överens. Och Zara är mest för sig själv.
- Jo.... jo. Men när kommer ni?
- Ja. När är det okey att vi kommer?
Percy log ett osynligt léende. Dom trodde nog att han var den, som var lugn. Och skulle bjuda dem på middag kl. 3. Men egentligen var han så ivrig att han kunde dö. Men han förstod att det inte gick för sig att säga:
- Kom nu. Kom nu. Skynda er.
Men han kunde ju inte vänta till klockan tre, så han sa, så lugnt, och utråckat som möjligt:
- Ni kan väl komma nu, om det går för sig.
- Javisst. Vi kommer sa Philip och slängde på luren.
Och den blå luren, fick samma mål. Och av någon anledning, fäste han blicken vid dom svarta gorilltofflorna.
Dom stod under honom, och han ägde dom. Dom fick lov att lyda hans ben. Och när hans fötter svettades, var det dom som fick lida. Han gick ur tofflorna och dom fick vila i hans händer.
- Ni ska bli fria. Sa han. Han gick ut på balkongen. Där blev han stående, ensam med sina tofflor. Han titta upp mot himmlen. Solen lyste mot honom, som ett stöd. Han tittade ner från balkongen. Där gick en massa människor. Människor som hjälpte till att förstöra världen, med sina godispapper och smällare. Även med kanoner och annat.
Han kände en sorg. En sorg, som ingen kunde förstå. Han kände ögonen bli fuktigare och fuktigare. Han sträckte ut händerna och kände att greppet om tofflorna, blev allt svagare. Dom delade samma sorg, när dom föll, och nuddade marken. Percy slängde sig så hårt han kunde mot golvet. Och där blev han liggandes. Tårarna nuddade balkongens trägolv. Där blandade dom sig med varann, och bildade en pöl. En pöl av sorg och besvikelse.
Kapitel tre!
Det var tur, att han lyckats göra sig i form innan gästerna kom. Och inte nog hade han fått gnuggat ögonen med ett vått bomull, för att inte visa, att han hade gråtit.
Och där satt dom nu. Philip, Percy, Jack, Anhony, och Zara pratade. Och tills sist så måste det göras. Och så som när den första fisken nådde vattnet, så måste också Percy sjunga.
Det var Philip som nämde det, och allas blickar fastnade vid Percy.
Percy ställde sig upp. Och började.
- Så som en vind, en vind med kalla kårar.
Och sedan gick allt lätt som en dans. Och den lilla publik han hade, började sjunga med, sakta men säkert. Han fick mer och mer självförtroende, för varje ton han tog. Och till slut stod alla sex där och sjöng så mycket de förmådde. Men en dag måste ju också fisken lämna vattnet och återgå till döden. Det var då alla låtar var slut och dom måste sluta sjunga. Och Percy måste fråga om någon ville ställa upp i orkestern. Och när han tittade på dem och ställde frågan, syntes det genast vad svaret var. Svaret var ett ja för alla. T.o.m. Philip såg road och glad ut. Percy tittade på hans ansikte. Och då såg han. Hans ansikte hade förändrats. Det var runt. Det var inte själviskt. Det var fint. Och det var rart. Och medan allas skrål, och skratt och hurranden, hördes en röst. Den kom från Philip.
- Hurra för PST. Den berömda sångruppen.
Kapitel fyra.
Det var helt ofattbart. Efter bara ett år. Efter bara ett år, hade det hänt. Dom var kända. Dom var rika. Och Philip. Han hade hjälpt till. Han var en i gruppen. Och nu var dom sex i den. Percy, Philip, Anthony, Jack, Mange och Zara. Det hade hänt. Dom var gruppen PST. Och han var huvudhjärnan. Han var lycklig. Han hade fått en fru. En fru som han offrade allt för. Elisabeth, Elisabeth Wiik. Och nu var han på väg hem, med sina 50 000 kronor i fickan. Och hela gruppen PST hade skiljts vid vägskylten, och bestämt att träffas redan nästa dag. Och nu var han på väg hem. Hem till sitt hus.
Men plötsligt stannade han den nya röda bilen. Något fick honom att tänka. Vad hade han sett. Han tittade bakom sig. Elisabeth. Nej. Inte hon. Dom hade ju offrat allt för varandra. Allt var bara bluff. Och där stod Elisabeth och kysstes, med någon annan. Någon annan man. Precis som om hon och han hade gjort igår, innan hon sa att hon skulle åka till Mallorca en vecka. Och det hade bara gått en dag. Det kändes som om allt var svart. Som om allt var tidlöst. Han gick ut ur bilen och skrek.
- Vet ni en sak alla människor.
Men ingen hörde honom. Ingen såg honom. Och alla dom tusentals människor, som gick förbi. Han var bara luft. Alla bara tjatade på sina barn, att öka takten, och sneglade på honom, som om han var dum i huvet.
