Rikard har bloggat.
Det är inte varje dag det händer, även om det från början var hans förslag att vi skulle skaffa oss egna bloggar till hemsidan. Tro det eller ej men jag var faktiskt ganska tveksam till det förslaget.
Di Leva - Vem ska jag tro på
Döden.
Av någon anledning började jag tänka på medlet, sömnmedlet, de sprutar in när de söver personer. Får man alldeles för mycket av det måste man ju dö?
Och då slog det mig att Cilla skulle kunna dö. Jag menar inte att hon svävade i fara under operationen, verkligen inte, men Cilla är inte odödlig.
Man tänker ofta tanken flyktigt, att man själv och att ens nära kan gå och dö. Men det är inte alltid det slår en med full kraft. Jag kände hur det nästan gjorde ont i bröstet och jag blev gråtfärdig.
Visst kan jag bli ledsen när jag tänker på döden och att det inte finns några garantier, men igår kväll kändes det annorlunda, döden kom för nära.
Cilla-bilder från förr.
Släckte ni era lampor?
I lördags gjorde jag något helknasigt. Jag köpte ett litet påskägg till mig själv. Ni ser bild på den här ovan. Det är en mamma-kanin och en pappa-kanin som håller i sin lilla bebis. Sedan, att den är så liten att det knappt ryms något godis i den, är en annan sak.
I lördags träffade jag och Cilla även Byggare Bob i Jakobsbergs centrum. Vi följde efter honom lite för jag tyckte det kunde vara roligt för Cilla att titta på honom. När han såg oss vinkade han och gick fram för att ge Cilla en kram. Cilla vågade inte så Byggare Bob kramade mig istället. Sedan försökte han krama Cilla en sista gång, men Cilla var för blyg.
Efteråt har Cilla förklarat att det inte var den riktiga Byggare Bob utan att det fanns en människa innanför.
Sedan var det ju dags att släcka sina lampor i lördags, mellan kl 20.30-21.30.
På väg hem från min pappa och hans fästmö kom vi på den busiga idén att snoka på hur väl våra mammor skötte sig under denna timme. Min mamma hade inte släckt lampan i sitt sovrum. Däremot såg det mörkt ut i övrigt och det såg ut som levande ljus på köksbordet.
Rikards mamma hade släckt ner sina lampor, men TV-n stod på.
Så bra kämpat - men bättre kan ni.
Rikard brukar säga att jag har för mycket fritid. Jag börjar tro att hela familjen har det problemet.
Själva hade vi släckt ner allting innan vi åkte iväg till pappa, så vi "vann" tyckte Rebecca.
Igår glömde vi bort att ställa om klockorna så vi kom en timme försent till middagen som vi var bjudna till. Rikards mamma ringde oss och undrade var vi höll hus någonstans.
Annars ägnades gårdagen åt sällskapsspel, sällskapsspel och sällskapsspel.
Cilla fick vara med och spela, även om hon spelade med andra regler än oss andra. Regler som får henne att vinna varenda gång hon spelar med oss.
Vi ställde frågor till henne och hon svarade. På frågan vad som finns i bilen svarade hon bl.a. "säten". På frågan vad som kan finnas i håret svarade hon bl.a. "loppor" och "tovor". Och på frågan vad som finns i stallet svarade hon bl.a. "hjälmar", "hästar" och "borstar". På frågan vad som får henne att skratta svararde hon t.ex. "bli kittlad", "roliga lekar" och "när disktrasan hänger på dörren".
Jag är nu i vecka 17 och tror mig känna av bebisen. Små mini-buffar. Inte särskilt ofta, men ibland. Om 22 dagar är det dags för ultraljud. Jag har hört att man kan få en liten skiva för 100 kronor där man har sin bebis inspelad, som en film. Det kanske jag ska fråga efter, för det vore en rolig sak att ha.
För någon vecka sedan, eller två, frågade jag Cilla om hon ville känna på bebisen. Då tryckte hon in sin hand på ena sidan av magen så att det nästan gjorde ont. Det gick så fort och jag blev lite förvånad. Jag tror att hon tog mina ord bokstavligt och verkligen försökte KÄNNA bebisen där inne.
Frukost-problem.
Det sägs att en stor mängd svart te ökar risken för missfall i början av graviditeten och jag läste att svart te hämmar upptaget av järn i kroppen.
Och någon påstod att grönt te hämmar upptaget av folsyra, vilket man också bör få i sig om man är gravid.
