Jag gick precis in på min mail och vad finner jag där?
Jo, ett meddelande om att Vide har fått plats hos Cillas dagmamma och att han ska börja den 15 augusti.
Min lille plutt.
Drygt 4 månader kvar och sedan ska du ut i livet och upptäcka nya spännande platser och människor.

Innan Vide hade fyllt 1 år kände jag något som liknade panik när jag tänkte på att han skulle börja hos en dagmamma i framtiden.
Nu känns det ändå ganska okej och jag vet att jag har haft turen att få ha honom hemma länge.

Jag har bestämt mig för att börja träna för nu vill jag få bort de sista mammakilona.
Önska mig lycka till.
Jag känner trots allt att jag har varit ganska duktig sedan Vide föddes.
Jag har provat både LCHF-dieten och Naturdiet och jag har gått ner en del i vikt men långt ifrån allt.
Jag skulle vilja förlora 6 kg och bli slankare om midjan.
Jag är trött på att folk frågar mig om jag är gravid och jag är trött på att vara rund om magen.
Jag vill se bra ut helt enkelt.
Nu har jag bestämt mig för att träna i minst 2 månader, äta sunt och undvika socker.
Jag känner mig motiverad och hoppas bara att kroppen vill sammarbeta med mig.

Igår såg jag ett TV-program som heter En unge i minuten och jag började faktiskt gråta vid ett tillfälle.
Det är en dokumentärserie där man får följa blivande föräldrar på en förlossningsavdelning.
Hur som helst var det en ung kvinna som födde sitt första barn, en son, och när bebisen precis kom ut var han trött och hängig varpå personalen snabbt klippte av navelsträngen och sprang ut med barnet.
Då började gråta för jag tänkte på hur det var när Vide föddes.
Jag har skrivit om det förut i bloggen men jag gör det igen.

När Vide kom till världen blev det bråttom.
Kanske var det inte så dramatiskt egentligen, jag vet inte, men för mig blev det dramatiskt.

Cillas förlossning var inte alls lika läskig även om den hade en jobbig period.
Det läskigaste med Cillas förlossning var precis innan jag fick epiduralbedövning.
Jag kommer ihåg att jag sa "Jag dör" vid upprepade tillfällen och att det faktiskt kändes som att jag gled bort från verkligheten men när epiduralen var satt kändes allt okej och resten av förlossningsarbetet gick bra.

Med Vides förlossning var det annorlunda.
Jag kämpade och hade ont och ingen bedövning tycktes riktigt hjälpa.
Jag minns att jag kände mig väldigt sur och hade det jobbigt.
Precis innan han föddes förstod jag att det var bråttom för det kom in fler personer i rummet och de sa att nu behövde bebisen komma ut.
Jag förstod att nu behövde jag ta i allt vad jag orkade och samtidigt som jag krystade var det någon som tryckte mig över magen och liksom tryckte ut Vide.
Plötsligt låg han på min mage och jag såg att det var en pojke. Jag kände en glädje när jag såg honom. Men varför rörde han sig inte? Varför skrek han inte?
Vide föddes med navelsträngen runt halsen men allting gick fort så jag såg aldrig att han hade den runt halsen. Personalen tog Vide och skyndade ut ur rummet.
Rikard tittade förvirrat på mig och visste inte om han skulle stanna hos mig eller följa med bebisen men jag sa åt honom att följa med.
Sedan var de borta.
Jag var helt ensam kändes det som.
Tydligen hade någon stannat kvar i rummet med mig men det var inget jag var medveten om.

Jag kommer ihåg att jag började gråta hysteriskt och skaka i kroppen och det som for genom mitt huvud var:
Om bebisen är död kommer jag aldrig att våga skaffa ett till barn.

När jag såg den där bebisen på TV igår satt jag i min soffa och grät.
Jag tänkte på Vide.
Men det var ingen jobbig gråt jag drabbades av.
Det var snarare skönt att låta tårarna rinna.

Att Vide föddes med navelsträngen runt halsen är inget som ärrat mig.
Visst, det kniper lite i hjärtat när jag tänker på det,
men det slutade bra som det ju oftast gör när barn föds i Sverige idag.
Jag tror snarare att Vides förlossning har gjort mig mer medveten om vad jag har.
Tacksamhet att allt gick bra.
Lycka över två friska, levande barn. 

De är underbara.
Cilla är en liten kopia av mig sägs det.
Och hon har fräknar på näsan fastän det har varit vinter och kallt.
I Vides ögon kan jag ofta se Rikard skymta förbi.
Jag tror de har samma ögon.

Jag har haft tur.
Jag har en snäll man som alltid bryr sig om mig och sätter mig i första hand.
Jag har två barn och det sötaste och snällaste bonusbarnet jag kan tänka mig.
Och de står ut med mig hela bunten.
Fastän jag med jämna mellanrum drabbas av oro, dåligt humör och ibland beter mig som en sur citron som bara går runt och muttrar och fräser.
De kanske inte alltid förstår sig på mig.
Men de finns här.
Alldeles intill.
Tack. ♥


                           Rikard                                                         Vide
                               Titta deras ögon. Är det inte samma lika?


Dagens bild.
Cilla som sover med sin gosedjurskatt som hon fått av sin gammelmormor.