Louise Wallin, 12 år.

"Och av någon anledning fäste han blicken vid dom svarta gorillatofflorna.

Dom stod under honom, och han ägde dom. Dom fick lov att lyda hans ben. Och när hans fötter svettades, var det dom som fick lida. Han gick ur tofflorna. Och dom fick vila i hans händer.

- Ni ska bli fria. Sa han. Han gick ut på balkongen. Där blev han stående, ensam med sina tofflor. Han titta upp mot himmlen. Solen lyste mot honom, som ett stöd. Han tittade ner från balkongen. Där gick en massa människor. Människor som hjälpte till att förstöra världen, med sina godispapper och smällare. Även med kanoner och annat.

Han kände en sorg. En sorg, som ingen kunde förstå. Han kände ögonen bli fuktigare och fuktigare. Han sträckte ut händerna och kände att greppet om tofflorna, blev allt svagare. Dom delade samma sorg, när dom föll, och nuddade marken."

/Louise Wallin, ca 12 år.
 
Läser mina noveller från tonåren och inser att min dramatiska ådra verkar gå ganska långt tillbaka i tiden. Just den här berättelsen handlar om en 80-årig man vid namn Percy Brooks som bor i London. Han drömmer om att bli sångare i ett band.

Men mina berättelser från tonåren är ganska mörka.
Mina påhittade figurer verkar inte göra något annat än att skjuta sig i huvudet och hoppa ut för stup.
Percy sköt sig själv i huvudet.

Det är nästan så att jag vill gå tillbaka i tiden och prata med mig själv som ung och säga:
- Ska du inte ge honom en chans i alla fall? 
  Han kanske kan gå i KBT eller testa medicinering is
tället för att plötsligt
  bara hitta en pistol i sin jackficka?
 
(Jojomen det är sådant man brukar hitta i sina fickor). 

Anledningen till att Percy sköt sig i huvudet var att han såg sin flickvän kyssa någon annan.
Flickvännen hade sagt till honom att hon skulle resa till Mallorca en vecka men istället visade sig att hon skulle umgås med sin hemliga älskare. 
Men snälla Percy, skjuta sig i huvudet!
Dramaqueen!

Jag är inte 12 år längre.
Jag är 28.
Jag kan inte väcka Percy till liv igen.
Han har varit död i över 10 år nu.

Det finns dock en sak jag KAN göra.
Jag kan tycka om Louise Wallin, 12 år, som sitter och skriver noveller om 80-åriga män som skjuter sig i huvudet för att de känner sig ensamma.

Hon är kanske en aning knepig, en aning pessimistisk, en aning svår att nå fram till.
Hon gick i alla fall alltid sin egen väg även om den var lite väl krokig ibland.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0