Medans mannen satte på sig sin mörkbruna hatt på huvudet, så tänkte han. Han tänkte som vanligt på sin högsta önskan. Att stå uppe på en stor scen, och sjunga egna låtar, ha egna skivor, tjäna egna pengar. Att stå ensam på scen, och höra publikens jubel. Det skulle bara vara en liten fempersonsorkester, som skulle stå bakom hans rygg, och stödja honom. Allt skulle vara så tyst, och medans fiolens stråke började glida långsammare och långsammare. Tystare och tystare, tills den inte hördes längre. Publiken skulle bara stå och gapa av förtjusning. Och applåderna skulle visa hur nöjd dom var med honom.

Istället fick han bara bli behandlad som lite lort. Gå snällt, sitt ner, stå upp. Och han fick lyda blindt, precis som en hund, som dom försökte utbilda till polis. En polishund. Nej, det var inte hans sätt att leva på. Men ändå blev han behandlad som så. Ändå så lydde han. Men han var van, fast han ville inte vara van. Han ville inte vara en polishund. Men ingen kunde, ingen ville förstå att han också kunde ändra sig.

Han stoppade papprerna, i jackfickan, gick ut och låste dörren till hans hem.

Han hade aldrig varit särskilt lycklig. Men nu fylldes han av både hopp och förtvivlad sorg. Precis som den gången då hans f.d. flickvän Alice, hade gjort slut. Då han blivit så ledsen.

Träd och buskar åkte förbi honom, tills han var framme vid det gamla gula huset. Han andades in den milda vårluften, tog mod och knackade på. Men vad skulle han ha med i orkestern. Trummor eller fioler. Trumpeter. Han röck till när han såg en man i 38-års åldern kliva fram genom dörren.

Han var klädd i en kavaj med bruna byxor till. Om man tittade på ansiktet såg det själviskt och fyrkantigt ut. Mannen som stod på tröskeln rättade till slipsen och bad honom stiga in. Mannen med det själviska ansiktet gick in i köket, och tog fram två glas med champange i, medans den andra mannen tog av sig ytterkläderna. Han bad honom komma in i köket och dom satte sig till bords. Han räckte fram det ena champangeglaset och presenterade sig:

- Mitt namn är Philip, och jag antar att du är här för att få ihop en orkester.

- Ja.

- Vad är ditt namn?

- Sir Percy Brooks, jag är 80 år, och jag vill bli en sångare, och sälja egna skivor.

Philip skrev ner allting, men när han hörde att han ville bli sångare tog han sig för magen och ramlade ner från stolen och mellan skratten lyckades han få fram:

- Ni, sångare. Nej, det tror jag inte. Men ifall ni blir det, så lovar jag att vara med på föreställningen.

Percy tog fram papprerna ur fickan och gav dom till Philip.

- Se själv.

Philip tog papprerna och granskade dom nogrant, medans han mumlade fram ena refrängen. När han hade granskat alla papper, gav han tillbaka dom till Percy, och såg helt förstörd ut.

- Lycka till sa han. Vi hör av oss ifall någon svarar, och vill vara med i orkestern.

- Var det bra sa Percy. Var det godkänt.

- Ja, det var både bra och godkänt, sa Philip, och reste sig upp från golvet. Det var helt suveränt. Och texten på den första låten lockar verkligen.

- Men tror du att jag kommer nån vart då sa Percy. Med tanke på min ålder.

- Du kommer gå mycket långt inom Sveriges murar. Det är ett som är säkert sa han, medans dom drack upp champangen och tog farväl.

Nästa dag vacknade Percy av att telefonen ringde. Han tittade på klockan, och den visade att hon var åtta på morgonen. Percy slet undan täcket och satte på sig sina svarta gorilltofflor som han hade fått i julklapp av en kompis. Kompisen hade varit hans bästa vän. Ända tills han dog, med sin fru i en bilolycka. Han mindes så väl, vad han hade sagt i luren innan han åkt.

- Jag är så lycklig Percy. Jag är så lycklig. Och vi syns snart igen. Om en månad. Då kommer vi och hälsar på dig igen, så vi syns den 3 september.

Det var vad han trodde ja. Och Percy mindes så begravningen.

Här vilar Inga och Sigmund Nordvall.

Han ställde sig upp ur sängen och lyfte på den blå telefonluren.

- Sir Percy Brooks.

- Ja hej. Det är jag. Philip du vet. Jo jag bara. Du vet jag. Asså. Jag. Jo. Jag satte upp affischer om dej och orkestern, och nu har jag några personer här, som är intresserade. Kan vi komma till dig, eller?

- Jovisst. Hur många är det?

- Det är fyra stycken. Mange, Jack, Anthony och Zara. Jag kan beskriva dom. Mange är inte härifrån London. Han är svensk, men kan tala engelska. Jack och Anthony kommer ganska bra överens. Och Zara är mest för sig själv.