Detta skriver jag, med risk för att ge fel information, men det är i alla fall så jag har fattat det som.
Jag kan ha fel.
Men om min kropp förstått att te inte är ett bra alternativ har den nu hittat ett bra alternativ: Oboy. Måste vara väldigt bra för bebisen, för kroppen vill ha Oboy till varje frukost.
Oboy? Är inte det en sockerbomb?
Hur mycket socker innehåller Oboy? Vill jag verkligen veta det?
Någon som har tips på något man kan dricka istället för Oboy?
Det ska vara kallt, gärna innehålla mjölk och smaka choklad.
Jag är utom hjälp,
2 bilder på prins Valdemar.
Jag har inte så mycket att skriva om men idag tog jag de här 2 bilderna på Valdemar.
Och något som liknar solen lyser in på mig.
Såhär står det på internet om vecka 16:
"Vecka 16
Fostret: Barnet mäter 14-16 cm och väger knappt 110 g och växer fortfarande snabbt där det flyter i fostervattnet. Fostersäcken innehåller ca 1,8 dl fostervatten efter 16 veckor. Naglarna på fingrarna utvecklas och ögonen, näsan och öronen är välformade. Skelettet hårdnar och blir mer förbenat. Hörseln är nu skarp och även fast ögonen fortfarande är slutna kan fostret kan skilja på ljus och mörker. Kroppen täcks av ett fint, dunigt lagunohår. Fortplantningsorganen fortsätter utvecklas och någonstans mellan vecka 16-17 kan man urskilja penis eller vagina. Fostret kan nu utföra mer komplicerade rörelser såsom att ta tag om navelsträngen, suga på sina fingrar och anlägga komplicerade ansiktsuttryck."
Det står även:
"Muskulatur och skelett är nu så pass utvecklat att det vanligt att man börjar känna fosterrörelser"
Jag har börjat känna av, vad jag tror är, foglossning. Ibland går det rätt bra, ibland känns det jobbigt. Om jag dammsuger har jag svårt att röra mig några timmar efteråt och inatt sov jag dåligt och kände mig öm i bäckenet.
Det är nytt för mig, med Cilla kände jag inte av foglossningen.
Att gå upp i vikt känns inte heller lika roligt som det kändes med Cilla. Visst är jag glad över bebisen, men det var så himla svårt att gå ner i vikt efter förlossningen.
Det är en skräckblandad förtjusning att gå upp i vikt.
Här är några fler bilder på när jag väntade Cilla:
Sedan kanske det spelar in att jag känner mig allmänt bräcklig just nu. Orolig, lätt till tårar, pepplig, nervös.
Den här gången vet jag mer vad som väntar. Jag vet t.ex. vad tredagars-deppen innebär. Det är en dag då man gråter mycket och den brukar vanligtvis komma 3 dagar efter förlossningen. Jag och Rikard var kvar på BB den dagen och vi skulle få besök av Rikards mamma och Rebecca. Jag tror att jag grät oavbrutet hela tiden de var där för att träffa Cilla för första gången. Jag visste inte ens varför jag grät, tårarna bara rann och rann.
Jag vet att det är omtumlande att få barn. Nu är ju inte allt bara jobbigt med att få barn, men det där med att trippa på rosa moln är inte hela sanningen för alla nyblivna mammor. Det kan också vara skittufft.
Men det här barnet var väldigt planerat och efterlängtat. Så jag är beredd att gå igenom den där känslostormen igen.
I lördags såg vi en trollkarl med Cilla och min mamma. Det var roligt. Han var bra. Sedan åt vi middag hos min mamma.
Igår grillade vi korv med min pappa och hans flickvän, sedan åt vi middag hos Rikards mamma. Och på kvällen åkte vi på bio och såg "Benjamin Buttons otroliga liv". Det var väl inte världens bästa film, men den gick att se. Emellanåt var den dock lite seg. Tyckte faktiskt att det var en ganska tramsig film. Mest för att det är omöjligt att födas som en liten gammal farbror för att sedan bli yngre och yngre. Det fungerar liksom inte så. Men det gäller att passa på när man har en pappa och en bror som jobbar som biomaskinister. Gratis bio är inte fy skam.
Å andra sidan såg vi filmen "Låt den rätta komma in" i fredags. Den handlar om vampyrer. Det var en rätt okej film. Världen fungerar inte på det sättet heller. Men det kändes inte så värst tramsigt för det.
