Jag "boar".
Visst heter det så? När man inreder och plockar i hemmet.
Det är tydligen klassiskt att göra det när man väntar barn.
Igår städade jag och Rikard garderoben. Det tog några timmar.
Slängde en massa saker gjorde vi också.
Idag har jag hängt upp gardiner som jag fått av min svärmor.
Superintressant information från mig till dig.

Nya gardiner i köket:



Cillas nya gardiner:



Det här med min mage har börjat bli lite av en känslig sak. Samtidigt som det är kul att det syns att jag är gravid börjar det även kännas jobbigt när folk frågar när det är dags. Redan innan jag hunnit svara "September" vet jag hur personens ansikte kommer att förvridas i en förvånad grimas. Ni vet, runda ögon, och allt det där. 
"Men du är ju så stoooooor".
(Ja, jag börjar förstå det nu.)
"Men det syns ju inget i ansiktet i alla fall. Bara på magen".
Jag börjar inse att folk runtomkring tror att det snart är dags att åka in till förlossningen.
Vad ska jag göra åt saken?
Att gå upp i vikt ingår liksom i hela den där grejen med att vara gravid.

I början kändes det inte jobbigt när folk kommenterade att jag är stor, men nu, när det händer titt som tätt, börjar det att kännas lite jobbigt. Är jag verkligen så gigantisk?
Om folk fortsätter i den här stilen kommer jag snart att känna mig som en vandrade flodhäst.



Det är en stor skillnad om man jämför med när jag väntade Cilla då känslan var "Ju större jag blir desto bättre". Då var det bara roligt att förvandlas till ett vandrande berg.
Nu är det både roligt och jobbigt.

117 dagar kvar till beräknad förlossning.
Jättesnart, menar jag.
Långt fram i tiden tycker Rikard.
Ska jag vara riktigt ärlig har jag redan skrivit en lista på vad jag ska packa med till BB. Kamera och kex choklad är några viktiga saker att ha med.

Antagligen spelade det in att Cilla var övertrött...
men ikväll när Rikard försökte komma fram till vilken saga Cilla ville ha som godnatt-saga utbrast Cilla "Ingen tycker om mig" och började gråta.
Lilla söta unge, vad får hon allt ifrån?
Kramar och klappar fick hon i alla fall av både sin mamma och pappa efter den lilla känslostormen.

I år hade Cilla fler personer att hälsa på vid majbrasan än vad både jag och Rikard hade. Vi stannade där i ungefär en timme. Jag, som är allmänt galen, hade kunnat stanna ännu längre, men Cilla blev kissnödig.

Idag fyllde kusinen år så det blev tårta och enligt Rikard var det någon på festen som menade att jag skulle väl få mitt barn när som helst nu.
Ja, eller hur?  :-)
Jag blir inte ledsen över sådant, om Rikard nu hörde rätt. Jag vet att en del höggravida ser ut ungefär som jag gör nu, med mina ca 7 kg extra på magen.
Men med Cilla gick jag upp ca 21 kg så jag ska nog kunna växa och frodas lite till.