Vackert och bräckligt.
Imorse kom jag på en sak. Nämligen att jag måste ha träffat Vide i ett tidigare liv. Han är så bekant på något sätt.
Eller är det någon han påminner mig om?
Är det min bror Joel? Är det min morfar?
Jag vet inte och antagligen spelar det ingen roll.
Han kanske är bekant just för att han är han.
Jag har lärt känna Vide nu.
Alltså är han bekant för mig.
Nu på kvällen åkte jag, mamma och Lennart iväg till kyrkogården en sväng.
Det är fint med alla tända ljus. Det kändes vackert men också väldigt sorgligt. Det känns lite som att jag fått en tagg i bröstet, men på något sätt känns det lite bra att känna av den där taggen.
Livet kan vara så bräckligt ibland.
Vackert och bräckligt.
Vi föds till världen, våra föräldrar ger oss det bästa namn de kan komma på, vi lever, vi älskar och vi dör.
Varför? står det på en del av gravstenarna.
Jag håller med. Jag vill också ha ett svar på deras fråga.
Varför finns det död?
Död är smärta.
Imorgon ska jag och familjen gå på loppis och sedan ska vi leta efter spännande saker som folk har gömt.
Om man hittar saker som någon har gömt, får man ta en sak och lämna kvar en annan sak. Det kallas för geocashing.
Låter spännande.
Låter töntigt.
Låter som att man kanske kan komma hem med ett och annat urdrucket mjölkpaket.
Cilla ropade efter vatten när hon gått och lagt sig denna kväll:
Rikard: Släpade du upp pappa ända från sin säng för att han skulle hämta vatten, min lilla prinsessa?
Cilla: Ja, för prinsessor gör inte så. Det är papporna, kungarna, som hämtar åt prinsessorna.
Vide, snart 7 veckor.
Lite ensamt nu.
Min bästa vän var här igår och jag kom på mig med att önska att dygnen hade fler timmar.
Nu har hon åkt hem igen och det känns lite ensamt.
Det är bara jag och Vide hemma och Vide sover.
Cilla är hos dagmamman och Rikard skriver prov.
Men min bästa vän gjorde så att Vide firade av en hel del leenden och det var roligt att se.
Imorgon ska till BVC och träffa andra nyblivna mammor. Prata om våra förlossningar, sömnen och den första tiden med våra bebisar bl.a. Det kanske blir kul. Jag kanske t.o.m. skulle kunna få någon ny vän. Men jag är en sådan där inåtvänd jävel, så det är nog att hoppas på för mycket.
Ska ändå bli kul att se vad det är för något.
Lite bittert idag kanske?
Ja, kanske.
Jag vet inte riktigt, har inte bestämt mig ännu.
Idag har jag tittat på filmen "Män som hatar kvinnor" och ätit fiskpinnar.
Och fotograferat Vides ögon:
Min glada bebis.
Han kan även rulla från mage till rygg.
Och sova kan han också göra.
Han är duktig, min bebis.
Dagens bilder.
Detta eviga rulltårts-bakandet. Tar det aldrig slut?
Ville bara berätta att jag bakat 2 rulltårtor idag och Rikard bakade 1.
Det är ju inte särskilt nyttigt, men jag känner mig ändå lite stolt över mig själv.
Att jag kan baka rulltårtor.
Det känns så vuxet och moderligt.
För jag är mamma till två barn nu och då måste man kunna slänga ihop en rulltårta.
Så är det bara.
Vide har nästan börjat le. Bland det roligaste han vet är när Rikard pussar honom över hela ansiktet.
Idag har jag tittat på Ally McBeal och tagit en promenad.
Om lite mindre än två timmar kommer min bästa kompis och hälsar på.
Kul.
Hon ska få äta så mycket rulltårta och chokladbollar hon orkar.
Skriver mer när tid finns.
PS. Cilla är hur duktig som helst på att måla. Idag målade hon en haj.
Och jag SÅG att det var en haj.
Jag är imponerad.
Jag leker med döden.
Idag sitter jag och grubblar över om det var rätt beslut.
Folk säger så himla mycket olika saker.
Så om jag slutar att blogga, bara sådär och helt plötsligt, då är det nog för att jag dog av vaccintet.
Det återstår att se.
Livet är spännande.
Men OM vi dör kan jag alltid skylla på mamma.
Det känns tryggt.
Det var hon som övertygade oss att ta sprutan.
Mamma, jag sitter här och är nästan död, ÄR DU NÖJD NU??
Nej, jag bara skojade.
Eller?
Hatten är din.
Skrattande bebis.
Chokladbollar, Ally McBeal och rosa hjärtan.
Nu är jag 26 år.
Inför det hade jag och Cilla bakat chokladbollar.