Igår lyssnade jag och Rikard på Hellstrand-låtar. Många fina ord.
Som t.ex. "Ibland vill jag bara vara så långt bort från dig, innan jag ser dig tatuerad i mig, och att du aldrig kan försvinna utan grymma ärr i mig".
Jag tycker att de bästa Hellstrand-låtarna är de som känns nakna och bittra.
"Den där känslan av att vilja hoppa i en vak. Du tvekade för länge och den där underbara isen kom tillbaks".
"Vi älskade som barn som låter fingrarna få mötas under snön. Vi snuddade vid varandra i en långsam hopplös vacker sista dröm".
"Jag snubblar över katter och något som liknar solen lyser in på mig".
Melankoli. Kärlek.
Nej, nu ska jag rycka upp mig. Tänka glada tankar. Nu är det ju dessutom bara 174 dagar kvar till beräknad förlossning. Dags att packa BB-väskan.
Cilla.
Efter badet.
Efter att Cilla badat gick hon själv in i sitt rum och klädde på sig.
Sedan förvandlade hon sig till ett spöke...
Dagens bilder.
Jag vet, det kanske är lite tidigt att börja med magbilder i bloggen, men när man väl har börjat är det svårt att låta bli.
Cilla tar kort på sig själv.
Är inte det här en vacker bild så säg.
Mest gravid-babbel.
Eller... jag kan ha känt... jag är osäker.
Jag gick in i vecka 15 idag.
En del av mitt bloggande kommer nu att handla om graviditeten. Hoppas ingen har något emot det. Jag har redan börjat känna av att jag är öm i bäckenet. Så var det inte alls med Cilla.
Och med Cilla var det roligt att gå upp i vikt. Ju större jag blev, desto bättre, kändes det som. Den här gången känner jag mig mer tveksam. Jag minns hur himla jobbigt det var att gå ner i vikt efter förlossningen. Det tog lång tid. Och de följande åren efter att Cilla föddes fick jag leva med frågan ifall jag var gravid, eftersom magen såg så rund ut.
Såhär såg jag ut när jag var höggravid med Cilla:
Stor och rund var jag, men bra mådde jag. Jag hade inte ont och jag kunde ta rätt långa och raska promenader.
Idag var Rikard och Cilla lediga så vi har varit ute och handlat och promenerat.
Funderar på om vi ska ta oss ut i naturen på lördag och grilla korv.
Jag undrar om inte jag tycker att rätt låt vann i melodifestivalen, trots allt.
Rikard höll mest på Caroline och EMD men han tyckte att vinnarlåten var okej.
Fredrik Kempe, som skrivit låten, är rätt bra trots allt.
Nu ska vi käka kladdkaka.
Magbilder.
Mage innan graviditet och magen idag, i slutet av vecka 14.
Hua!
Från mig till dig.
Nej, jag bara skojade.
Jag gillar inte öl.
Jag ska fira det genom att lägga mig i badet.
Idag var vi och handlade på en affär långt borta. Rikard sa åt mig att hålla utkik efter kändisar, men jag hittade inga kändisar. Jag hittade valnötsbröd istället.
Vi frågade Cilla vad hon vill bli när hon blir stor. Hon svarade "storasyster".
Jag hittade ett rött hjärta i trä som jag tänkte köpa till min mamma men den var för dyr. Synd. Men om du vill ha den av mig, mamma, så åk till blomsteraffären i Kungsängen (den bredvid restaurangen) så finns den utanför själva affären. Jag kan betala tillbaka den när jag har pengar. Varsågod! Från mig till dig.
Jag är givmild idag.
Nu ska jag, som sagt, bada.
Fosterrörelser.
Män som hatar kvinnor.
Igår var jag och Rikard på bio. Vi såg "Män som hatar kvinnor". Den var rätt bra men Rikard som har läst böckerna sa att boken var 100 gånger bättre.
Idag går jag in i vecka 14 av graviditeten. Jag tror mig ha börjat känna av fosterrörelser. Det är ganska tidigt att känna det nu, men inte omöjligt. Känns ungefär som små nervryckningar i magen. Med Cilla började jag känna av rörelser (kändes som bubbel i magen) runt vecka 17.
Ofta blir jag uttråkade av tecknade och animerade barnprogram, men "Hitta Nemo" är ganska trevlig trots allt.
Pessimist? Jag? Aldrig!
