Jag vet att det är lite fånigt men jag skulle nog gärna vilja ha den första volymen av Skilda världar som de gör reklam om på TV just nu.
Hur gammal var jag när den började sändas i TV?
Jag var 13 år.
Sedan följde jag den i flera år, kanske ända tills det sista avsnittet sändes år 2002.
Det var väl inte världens bästa serie och alla skådespelare hade inte direkt någon skådespelartalang, men ändå.

Nostalgi tror jag det kallas.  

Inatt drömde jag om Lisbeth Salander,
denna underbara låtsasmänniska som ser ut ungefär såhär:



Imorse gick jag runt och sjöng på Orups låt, Då står pojkarna på rad.
Cilla bad mig att sluta med motiveringen att "den är asdålig".
Rikard tycker inte heller om den låten.
Men men...
Den är jätterolig att sjunga.
Ni borde prova.

Jag har skött min träning och min kost väldigt bra dessa första dagar.
Träningsvärk har jag också drabbats av.

Dagens bilder:













Dagens Vide-oklipp:

Jag gick precis in på min mail och vad finner jag där?
Jo, ett meddelande om att Vide har fått plats hos Cillas dagmamma och att han ska börja den 15 augusti.
Min lille plutt.
Drygt 4 månader kvar och sedan ska du ut i livet och upptäcka nya spännande platser och människor.

Innan Vide hade fyllt 1 år kände jag något som liknade panik när jag tänkte på att han skulle börja hos en dagmamma i framtiden.
Nu känns det ändå ganska okej och jag vet att jag har haft turen att få ha honom hemma länge.

Jag har bestämt mig för att börja träna för nu vill jag få bort de sista mammakilona.
Önska mig lycka till.
Jag känner trots allt att jag har varit ganska duktig sedan Vide föddes.
Jag har provat både LCHF-dieten och Naturdiet och jag har gått ner en del i vikt men långt ifrån allt.
Jag skulle vilja förlora 6 kg och bli slankare om midjan.
Jag är trött på att folk frågar mig om jag är gravid och jag är trött på att vara rund om magen.
Jag vill se bra ut helt enkelt.
Nu har jag bestämt mig för att träna i minst 2 månader, äta sunt och undvika socker.
Jag känner mig motiverad och hoppas bara att kroppen vill sammarbeta med mig.

Igår såg jag ett TV-program som heter En unge i minuten och jag började faktiskt gråta vid ett tillfälle.
Det är en dokumentärserie där man får följa blivande föräldrar på en förlossningsavdelning.
Hur som helst var det en ung kvinna som födde sitt första barn, en son, och när bebisen precis kom ut var han trött och hängig varpå personalen snabbt klippte av navelsträngen och sprang ut med barnet.
Då började gråta för jag tänkte på hur det var när Vide föddes.
Jag har skrivit om det förut i bloggen men jag gör det igen.

När Vide kom till världen blev det bråttom.
Kanske var det inte så dramatiskt egentligen, jag vet inte, men för mig blev det dramatiskt.

Cillas förlossning var inte alls lika läskig även om den hade en jobbig period.
Det läskigaste med Cillas förlossning var precis innan jag fick epiduralbedövning.
Jag kommer ihåg att jag sa "Jag dör" vid upprepade tillfällen och att det faktiskt kändes som att jag gled bort från verkligheten men när epiduralen var satt kändes allt okej och resten av förlossningsarbetet gick bra.

Med Vides förlossning var det annorlunda.
Jag kämpade och hade ont och ingen bedövning tycktes riktigt hjälpa.
Jag minns att jag kände mig väldigt sur och hade det jobbigt.
Precis innan han föddes förstod jag att det var bråttom för det kom in fler personer i rummet och de sa att nu behövde bebisen komma ut.
Jag förstod att nu behövde jag ta i allt vad jag orkade och samtidigt som jag krystade var det någon som tryckte mig över magen och liksom tryckte ut Vide.
Plötsligt låg han på min mage och jag såg att det var en pojke. Jag kände en glädje när jag såg honom. Men varför rörde han sig inte? Varför skrek han inte?
Vide föddes med navelsträngen runt halsen men allting gick fort så jag såg aldrig att han hade den runt halsen. Personalen tog Vide och skyndade ut ur rummet.
Rikard tittade förvirrat på mig och visste inte om han skulle stanna hos mig eller följa med bebisen men jag sa åt honom att följa med.
Sedan var de borta.
Jag var helt ensam kändes det som.
Tydligen hade någon stannat kvar i rummet med mig men det var inget jag var medveten om.

