Vad jag låg och tänkte på klockan sex på morgonen:

Om jag skulle få leva någon annans liv, vems liv skulle jag leva då?
Jag tänkte att jag gärna skulle ha velat levt min väns liv.
Nu är det snart ett år sedan du gick bort, inte helt oväntat, eftersom du var i åttioårsåldern.
Vilken utstrålning du hade. Vilken levnadsglädje. Du var en sådan godhjärtad och ren människa.
Och vilken mysig man du hade. Ni var menade för varandra, tror jag.  

Sedan kom jag att tänka på att om jag hade levt ditt liv hade jag också varit tvungen att se mitt förstfödda barn dö ifrån mig. Hur kan en människa gå igenom en sådan sak och ändå hitta tillbaka till glädjen?
De få sekunder då jag inte visste om Vide hade överlevt var den enda tanke som fanns i mitt huvud: Om du är död kommer jag aldrig att våga skaffa ett till barn.
Men det gjorde min vän.
Hon vågade skaffa ett till barn.
Var du rädd när du gjorde det?

Jag önskar att jag kunde sitta ner hos dig en stund och prata. Kanske ställa alla de där stora frågorna som man aldrig kommer sig för att ställa. Kan jag få äta dina kakor och dricka din apelsinjuice?
Kan jag få visa dig Vide, som du aldrig fick träffa?
Cilla saknar dig, vet du, hon pratar om dig ibland.

Jag har stött på fler än min vän, som mist sitt barn, och ändå inte gett upp.
Ibland känns det som att det är just de som har gått igenom de hemskaste av saker som utstrålar mest levnadsglädje och styrka.
Hur kan det komma sig?
Vart finner de sin styrka någonstans?
Den frågan kommer jag nog aldrig finna svaret på.