Mitt favoritgodis slutade tillverkas för 2 år sedan. Ibland är livet sorgligt. Den hette AKO-kola chocko och hade smak av mint och choklad. Den såg ut såhär, fast den var brun-färgad istället för blå:
Jag saknar godis nu när jag är gravid. Jag har inte hittat något godis som jag direkt tycker om. I vanliga fall äter jag choklad och dumle, men nu tycker jag inte att det smakar något annat än socker. Egentligen borde jag väl vara glad att jag inte gillar godis, men det är lite tråkigt också, faktiskt.
Jag saknar te också, som precis som godis, inte längre smakar bra.
Godis och te -det har ju varit halva min personlighet.
Jag vet ju att allt sådant kommer att ändras efter att bebisen är född. Då kommer jag plötsligt att tycka om godis och te igen.
Inatt drömde jag en dröm som jag till viss del kan koppla till min graviditet. Jag har börjat känna mig öm i bäckenet p.g.a. graviditeten och inatt drömde jag att jag hade fått reumatism i bäckenent. Reumatismen skulle antagligen leda till att jag blev rullstolsbunden. Jag var väldigt ledsen för det och jag drog den slutsatsen att när jag hamnade i rullstol skulle det bli svårt för mig att hålla mig i form, vilket skulle leda till att jag blev grymt tjock. Det i sin tur skulle leda till ohälsa vilket innebar att jag inte skulle bli äldre än 30-40 år sådär.
Mina drömmar är ofta väldigt realistiska.
Mina nära och kära skulle väl säga att jag drömmer en sådan dröm för att jag är pessimist. Äsch, de vet inte vad de snackar om. Jag? Pessimist? Bara för att jag har en oro som genomsyrar hela min existens.
Igår, när jag satt på tåget, kände jag obehag inför mannen som satt bredvid mig. I mitt huvud såg jag framför mig hur han började antasta mig. (Det har nästan hänt mig på tåg. Det var en kille som mer eller mindre började tåflörta med mig, eller om det var knä-flörta. Ganska obehagligt. Slutade med att jag böt plats.)
Hur som helst...
Jag såg framför mig hur han började antasta mig. Vad ska jag göra då? Jag vill ju försvara mig på något sätt. Ska jag slå min väska i huvudet på honom? Eller ta upp vattenflaskan ur väskan och hälla vatten på honom. Ja, det gör jag.
Men då ser jag framför mig hur han slår mig, mitt i magen, och det får han inte göra, för då kan bebisen ta skada. Eller så häller jag vatten över honom och sedan springer jag ut på en perrong, men då springer han självklart efter och puttar ner mig på det andra tågspåret. Och det innebär att jag kan bli överkörd av ett tåg.
Inte bra. Hur ska man VÅGA ge igen?
Klockan var tolv på dagen. Tåget var halvfullt.
Pessimism?
Nej, det rätta ordet är oro.
Från plusset och fram till idag.
Gravid.
Idag, den 4 januari 2009, gjorde jag ett graviditetstest på morgonen som visade att jag är gravid. Jag ska bli mamma i mitten av september. Jag hoppas bara att denna graviditet slutar bättre, eftersom min förra slutade i missfall. Just nu oroar jag mig inte för missfall, jag känner mig lugn och harmonisk och glad. Tänk att min lilla dotter på snart 4 år ska få bli storasyster.
Lätt illamående i vecka 5.
Nu har jag vetat om min graviditet i 4 dagar. Börjar känna av ett lätt illamående. Magen är svullen.
Är i vecka 5.
Lätt illamående i vecka 6.
Illamåendet gjorde ett litet uppehåll ett tag. Men nu är den tillbaka. Frånvaron av illamåendet gjorde att jag började oroa
mig för att få ytterliggare ett missfall. Nu, när illamåendet är tillbaka, känns det tryggare. Jag vet att det kan gå åt skogen även om man är illamående, men det känns ändå som en trygghet. Ett bevis. Nu är jag i vecka 6. Har ett lätt illamående till och från om dagarna. Väntar på att det ska slå till på allvar, som det gjorde
när jag väntade din storasyster, men än så länge är illamåendet hanterbart.
Imorgon går jag in i vecka 7.
Imorgon går jag in i vecka 7 och illamåendet är fortfarande hanterbart. Hade trott att jag skulle ligga och spy vid det här laget. Känner mig håglös. Har sämre aptit och är känsligare för vad jag äter. Mår illa när jag äter. Känner mig på dåligt humör, jag är rätt sur av mig. Känsligare för dofter.