Jag kommer ihåg att jag började gråta hysteriskt och skaka i kroppen och det som for genom mitt huvud var:
Om bebisen är död kommer jag aldrig att våga skaffa ett till barn.

När jag såg den där bebisen på TV igår satt jag i min soffa och grät.
Jag tänkte på Vide.
Men det var ingen jobbig gråt jag drabbades av.
Det var snarare skönt att låta tårarna rinna.

Att Vide föddes med navelsträngen runt halsen är inget som ärrat mig.
Visst, det kniper lite i hjärtat när jag tänker på det,
men det slutade bra som det ju oftast gör när barn föds i Sverige idag.
Jag tror snarare att Vides förlossning har gjort mig mer medveten om vad jag har.
Tacksamhet att allt gick bra.
Lycka över två friska, levande barn. 

De är underbara.
Cilla är en liten kopia av mig sägs det.
Och hon har fräknar på näsan fastän det har varit vinter och kallt.
I Vides ögon kan jag ofta se Rikard skymta förbi.
Jag tror de har samma ögon.

Jag har haft tur.
Jag har en snäll man som alltid bryr sig om mig och sätter mig i första hand.
Jag har två barn och det sötaste och snällaste bonusbarnet jag kan tänka mig.
Och de står ut med mig hela bunten.
Fastän jag med jämna mellanrum drabbas av oro, dåligt humör och ibland beter mig som en sur citron som bara går runt och muttrar och fräser.
De kanske inte alltid förstår sig på mig.
Men de finns här.
Alldeles intill.
Tack. ♥


                           Rikard                                                         Vide
                               Titta deras ögon. Är det inte samma lika?


Dagens bild.
Cilla som sover med sin gosedjurskatt som hon fått av sin gammelmormor.

I helgen har jag, familjen och svärmor varit på loppis. Det var kul.
Jag kom hem med två böcker. (Inte utan min dotter och Läckan).
Rikard kom hem med en lampa och kökssaker.
Cilla fick sex böcker, en film och ett litet plastdjur och Vide fick en leksaksbil.

- Mamma är äcklig men hon är bäst, sa Cilla till mig igår.
- Är jag äcklig? frågade jag.
- Ja, om man äter dig, svarade Cilla.
Jag kan hålla med henne om det.
Tanken på att någon skulle äta mig eller någon annan människa är så äcklig att jag får lite ont i magen av att tänka tanken.

Idag pratade Cilla även om att det var läskigt att bli sövd.
Det är ett samtalsämne som hon tar upp med jämna mellanrum.
För några år sedan operade Cilla sin tungsträng eftersom den var för kort och det verkar som om hon känner ett visst obehag när hon tänker på det tillfället då hon fick syrgasmasken över näsan. Hon säger att det kändes som om hon inte fick någon luft.
Jag sa som jag känner:
Mamma är ledsen att du blev rädd.

Jag kommer ihåg att det var väldigt jobbigt att se henne bli sövd.
Det fick mig att fundera på om vi hade fattat rätt beslut.
Jag vet inte om vi gjorde rätt eller inte men jag vet att vi gjorde det som vi trodde var bäst.
Vi gjorde det som vi blev rekommenderade att göra.

Jag hoppas bara att Cilla inte minns detta som något traumatiskt.
Hon får gärna minnas det som konstigt, men trauman vill vi helst undvika om vi kan.
Men det är klart att hon ska få prata om det när hon kommer att tänka på det.
Hon minns ju även att hon både fick se på Nalle Puh och äta en Piggelin-glass när hon vaknade upp efter operationen.