Han kände i fickan. Där var något hårt och metallaktigt. Han tog upp det.
- Kära gud, som är i himmelen.
Det nuddade hans huvud. Och han skött.
Minnen.
Han hade långt, blont lockigt hår och hette Peter.
Jag var väl ungefär 8-9 år.
En dag skrev jag ett brev till honom och i brevet frågade jag chans på honom.
Jag kommer ihåg att jag gav honom brevet och sedan sprang jag därifrån innan han började läsa.
Hur som helst, jag fick nobben.
- Tycker inte du att jag är lite för gammal för dig? frågade min brors lärare vänligt när vi träffades igen.
- Nej, svarade jag.
Senare klippte Peter av sig sitt långa ljusa hår.
Då slutade jag plötsligt att vara kär i honom.
En annan gång frågade jag chans på en klasskompis.
Han sa också nej.
Fastän jag hade gett honom mitt stora suddigummi som det stod "For BIG trouble" på som jag hade fått av mamma.
Livet är hårt.
Känslor.
Så fina tycker jag att de är, mina barn.
En bild som någon tagit på Cilla på hennes fritids.
Vide testar en ny grimas.
Rebecca brukar också göra mig gråtfärdig ibland.
För att hon är så klok och godhjärtad.
Supersöt är hon också.
Jag är å andra sidan en ganska gråtig person.
Ibland.
Det känns som att det här blev ett ganska smörigt blogginlägg.
Smör är i och för sig ganska gott.
Helst ska det vara Bregott.
Mina två barn, mitt bonusbarn och Bregott.
Idag när jag böt blöja på Vide så hade vi följande samtal:
Jag: -Ibland förstår inte jag hur du resonerar. Ska det vara så svårt att förstå sig på sina barn?
Vide: -Mandarin.
Nu ska jag gå och sova.
Jag hade tänkt att gå och lägga mig tidigt ikväll.
Det sket sig.
Jag har i alla fall tagit en promenad med min mamma idag.
Hundarna fick också följa med.
God natt.
Sov gott.
Tillbakablickar.
Någon som är nyfiken på att läsa den?
Jag tänkte kanske lägga ut den till helgen eller så.
(Med felstavningar och allt).
Jag funderar även på om jag skulle ta mig tid att skriva en ny novell på samma tema.
Göra en ny version av samma berättelse som jag skrev när jag var 12.
Göra den bättre, annorlunda.
Och sedan, självklart, lägga ut även den i bloggen.
Jag är trött.
Jag har jobbat den den här veckan.
Då blir man trött.
Dessutom har jag bakat bröd idag.
(Med russin i).
Idag var det en person som reagerade lite på ålderskillnaden mellan mig och Rikard.
Det skiljer ju 9 år mellan oss.
Jag kom då att tänka på att precis innan jag träffade Rikard hade jag bestämt mig för att min framtida pojkvän skulle vara max 5 år äldre än jag själv.
Det är roligt när livet inte blir som man hade tänkt sig.
Jag hade också bestämt mig för att mina framtida barn skulle heta Agnes och Isak men på den fronten ändrade jag mig också.
Det blev en Cilla och en Vide istället.
(Faktiskt så skrev jag och Rikard brev till varandra ca 9 månader innan vi blev tillsammans och då frågade Rikard mig i ett brev om jag ville ha barn och jag sa att jag skulle ha två barn, en Agnes och en Isak. Tänk om jag hade vetat då att det var han som skuklle bli pappa till mina barn för det hade jag ingen aning om. På den tiden tyckte jag att Rikard var läskig. Jag tycker inte att Rikard är läskig längre.)
Nu ska jag gå och lyssna på bok och sedan sova.
Cilla dansar balett.
Cilla och Vide.
Cilla och Vide som sitter inne i Cillas rum och tittar på film.
Louise Wallin, 12 år.
Dom stod under honom, och han ägde dom. Dom fick lov att lyda hans ben. Och när hans fötter svettades, var det dom som fick lida. Han gick ur tofflorna. Och dom fick vila i hans händer.
- Ni ska bli fria. Sa han. Han gick ut på balkongen. Där blev han stående, ensam med sina tofflor. Han titta upp mot himmlen. Solen lyste mot honom, som ett stöd. Han tittade ner från balkongen. Där gick en massa människor. Människor som hjälpte till att förstöra världen, med sina godispapper och smällare. Även med kanoner och annat.
Han kände en sorg. En sorg, som ingen kunde förstå. Han kände ögonen bli fuktigare och fuktigare. Han sträckte ut händerna och kände att greppet om tofflorna, blev allt svagare. Dom delade samma sorg, när dom föll, och nuddade marken."
/Louise Wallin, ca 12 år.
Men mina berättelser från tonåren är ganska mörka.