- Jo.... jo. Men när kommer ni?

- Ja. När är det okey att vi kommer?

Percy log ett osynligt léende. Dom trodde nog att han var den, som var lugn. Och skulle bjuda dem på middag kl. 3. Men egentligen var han så ivrig att han kunde dö. Men han förstod att det inte gick för sig att säga:

- Kom nu. Kom nu. Skynda er.

Men han kunde ju inte vänta till klockan tre, så han sa, så lugnt, och utråckat som möjligt:

- Ni kan väl komma nu, om det går för sig.

- Javisst. Vi kommer sa Philip och slängde på luren.

Och den blå luren, fick samma mål. Och av någon anledning, fäste han blicken vid dom svarta gorilltofflorna.

Dom stod under honom, och han ägde dom. Dom fick lov att lyda hans ben. Och när hans fötter svettades, var det dom som fick lida. Han gick ur tofflorna och dom fick vila i hans händer.

- Ni ska bli fria. Sa han. Han gick ut på balkongen. Där blev han stående, ensam med sina tofflor. Han titta upp mot himmlen. Solen lyste mot honom, som ett stöd. Han tittade ner från balkongen. Där gick en massa människor. Människor som hjälpte till att förstöra världen, med sina godispapper och smällare. Även med kanoner och annat.

Han kände en sorg. En sorg, som ingen kunde förstå. Han kände ögonen bli fuktigare och fuktigare. Han sträckte ut händerna och kände att greppet om tofflorna, blev allt svagare. Dom delade samma sorg, när dom föll, och nuddade marken. Percy slängde sig så hårt han kunde mot golvet. Och där blev han liggandes. Tårarna nuddade balkongens trägolv. Där blandade dom sig med varann, och bildade en pöl. En pöl av sorg och besvikelse.

Det var tur, att han lyckats göra sig i form innan gästerna kom. Och inte nog hade han fått gnuggat ögonen med ett vått bomull, för att inte visa, att han hade gråtit.

Och där satt dom nu. Philip, Percy, Jack, Anhony, och Zara pratade. Och tills sist så måste det göras. Och så som när den första fisken nådde vattnet, så måste också Percy sjunga.

Det var Philip som nämde det, och allas blickar fastnade vid Percy.

Percy ställde sig upp. Och började.

- Så som en vind, en vind med kalla kårar.

Och sedan gick allt lätt som en dans. Och den lilla publik han hade, började sjunga med, sakta men säkert. Han fick mer och mer självförtroende, för varje ton han tog. Och till slut stod alla sex där och sjöng så mycket de förmådde. Men en dag måste ju också fisken lämna vattnet och återgå till döden. Det var då alla låtar var slut och dom måste sluta sjunga. Och Percy måste fråga om någon ville ställa upp i orkestern. Och när han tittade på dem och ställde frågan, syntes det genast vad svaret var. Svaret var ett ja för alla. T.o.m. Philip såg road och glad ut. Percy tittade på hans ansikte. Och då såg han. Hans ansikte hade förändrats. Det var runt. Det var inte själviskt. Det var fint. Och det var rart. Och medan allas skrål, och skratt och hurranden, hördes en röst. Den kom från Philip.

- Hurra för PST. Den berömda sångruppen.

Det var helt ofattbart. Efter bara ett år. Efter bara ett år, hade det hänt. Dom var kända. Dom var rika. Och Philip. Han hade hjälpt till. Han var en i gruppen. Och nu var dom sex i den. Percy, Philip, Anthony, Jack, Mange och Zara. Det hade hänt. Dom var gruppen PST. Och han var huvudhjärnan. Han var lycklig. Han hade fått en fru. En fru som han offrade allt för. Elisabeth, Elisabeth Wiik. Och nu var han på väg hem, med sina 50 000 kronor i fickan. Och hela gruppen PST hade skiljts vid vägskylten, och bestämt att träffas redan nästa dag. Och nu var han på väg hem. Hem till sitt hus.

Men plötsligt stannade han den nya röda bilen. Något fick honom att tänka. Vad hade han sett. Han tittade bakom sig. Elisabeth. Nej. Inte hon. Dom hade ju offrat allt för varandra. Allt var bara bluff. Och där stod Elisabeth och kysstes, med någon annan. Någon annan man. Precis som om hon och han hade gjort igår, innan hon sa att hon skulle åka till Mallorca en vecka. Och det hade bara gått en dag. Det kändes som om allt var svart. Som om allt var tidlöst. Han gick ut ur bilen och skrek.

- Vet ni en sak alla människor.

Men ingen hörde honom. Ingen såg honom. Och alla dom tusentals människor, som gick förbi. Han var bara luft. Alla bara tjatade på sina barn, att öka takten, och sneglade på honom, som om han var dum i huvet.

Han kände i fickan. Där var något hårt och metallaktigt. Han tog upp det.

- Kära gud, som är i himmelen.

Det nuddade hans huvud. Och han skött.