Cilla innan operationen, augusti 2008.

Idag har jag och Vide hälsat på min mormor.
Han sprang runt som en liten galning och ville klättra runt och pilla på saker.

Jag känner mig fortfarande som en ensamvarg.
Jag gillar förstås att vara med min familj och med vissa människor men jag känner en viss hunger efter att få vara själv.
Jag vill umgås med mig själv och jag har kommit fram till att jag är en ganska trevlig prick att vara med.



            

Idag fick jag veta att Cilla kommit in på den skola som jag hoppades på.
Då blev jag glad.
Tänk att hon ska börja i skolan efter hösten!
Det ska bli spännande för både henne och mig.

Idag var jag hos tandläkaren.
Tandläkaren undrade om jag var gravid.
Dumt, dumt frågat av henne och det fick hon också veta att jag tyckte.
Det värsta när tanklösa människor ställer denna fråga till mig är att de får mig att känna mig ful.
Vad är det för budskap de sänder mig?
Jo, att jag är tjockare om magen än vad som är normalt.
Att det första man lägger märke till när man ser på mig är min mage.
Inte helt roligt för en 27-årig småbarnsmamma som gärna vill se vacker och söt ut.

Här ser ni en klocka som jag gjorde när jag gick i skolan.
Nu hänger den på väggen hemma hos min pappa.



Nu ska jag gå och dricka te, varva ner framför TV-n och sedan gå och sova.
Tack för mig.

Igår var det middag hemma hos mamma och Lennart.
Hamburgare.
Gott.

Imorse låg jag en ganska lång stund på Rikards spikmatta.
Det var en trevlig upplevelse.
Jag kände hur det strömmade en massa lyckohormoner i kroppen.
Jag måste försöka ta mig mer tid till att använda den där spikmattan.

Idag har Vide fått en ny vagn.

Idag har jag och familjen även träffat min vän och hennes familj för lite lek i en lekpark.

Snart är det middag här hemma. Potatis och kålpudding.

Ikväll är det dags för det sista avsnittet av Solsidan.

Dagens bilder:


En av mina favoriter. Rufus, min 12-åring.


Vides nya vagn.


Rebecca.




Är det ett barn eller är det en vampyr?


Jo, det var ett barn!




Jag och Rikard.


Jag, Rikard och Rebecca.

God morgon bloggen!

Idag kände Vide att det var dags att kliva upp strax innan klockan sex på morgonen.
Jag höll inte med.

Snart ska jag och barnen traska över till mamma och umgås med henne och min mormor.

Idag har Vide sagt ett nytt ord.
Tittut, sa han.

Idag blev Cilla ledsen när hon slogs av tanken att det kanske inte finns något liv efter döden.
Mitt hjärta började blöda en aning.
Som tur var gick det fort över och hon kom på andra tankar.

Jag minns faktiskt hur det var men jag minns inte hur gammal jag var.

Jag var på semester med pappa och jag var jätterädd för att det skulle bli krig i Sverige.
Tänk om det skulle bli krig och bomber skulle falla ner över oss och folk skulle dö!
Jag kommer ihåg hur jag låg i en säng och grät.
Ville att pappa skulle lova att det inte skulle bli krig i Sverige så länge vi levde men han kunde förstås inte lova.

Jag vill skydda barnen från allt som kan vara läskigt och hemskt.
Jag vill inte att Cilla ska veta om flodvågskatastrofer eller vara rädd för att dö.
Vill inte att Vide ska råka sätta på dammsugaren och bli rädd.

Så vad är det jag vill?
Skydda mina barn från livet?

Jag gör det jag kan.
Jag berättar för Cilla att det inte är någon som vet vad som händer efter döden och att alla tror olika.
Jag berättar att hennes farmor och gammelmormor tror på Gud men att hennes mormor inte gör det.
Jag berättar också att det finns de som tror att man föds på nytt efter att man har dött.

