Någon som orkade läsa mitt senaste blogg-inlägg? Det var långt.

Mitt favoritgodis slutade tillverkas för 2 år sedan. Ibland är livet sorgligt. Den hette AKO-kola chocko och hade smak av mint och choklad. Den såg ut såhär, fast den var brun-färgad istället för blå:


Jag saknar godis nu när jag är gravid. Jag har inte hittat något godis som jag direkt tycker om. I vanliga fall äter jag choklad och dumle, men nu tycker jag inte att det smakar något annat än socker. Egentligen borde jag väl vara glad att jag inte gillar godis, men det är lite tråkigt också, faktiskt.
Jag saknar te också, som precis som godis, inte längre smakar bra.

Godis och te -det har ju varit halva min personlighet.

Jag vet ju att allt sådant kommer att ändras efter att bebisen är född. Då kommer jag plötsligt att tycka om godis och te igen.

Inatt drömde jag en dröm som jag till viss del kan koppla till min graviditet. Jag har börjat känna mig öm i bäckenet p.g.a. graviditeten och inatt drömde jag att jag hade fått reumatism i bäckenent. Reumatismen skulle antagligen leda till att jag blev rullstolsbunden. Jag var väldigt ledsen för det och jag drog den slutsatsen att när jag hamnade i rullstol skulle det bli svårt för mig att hålla mig i form, vilket skulle leda till att jag blev grymt tjock. Det i sin tur skulle leda till ohälsa vilket innebar att jag inte skulle bli äldre än 30-40 år sådär.
Mina drömmar är ofta väldigt realistiska.

Mina nära och kära skulle väl säga att jag drömmer en sådan dröm för att jag är pessimist. Äsch, de vet inte vad de snackar om. Jag? Pessimist? Bara för att jag har en oro som genomsyrar hela min existens.

Igår, när jag satt på tåget, kände jag obehag inför mannen som satt bredvid mig. I mitt huvud såg jag framför mig hur han började antasta mig. (Det har nästan hänt mig på tåg. Det var en kille som mer eller mindre började tåflörta med mig, eller om det var knä-flörta. Ganska obehagligt. Slutade med att jag böt plats.)
Hur som helst...
Jag såg framför mig hur han började antasta mig. Vad ska jag göra då? Jag vill ju försvara mig på något sätt. Ska jag slå min väska i huvudet på honom?  Eller ta upp vattenflaskan ur väskan och hälla vatten på honom. Ja, det gör jag.
Men då ser jag framför mig hur han slår mig, mitt i magen, och det får han inte göra, för då kan bebisen ta skada. Eller så häller jag vatten över honom och sedan springer jag ut på en perrong, men då springer han självklart efter och puttar ner mig på det andra tågspåret. Och det innebär att jag kan bli överkörd av ett tåg.
Inte bra. Hur ska man VÅGA ge igen?
Klockan var tolv på dagen. Tåget var halvfullt.
Pessimism?
Nej, det rätta ordet är oro.