Mina påhittade figurer verkar inte göra något annat än att skjuta sig i huvudet och hoppa ut för stup.
Percy sköt sig själv i huvudet.
Det är nästan så att jag vill gå tillbaka i tiden och prata med mig själv som ung och säga:
- Ska du inte ge honom en chans i alla fall?
Han kanske kan gå i KBT eller testa medicinering istället för att plötsligt
bara hitta en pistol i sin jackficka?
(Jojomen det är sådant man brukar hitta i sina fickor).
Anledningen till att Percy sköt sig i huvudet var att han såg sin flickvän kyssa någon annan.
Flickvännen hade sagt till honom att hon skulle resa till Mallorca en vecka men istället visade sig att hon skulle umgås med sin hemliga älskare.
Men snälla Percy, skjuta sig i huvudet!
Dramaqueen!
Jag är inte 12 år längre.
Jag är 28.
Jag kan inte väcka Percy till liv igen.
Han har varit död i över 10 år nu.
Det finns dock en sak jag KAN göra.
Jag kan tycka om Louise Wallin, 12 år, som sitter och skriver noveller om 80-åriga män som skjuter sig i huvudet för att de känner sig ensamma.
Hon är kanske en aning knepig, en aning pessimistisk, en aning svår att nå fram till.
Hon gick i alla fall alltid sin egen väg även om den var lite väl krokig ibland.
Hejdå kaviar.
Den var bra.
Jag gillar både den svenska och den amerikanska versionen av den historien.
Jag blir väldigt fängslad av karaktären Lisbeth Salander.
Hon är en favorit.
Så långt ifrån mig man kan komma (tyvärr) men underbar ändå.
Jag är också underbar men inte lika kaxig.
Mer nervös faktiskt.
Sedan har jag även sett två andra filmer sedan sist.
Nyckeln till frihet och Melancholia.
Nyckeln till frihet var bra.
Vad gäller filmen Melancholia så har jag svårt att besämma mig för vad jag tyckte om den.
Första halvan av filmen tyckte jag rätt dåligt om.
Andra halvan tyckte jag var ganska intressant.
Men det var en väldigt deprimerande och ångestladdad film.
En film som man ska se om man känner för att vara deppig.
I helgen har vi hälsat på barnens farmor som har fyllt år.
Min bästa kompis (gula gubben) har också kommit på besök.
Vi har också åkt och fikat med Rebecca och hennes bästa vän.
Andra saker som har hänt:
När Vide hade barnvakt hittade han en sax så nu har han kort lugg.
Jag har fått en kylskåpsmagnet av min bästa vän.
På kylskåpsmagneten står det:
Jag vet att jag är i min egen värld. Det är OK, de känner mig här.
Jag fick även biljetter till en Staffan Hellstrand-konsert i februari som jag, Rikard och bästa vännen ska gå på.
Jag är nästan helt säker på att Vide sa Hejdå kaviar då han gick och slängde en tom kaviartub i soporna en morgon.
När jag vaknade vid 04.30 imorse satt Cilla i sin säng och spelade DS.
Hon hade visst trott att det var morgon.
Jag förklarade att det fortfarande var natt och då gick hon med på att somna om.
Vides nya frisyr.
Kent - Utan dina andetag.
Vide-oklipp.
Här är ett bevis på att han kan säga "raggarbil":
Här är Vide som testar på det här med stavgång:
Första inlägget av mig detta år.
På kvällen hade vi lite poesiafton men det blev inte så värst många dikter skrivna.
Cilla var också med och skrev dikter.
Strax innan 12-slaget väckte vi våra sovande barn och gick ut och såg på fyrverkerier tillsammans med barnens farmor.
Det gick bra.
Cilla och Vide fick hörselskydd.
Jag har klippt håret också.
Frisörskan var hemsk och klagade över mitt slitna hår och min tråkiga hårfärg och bla bla bla.
Jag och folk som klipper hår går oftast inte ihop.
Men håret blev helt okej.
Annars är det fortfarande lite krassligt här hemma.
Och jag har fått lock för ena örat.
Men vi blir säkert piggare snart, jag och Rikard.
Rebecca har åkt hem igen. Hon stannade ungefär en vecka.
Imorgon ska barnen sova hos sin farmor och jag och Rikard ska åka på bio.
Det blir nog The girl with the dragon tattoo.
Nu ska jag snart gå och sova.
Här är några bilder sedan sist:
Rufus.
Vide lekte att dessa dockor han fått i julklapp var "pappa" och "Vide".
Denna pysslade Cilla ihop en morgon.
Tänk, mina barn kanske älskar varandra trots allt. :-)
Jag och Vide som tittar på TV.
Är vi inte lika? :-)
Denna tavla fick jag och Rikard i julklapp från Rebecca.
Hon har ritat den själv.