Hon måste få känna trygghet.
Jag tänker inte ljuga men jag tänker ge henne olika bilder av vad som kan tänkas hända efter döden.
Så får hon själv fundera och bestämma vilken teori som passar henne bäst.
För det är ju så att ingen vet.

Haha, jag lyckades:

Jag har precis sett filmen Till det som är vackert.
Det var en mörk men bra film.
Jag satt i alla fall som klistrad framför TV-n och kände hur jag blev mer och mer arg på Samuel Fröler.

Idag sov Vide lunch i mina armar.
Han har äntligen förstått värdet i att krypa upp hos mig och gosa om dagarna.
Tidigare har det varit annorlunda.
Det känns som om han har ägnat några månader åt att hela tiden vara i farten och bara varit stilla då han sovit i sin säng.
Så hans nya lite lugnare sida är välkommet eftersom jag nu får pyssla om honom lite mer.

Någon gång den här månaden kommer vi att få besked om vilken skola Cilla ska börja i till hösten. Det känns spännande. Jag vet ju vilken skola jag hoppas på.

Hmm...
Jag försökte lägga ut trailern på filmen jag precis har sett men min blogg krånglar med mig och vägrar göra som jag säger.
Jag ska be Rikard om hjälp imorgon och se om han kan hjälpa mig med den saken.
Jag verkligen hatar när saker och ting inte går som jag vill.
Jag är av den sorten att jag lätt kan börja grina av ilska om något krånglar.
Fast just nu gråter jag inte. Jag känner mig bara sur och frustrerad över att inte kunna lösa ett problem.
Trailern säger dock inte så mycket om vad filmen handlar om. Dessutom innehåller trailern ett fult ord som får en anständig kvinna som mig att känna mig lite nervös.

Imorgon ska Vide få sin 18-månadersspruta.

God natt.

Det har varit en bra dag idag.
Jag och Rikard har haft tid att umgås.
Den tiden ägnade vi oss åt att vila tillsammans.
Kramas.
I över en timme.
Vide ville också vara med och det fick han såklart.
Det var dagens höjdpunkt för mig.

Jag är för övrigt bra på att vila.
Rikard har börjat kalla mig för "min lilla soffpotatis".
Fast han ska kanske inte säga så mycket för han har också ett smeknamn tydligen.
På jobbet har hans kollegor kallat honom för "toffeln".
Fast Rikard tycker inte att det gör så mycket för han säger att det bara är ett bevis på att han lyssnar på mig och hjälper till mycket hemma.
Jag har en snäll man som mest hela tiden är fokuserad på mig och på barnen.
Faktum är att ordet "snäll" är bland det första som dyker upp i mitt huvud när jag tänker på Rikard.
Han är godhjärtad.

Cilla har varit hos dagmamman idag och på eftermiddagen kom en av hennes kompisar över på besök, en jämnårig flicka som bor i huset mittemot. Hon stannade även och åt middag med oss.
Jag tycker om att Cilla har fått en kompis som bor så nära.

Vide har sagt ordet "blöja" idag.
- Öja, sa han för att vara korrekt.
Det sa han när han granskade en blöjannons.
Han har också börjat säga ordet "hej".

Vide råkade även trycka igång dammsugaren idag varpå han började skrika och kröp bort från dammsugaren det fortaste han kunde. Det såg hemskt gulligt ut samtidigt som det gjorde lite ont i mig att se honom bli rädd. Jag fick skynda fram och stänga av damssugaren och ta upp honom i min famn.

Jag vet varför min blogg har blivit en aning tråkigt.
Jag vet inte vad jag vågar skriva längre. Jag tror jag är rädd att skriva något som kommer låta dumt eller något som någon skulle kunna prata illa om.
Jag får väl helt enkelt försöka jobba lite på den biten.
Jag vill bara inte bli missförstådd.
Eller råka skriva något som jag sedan ångrar.
Fast å andra sidan är det väl urtråkigt med en blogg där man struntar i att skriva om vissa saker bara för att man är rädd för att göra bort sig.