När man ska göra chokladbollar börjar man med att blanda smör och socker:
Sedan blandar man ner resten.
Många chockladbollar blev det, troligtvis lite över 100.
Så nu ligger det 91 chokladbollar i min frys.
I födelsedagspresent fick jag bl.a. Ally McBeal-serien.
Så nu väntar 45 timmar och 15 minuter Ally McBeal på att bli sedd.
Kul. Jag gillar att krypa upp i soffan och titta på tv med Rikard.
Så det återstår bara att hoppas att Rikard också kommer gilla Ally.
För annars blir det synd... om Rikard... som måste titta på 45 timmar och 15 minuter Ally McBeal med mig.
Jag fick något som liknar ett leende på bild idag.
Kolla:
Med tanke på Vides söta pyjamas här ovan kanske någon börjar undra om det verkligen var en grabb jag önskade mig.
Och vet ni vad, jag vet att man inte ska säga det egentligen, men visst önskade jag mig en pojke i smyg. Liksom jag hoppades lite mer på en tjej när jag väntade Cilla.
Fast jag erkänner det med en gnutta ångest, eftersom det i det stora hela inte har någon betydelse vad man får. Men sanningen är att jag har fått precis det jag önskade mig.
Det är en slags förälskelse man drabbas av när man blir mamma.
Man blir kär.
Jag har valt Vides pyjamas helt på egen hand. Rosa hjärtan är underskattade.
För övrigt ska min son själv få bestämma om han vill bli bilmekaniker eller dragqueen-artist.
Eller varför inte brevbärare eller kontorsråtta?
Vad han än väljer så blir det nog super.
Idag har jag sett en film med min mormor, Min brors flickvän.
Och Rikard har bara 2 prov kvar innan han är färdig lastbilschaufför.
Vides första bad.
Idag badade Vide för första gången.
Det gick väldigt bra. Han var lugn hela tiden och verkade tycka det var riktigt mysigt.
Riktig poesi
Det är inte jag som har målat bilden eller skrivit texten, men jag ville dela med mig av det här vykortet i alla fall.
Rulltårta.
Så vad har jag gjort sedan sist?
I fredags bakade jag 2 rulltårtor och kollade på Idol.
Rikard säger att om jag fortsätter baka såhär mycket rulltårtor så kommer vi att bli tjocka. Personligen är jag inte särskilt oroad över min vikt just nu för jag gick ner JÄTTEMÅNGA kilon förra månaden.
I fredags åkte vi också till en oerhört tråkig loppmarknad där vi inte köpte någonting alls, men Rikard såg en ficktjuv som lyckligtvis misslyckades med sina snatteriförsök.
Igår åkte vi till Ikea. Köpte 3 ramar för 15 kronor och lät Cilla måla egna tavlor. Hon målade sin pappa, en katt och jordklotet.
Jag hängde upp tavlorna i hallen.
Idag har Cilla en kompis på besök. De springer runt och leker här hemma just nu. Självklart har jag bjudit dem på lite rulltårta.
Dagens bilder.
Vide gör tummen upp.
Baka baka, liten kaka, rulla rulla, liten bulla.
Idag har jag och Rikard bakat rulltårta.
Igår gjorde jag chokladbollar.
Jag har lust att baka ännu mera men ingredienserna har tagit slut.
Bebisfotograferingen på KS.
Många kort blir det.
Här är bildresultatet från bebisfotograferingen på Karolinska sjukhuset.
Vide var 11 dagar när den här bilden togs.
Hur många dagar Cilla var på den här bilden är lite svårare att räkna ut.
Vide, 1 månad.
Vide med sin morfar Walle.
Cillas dagmamme-kort.
Låt bli min ringklocka!
När Vide var 16 dagar kom fotografen till Cillas dagmamma.
Då togs den här bilden.
Cillas enskilda kort har inte kommit i brevlådan ännu, men den kommer nog snart den också.
Idag var vi till bvc. Bvc-sköterskan sa att inom en månad kommer Vide antagligen ha börjat le mot oss. Det ser jag fram emot.
I helgen har det varit fullt upp. Vi har träffat Rikards fastrar, Rikards mormor och moster och hunnit gå på 1-årskalas.
Hunnit uppdatera hemsidan har vi också gjort.
Det ringde på dörren idag men när jag tittade i kikhålet kände jag inte igen mannen på andra sidan. Fastän jag hade besök valde jag att inte öppna dörren. Jag avskyr när främmande människor ringer på dörren. Det känns otroligt obehagligt.
Faktum är att många av mina mardrömmar handlar om att elaka människor försöker ta sig in i lägenheten, eller ännu värre, att de har lyckats ta sig in i lägenheten.
Nej, usch och tvi.
Ring inte på min ringklocka om jag inte känner dig.
Då får du ringa på telefonen istället.