Igår drack jag väldigt mycket vatten. Törstigare än vanligt.
Varm. Lätt yrsel.
Ja, det är väl symtomen.
Känns bra att skriva om graviditeten. Den blir mer verkligare på det sättet.
Bebis -säg att du har ett hjärta.
Är man illamående blir man rädd att man ska börja spy. Mår man för bra blir man rädd att det ska vara missfall på gång.
Nu är jag inne i vecka 7 och jag går runt i ett ingenmansland. Vet inte vad jag ska förvänta mig, missfall eller bebis?
Varför kan man inte gå i ide tills de där 12 dumma veckorna är över?
Bebis -säg att du har ett litet hjärta som har börjat picka där inne.
Idag går jag in i vecka 8.
Jag börjar fundera på om jag kommer att slippa ligga och spy varje dag med denna gravidtet. Då jag väntade min dotter 2004 var jag totalt däckad under den första tiden, så jag tycker att jag har kommit riktigt lindrigt undan den här gången.
Jag har inte kräkts en enda gång. Det återstår att se hur framtiden blir, det finns ju fortfarande en risk att jag däckar.
Mina symtom just nu är dålig aptit och väldigt känslig för dofter. Har lite svårt för att borsta tänderna och ibland har jag lätt illamående eller som en oroskänsla i magen.
Allt smakar blä.
Det är lustigt, ibland jag är sugen på saker och ting ibland, men det mesta är äckligt. Jag har godis hemma, gott godis, men det smakar inget bra. Bara det är ett tecken på att något är annorlunda med min kropp.
Att jag inte rör godiset. Att jag inte dricker te.
Att jag föredrar knäckemackor med messmör på framför godis.
Trodde verkligen jag skulle ligga och spy vid det här laget. Jag är i vecka 8 nu.
Det är ändå ett bra tecken med min trötthet, mina kväljningar och äckliga lukter... Jag hoppas bara att det är ett tillräckligt tecken för att pricken har det bra. För med dottern var det SÅÅ mycket värre än såhär.
Vecka 9.
Nu har jag gått in i vecka 9. Symtomen är samma som tidigare.
Magen är lika svullen som tidigare men min mamma påstår att jag blivit lite rundare i ansiktet.
Imorgon går jag in i vecka 10.
Imorgon går jag in i vecka 10. Hipp hipp hurra för mig.
VUL 26/2
Nu har jag tagit mig i kragen och ordnat ett datum för vul. (Ultraljud.) Jag ringde till mvc och rådfrågade dem om hur jag skulle gå tillväga om jag ville ha ett vul. Om 16 dagar är det jag som åker till sjukhuset för att få veta hur allting är där inne i magen. Känns skönt att ha ett datum. Jag kommer att vara i vecka 12 då det är dags för vul.
Hoppas tiden kommer gå fort.
Denna väntan.
Om exakt 2 veckor vid den här tiden vet jag hur det är fatt där inne i magen.
Symtomen är densamma. Lätt illamående i magen. Känsligare doftsinne. Tycker inte om te längre.
Humöret är inte på topp. Kan det ha med hormoner att göra? Jag är nedstämd och håglös. Jag mår helt enkelt inte särskilt bra just nu. Hoppas det blir bättre med tiden.
Gravid i vecka 11.
Idag går jag in i vecka 11. Ska man börja våga hoppas nu? Men humöret är fortfarande inte på topp. Det kanske är så för många nygravida. Vad vet jag.
Med dottern var jag inte heller på topp i början men det kan ju ha varit för att jag kräktes hela tiden. Vad jag ska skylla på
denna graviditet vet jag inte. Jag går fortfarande runt i ett ingenmansland där jag inte vet om jag vågas hoppas på en bebis eller inte.
Jag räknar varje dag fram till ultraljudet. 10 dagar kvar nu.
169 timmar och 48 minuter kvar till ultraljudet.
En vecka kvar till ultraljudet. 7 hela dagar och 1 timme och 48 minuter. Hur många timmar blir det?
Svar: 169 timmar och 48 minuter.
Inskrivning på mvc? Trodde du ja!
Hipp hipp hurra för mig som går in i vecka 12 idag.