Kanske spelar det också in att jag har känt mig väldigt osocial på sista tiden.
Att blogga är för mig ett sätt att kommunicera med andra människor, ett sätt att synas på och de senaste veckorna har jag känt mig lite som en ensamvarg. 
Det är nog övergående.
Jag tror det beror på att man har ganska ont om egentid när man är småbarnsmamma så när man väl har lite tid över så kanske man hellre dyker ner i en bok eller i en tidning och umgås med sig själv istället för att söka kontakt med andra.
Jag mår bra i vilket fall och har trivts bra med att känna mig en gnutta osocial.

Äsch.

Nu ska jag gå och sova.

Rikard sjunger en av våra gemensamma favoritlåtar.
Klicka på bilden för att höra honom sjunga.



Vide leker med sin farmor och Cilla.
Klicka på bilden för att höra Vide skratta.

Idag är dagen då min lilla bebis blir 1½ år.
Grattis Vide på 18-månadersdagen.

Vad har hänt sedan sist?

Jag har varit sjuk.
Rebecca valde att inte komma hit eftersom hon inte ville bli smittad.
Jag förstår henne, för jag var sjuuuuk.
Min och Rikards årsdag har passerat och nu har vi hängt ihop i över 8 år.
Jag har drömt att min pappa hade skaffat sig kuddar med lövavtryck.
Samma natt drömde jag även om balettdansöser, en simhall, en långfilm och låten I will survive som för övrigt är en bra låt.
Den triggar igång många känslor hos mig och jag vet egentligen inte riktigt varför.



Igår fick Vide tokspel inne i en affär. Han skrek som en galning och det var ganska många inne i affären som lade märke till oss. Det slutade med att jag fick bära ut Vide ur affären helt enkelt.
När Rikard betalade för våra varor några minuter senare hälsade kassörskan till honom att hon hoppades att hans barn mådde bättre nu.
I bilen, på väg hem, visste jag inte om jag ville skratta eller gråta.
Vide visste i alla fall vad han ville för han somnade i sin bilbarnstol.

Idag hade Cilla barnkalas här hemma med fiskdamm och allt vad barnkalas innebär.
Om det är någon som är sugen på lite kakor så hojta till.
Jag har frysen full.

 

Det har blivit mycket bilder här i bloggen på sista tiden och mindre text.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om.
Vem vill skriva om ointressanta saker, liksom?
Dagarna rullar på.

Jag och Rikard har tagit över pappas gamla TV eftersom han skaffat en ny.
Det är en ganska stor TV.
Jag gillar att ha en ganska stor TV.
Jag var tillräckligt fånig för att få för mig att fotografera den.
Jag vet, superfånigt.
Men ändå...
Egentligen är det Rikard som är den pryltokiga i den här familjen men en TV är faktiskt något som även jag kan uppskatta.



Igår lekte jag och Cilla att hela världen bestod av godis. Snön förvandlades till sockervadd och det bruna tegelhuset som vi bor i förvandlades till ett chokladhus.

"Varför finns det inte drakar när det finns prinsessor" undrade Cilla imorse.
Vad svarar man på det?
Jag vet inte varför det inte finns drakar.

Det finns mycket jag inte vet.

Jag vet t.ex. inte varför det inte fanns några bra bidrag med i årets melodifestival.
Jag vet inte varför kaffe luktar underbart men smakar... inte underbart.
Särskilt gott luktar det när man häller en påse kaffepulver i kaffeburken.
Underbar lukt!

Jag vet heller inte varför jag är klumpig.
Igår lutade jag mig mot en grind här hemma och det slutade med att både jag och grinden for i golvet.
Jag skrek.
Det var inte roligt.

Rebecca har sportlov och kommer hit redan imorgon och stannar tills på söndag.

Dagens bilder:




















Observera att duken på något mystiskt sätt har hamnat UNDER bordet. Observera även att barnen sitter PÅ bordet. Observera gärna också att även JAG är med på den här bilden på ett litet hörn.