Imorgon blir Vide en månad.
Fotoalbumet.
Familjen i.
Vides söta drake.
Cilla har fått dille på skurmoppar.
Jag har kommit på en grej.
Både mitt, Rikards, Cillas och Vides namn innehåller bokstaven i.
ALLA våra förnamn.
Kolla själva:
Rikard Daniel
Miriam Louise Natalie
Cilla Hedvig
Vide Sigmund
Avstängningsknapp?
När Cilla var bebis hade hon en väldigt klar och pigg blick.
Vides blick är sömnig och harmonisk.
Båda blickarna är fina men helt olika.
Bebisar har vackra ögon.
Det är något speciellt med blicken hos en nyfödd.
Idag gick jag och mamma i en massa affärer. Det var trevligt.
Vide fick lite kläder. Det är svårare att hitta fina kläder till pojkar än vad det är att hitta fina tjejkläder.
Mycket mörka färger är det på pojkkläder.
Många tröjor med robotar, spindelnät, bilar och andra fordon.
Jag vill att Vide ska ha ljusa och glada färger.
Robot-tröjorna kan gå och gömma sig någonstans.
Rikard anslöt sig också till oss efter ett tag, där vi gick runt i våra affärer.
Då vi var på Ikea var Rikard tvungen att gå iväg och byta blöja på Vide.
Vide skrek på skötbordet och efter ett tag kom det fram en irriterad man till Rikard och sa "Finns det ingen avstängningsknapp på den där?" varpå Rikard svarade "Nej, men jag kan nog hitta din". Då blev mannen tyst och gick därifrån. Jag tyckte det var bra sagt av Rikard. Kaxigt, men bra.
Alla som känner Rikard vet att han är av den fredliga typen, men han tycker inte om när folk är elaka eller otrevliga.
Jag hade aldrig kunnat förmå mig till att säga en sådan sak därför att jag är försiktig, rädd och trevlig att ha i möblerade rum.
Och nu är klockan alldeles för mycket och jag borde sova för länge sedan.
God natt.
PS. Jag tror att Tove kommer vinna Idol 2009.
Leif?
Idag berättade Cilla för mig att hon inte tycker att Vide ska heta Vide längre. Hon tycker att han kan heta Leif istället.
Jag är en disträ person.
Ibland vet jag liksom inte vad jag gör.
Detta hände under en promenad idag:
Jag åt någon enstaka tugga på ett naturgodis. Efter ett tag, när jag skulle fortsätta ätandet, märkte jag att godiset var borta från min hand. Varpå jag utbrister:
- Vart tog min vägen?
Cilla: Jag har den.
Jag (tittar på den nästan uppätna godisbiten i Cillas hand): Hur fick du den?
Cilla: Du gedde den till mig.
Hepp.
"Till Rikard"
När vi var där på middag visar Rikard på en tavla som hans morfar har målat och säger att den tavlan vill han ärva.
Då tar svärmor bort tavlan från väggen, skriver "Till Rikard" på baksidan av ramen och hänger sedan tillbaka tavlan.
Jag vet inte varför...
men jag tycker det var roligt gjort.
Dagens Vide-bilder.
Min starka vän.
Om jag skulle få leva någon annans liv, vems liv skulle jag leva då?
Jag tänkte att jag gärna skulle ha velat levt min väns liv.
Nu är det snart ett år sedan du gick bort, inte helt oväntat, eftersom du var i åttioårsåldern.
Vilken utstrålning du hade. Vilken levnadsglädje. Du var en sådan godhjärtad och ren människa.
Och vilken mysig man du hade. Ni var menade för varandra, tror jag.
Sedan kom jag att tänka på att om jag hade levt ditt liv hade jag också varit tvungen att se mitt förstfödda barn dö ifrån mig. Hur kan en människa gå igenom en sådan sak och ändå hitta tillbaka till glädjen?
De få sekunder då jag inte visste om Vide hade överlevt var den enda tanke som fanns i mitt huvud: Om du är död kommer jag aldrig att våga skaffa ett till barn.
Men det gjorde min vän.
Hon vågade skaffa ett till barn.
Var du rädd när du gjorde det?
Jag önskar att jag kunde sitta ner hos dig en stund och prata. Kanske ställa alla de där stora frågorna som man aldrig kommer sig för att ställa. Kan jag få äta dina kakor och dricka din apelsinjuice?
Kan jag få visa dig Vide, som du aldrig fick träffa?
Cilla saknar dig, vet du, hon pratar om dig ibland.
Jag har stött på fler än min vän, som mist sitt barn, och ändå inte gett upp.
Ibland känns det som att det är just de som har gått igenom de hemskaste av saker som utstrålar mest levnadsglädje och styrka.
Hur kan det komma sig?
Vart finner de sin styrka någonstans?