Och hipp hipp hurra för mig som hade inskrivning på mvc idag. Jag var där en halvtimme innan jag hade tid. Klockan 13.00 hade jag tid. Klockan 13.45 knackade jag på dörrkarmen och hörde mig för om jag inte hade tid idag. Men det visade sig att min tid inte hade blivit noterad i deras datorer. Jag fick en ny tid 10 dagar senare.
Hipp hipp hurra för mig. Hipp hipp hurra för mvc.
Blä!
Idag såg vi bebisen för första gången.
Idag har jag och fästmannen varit på vul. Allt såg bra ut. Hjärtat tickade och vi såg även hur bebisen skuttade till där inne i magen. Min fästman har varit så orolig att han bara sovit 2 timmar inatt. Själv har jag varit både orolig och förväntansfull, men inte lika mycket som han. Det känns skönt att veta att det är bra med bebisen. Jag är ju mitt inne i vecka 12 så den mest kritiska perioden av gravidteten är nu över.
Vi ska faktiskt få det där barnet som vi så gärna vill ha. Min dotter ska få bli storasyster.
Berättat för dottern om bebisen.
Samma dag som vi varit på vul frågade min dotter varför jag var tjock. Är det för att jag ätit för mycket godis? Det var kväll och hon skulle precis till att lägga sig. Jag blev lite stum och visste inte vad jag skulle svara. Min sambo kom och frågade dottern varför hon trodde att mamma var tjock. Dottern sa att man kunde bli tjock för att man ätit för mycket godis eller för att man hade en bebis i magen. Då berättade vi för henne att hon ska bli storasyster. Hon log. Hon pratade om att familjen ska få en bebis. Hon använde ord som "familjen" och "vi tre". Tittade på min mage och var glad. Gosade med mig. Vi förklarade att det kommer dröja jättelänge innan bebisen kommer ut och då svarade hon att hon visste det. När jag skulle läsa godnattsaga för henne sa hon att jag skulle ligga på rygg för annars kunde bebisen få ont. Helst av allt vill hon ha en lillasyster svarade hon när vi frågade.
När sambon skulle natta dottern sa hon något i stil med: "Då fick jag bli storasyster ändå".
Jag är glad över att min dotter är glad över bebisen även om det känns lite snopet att mer eller mindre få en sådan fråga av sin fyraåriga dotter.
Idag:
Nu vet alla att jag är gravid. Rebecca blev glad och gav oss båda varsin kram. Cilla har berättat för sina kompisar hos dagmamman. Hon har även berättat för dem hur bebisar blir till. Det är något med att man bakar en bebis. Någonting med en bulle. Först är bebisen inne i pappan, och när mamman och pappan pussas kommer bebisen in i mammas mage.
Jag är i vecka 13 nu och idag har jag inskrivning på mvc.
Bara så ni vet!
Jag tycker om att fotografera.
Här är några av alla bilder som jag tagit genom åren:
Agnes, som jag saknar ibland, och som vi ska hälsa på till våren. 
Disa.
Cilla tillsammans med sin gammelmormor, som vi för övrigt ska gå och hälsa på idag.
Ja, det var några av väldigt många bilder.
Och för exakt 2 månader sedan fotograferade jag denna bild:
Det är ett graviditetstest som visar att jag är gravid. Bebisen kommer i september.
Blablablablablablabla...
Film är bra. Det är ett tidsfördriv när man har tröttnat på alla böcker och sambon sitter i en lastbil.
Jag har skaffat ny mobil. Den är rosa.
Vi har även skaffat en duschborste. Blå. Den är bra att ha om man vill klia sig på ryggen.
Jag har även ätit tomatsoppa idag.
Vårat diskmedel till diskmaskinen är mer än lovligt dåligt. Det köper vi aldrig igen.
Jag har örhängen i öronen. Guld. Det är för att jag ska känna mig fin.
Vi behöver barnvakt den 23 april. Då ska vi på min idols releasespelning.
Bilden här nedan där min pappa tittar på fotboll är inte allvarligt menat. Det är en skämtbild.
Kommer ni ihåg att jag mer eller mindre lovade ett mer intressant blogginlägg denna vecka?
Det blogginlägget är inte idag.
Puss.
Just det... idag har jag och Rikard varit ihop i 6 år.
Cillas morfar ser på fotboll.
Söndags-bloggande.
Igår hälsade vi på min bästa vän i Örebro. Vi såg Melodifestivalen där också, men jag somnade efter att alla hade framfört sina bidrag.
Och vad händer för spännande idag då?
Jo, Albin och Elvira har namnsdag.
Grattis.