Den frågan kommer jag nog aldrig finna svaret på.
Dagens knäppaste bilder.
Cilla leker simhallsfröken (som moppar golvet):
Tankar.
Cilla Vide
Idag har jag pluggat in texten till sången Videvisan (Sov du lilla videung).
Det är trots allt den första sång som någonsin sjöngs för Vide eftersom Rikard sjöng den för honom redan första natten på BB.
En del av mig vill stanna tiden just nu.
Och en annan del av mig förstår inte alls vad folk snackar om.
Något som man ofta får höra som småbarnsförälder är: Ta vara på tiden. Det går så fort.
När de säger så känns det som att de menar att man skulle uppskatta sina barn mer när de är bebisar.
Jag menar,
är det inte tänkt att man ska ha glädje av sina barn HELA livet?!
Men ändå...
en del av mig vill faktiskt stanna tiden just nu.
Att få sitta i soffan med en sovande bebis i armarna är inte helt fel.
Det är en ganska hög mysfaktor på det.
Jag är fortfarande ganska omtumlad över att ha blivit tvåbarnsmamma.
Man är lite som i en annan verklighet.
Men det kanske inte är så konstigt egentligen, Vide är ju inte ens en månad ännu.
Cilla lekte idag att hon ammade sin docka. Hon stack in dockan innanför tröjan och gav den mat. Hon förklarade att det var hennes bebis.
Vi kan gung, gung, gunga du och jag!
Nya vagnen från blocket.se
Idag har det varit en lugn dag.
Min mormor har varit och hälsat på.
Jag har tagit en promenad med Cilla och Vide och gungat Cilla i lekparken.
Ibland förvånar Cilla mig med sin "flickighet".
Som när hon målade tandsmycken på flickorna i sin målning.
Jag visste inte ens att hon hade koll på vad tandsmycken var för något.
Men det är roligt när man blir överraskad av saker som hon säger eller gör.
Idag frågade jag Cilla hur det känns att ha fått en lillebror.
Är det mest roligt eller mest jobbigt, undrade jag.
Cilla svarade att det mest var jobbigt.
När jag undrade vad det var som var jobbigt sa hon ungefär såhär:
Det är lite jobbigt för att jag måste städa.
Ny vagn och namn-prat.
*lärt Cilla att göra skugg-figurer
*hälsat på min mormor
*hälsat på min mamma
*handlat vagn från blocket eftersom den förra var i ett dåligt skick
Så imorgon blir det till att ta en liten vagnpromenad och "lära känna" vagnen.
Idag är Vide 19 dagar.
På dagen, när solen lyser, skiftar Vides hår i rött.
På kvällarna, när solen inte lyser, ser han brunhårig ut.
Vides fullständiga namn kommer att bli: Vide Sigmund Wallin.
Sigmund är faktiskt ett släktnamn då min morfar hette Sigmund.
Jag har alltid tyckt att Sigmund är ett vackert namn.
Min morfar kommer jag inte ihåg, men han var säkert en trevlig prick och har förhoppningsvis ingenting emot att jag lånar hans namn.
Och Rikard vill att Vide ska heta Sigmund eftersom min första reaktion när jag såg Vide var att han såg ut för att heta Sigge.
Enligt www.scb.se: Det finns 453 män som har förnamnet Sigmund. Av dessa har 93 namnet Sigmund som tilltalsnamn.
Bilder som jag har tagit idag:
Vide i Cillas gamla bebisoverall.
Mina 2 barn (det är så coolt att jag har 2 barn nu, helt plötsligt och bara sådär).
Vide i gammelmormors soffa.
Bilder som Cilla har tagit idag. Hon tyckte att jag skulle lägga upp hennes bilder i bloggen så därför gör jag det med en del av hennes bilder. Kolla vilka fina bilder hon fick till:
Vad är det Cilla vill visa med det här fotografiet? Vide? Nappen?
Rätt svar: Nappen. :-)
Soffa.
Ett fotografi av ett fotografi.
Jag och min bror som barn tillsammans med vår mormor och morfar.
Sömnbrist?
Igår hade vi tid på bvc och när bvc-sköterskan kom för att hämta oss, reste jag mig upp från soffan, tog ett par steg och ramlade ihop... eller ramlade och ramlade...
benen vek sig och jag vacklade till,
tog stöd i golvet med ena handen.
Det kändes ganska fånigt och det har nog aldrig hänt mig förut. Bvc-sköterskan undrade om jag åt och drack tillräckligt mycket.
Idag känner jag mig också lite matt. Hade tänkt sova en stund under tiden Cilla var hos dagmamman men det gick inte så bra med den saken. Vide har vaknar till när jag lagt ifrån mig honom och han har inte sovit lika djupt som han gjort tidigare.
Men men...
