Vide är duktig på att imitera ljud.
Jag tror han kan säga väldigt många ord egentligen men att han är lite av den tystlåtna sorten. Han har förstått att han inte behöver prata så mycket för att kunna göra sig förstådd.
Det räcker oftast med att säga "mmm" och peka på det man vill ha.
Igår sa han dock ett nytt ord. Vi bläddare i hans bilderbok. Jag pekade på en bild av en banan och frågade:
- Kan du säga banan?
- Bambam, svarade Vide då.

Inatt drömde jag konstiga drömmar.
Jag drömde att en stor del av samhället som jag bor i stod i brand.
Jag drömde även att min bonusdotter, Rebecca, omkom i en trafikolycka.
Särskilt drömmen om Rebecca gjorde ont och jag vaknade med gråten i halsen.

Idag har jag och familjen varit en sväng till stranden.

Igår var jag, barnen och svärmor på Mulle Mecks lekpark.
Det var trevligt.
Svärmor bjöd också på god lunch i form av chips, munkar och coca-cola.











På kvällen, efter Mulle Meck, tittade jag och Rikard på Maria Larssons eviga ögonblick. Jag tyckte det var en bra film även den här gången.
En film att ta till sitt hjärta.

Idag kom boken som jag vann förra veckan:



Som jag längtar efter att se filmen Jag saknar dig på bio.
Nu är det bara 22 dagar kvar tills filmen, som bygger på den här boken, går upp på biograferna. Det är en fredag och jag hoppas att jag och Rikard kommer iväg samma dag som den här filmen har biopremiär.

Vide har börjat vägra åka vagn.
Det har jag löst genom att...
nej,
jag har inte löst det alls egentligen.
Numera bär jag Vide dit vi ska.
Idag bar jag honom hela vägen hem till mamma.
Känner mig lite galen som går omkring och kånkar på min son på 12 kg.
Men samtidigt känner jag mig som en supermamma.
Fast det är hemligt att jag känner så.
Därför skriver jag om det i min blogg.

Idag har Vide fått sitt hår trimmat eftersom det började hänga ner i ögonen på honom.
Efter middagen åkte jag och familjen till en strand och badade.

Det är så annorlunda och fint att prata med en pojke på snart 2 år.
Idag när jag och barnen var ute i en lekpark började Vide skrika.
Jag sa till honom:
- Vide, du skulle ju inte skrika, sa vi.
Vide svarade:
- Hej.

Vide sprang mest omkring när vi var ute medan Cilla föredrog att titta på myror.

Det har varit en lugn dag idag.
Imorgon ska jag, barnen och svärmor åka till en Mulle Meck-lekpark.

Klicka på länkarna nedan för att se vad Vide har haft för sig idag.
Han har bl.a. lekt att han snarkar.
Jag frågade Cilla om hon ville att jag skulle filma henne men hon hade ingen lust.
Hon tycker inte ens om när jag fotograferar henne nu för tiden.
Man får passa på de stunder då hon har lust att bli fotograferad eller göra det lite i smyg.

Ikväll sa jag såhär till Cilla och Vide:
- Jag ska natta er snart, okej?
- Okej, sa Cilla.
- Kej, sa Vide.

Helgen kom och helgen gick.
Nu har bästa vännen och Rebecca åkt hem igen, födelsedagstårtan är uppäten och saften är slut.
Eller något i den stilen.

Av mig fick Rikard en liten ask att förvara snusdosan i och två filmer.
Gladast blev han över asken.
Filmerna jag köpte var Proposal och Maria Larssons eviga ögonblick.
Propolsal har jag inte sett men Maria Larssons eviga ögonblick har jag faktiskt sett en gång. Jag tyckte den var bra och vill därför gärna se om den med Rikard (som inte har sett den).

Andra saker som min Rikard fick var en AC, en kaffebryggare, kaffe, whiskey och en chokladboll.

På kvällen råkade Cilla tappa en tung sak på vårt vardagsrumsbord så det gick sönder.
Som tur var åkte vi iväg dagen efter Rikards födelsedag till ett loppis där vi hade turen att hitta ett nytt bord.
Det känns väldigt ironiskt att bordet gick sönder just denna helg med tanke på att jag precis hade börjat planera för att göra mig av med det bordet.
Nu infriades min önskning snabbare än jag hade trott att den skulle göra.
Tack Cilla! :-)

Jag känner mig illa till mods när jag tänker på det som hänt i Norge.
Man kan ju inte läsa några nyheter nu utan att känna sig hemskt ledsen.
(Det kan man i och för sig inte göra i vanliga fall heller eftersom det nästan enbart skrivs om död och elände).

Inatt drömde jag faktiskt att jag gömde mig för en beväpnad man.
Man behöver inte ha någon utbildning i psykologi för att förstå att den drömmen beror på det som hänt i Norge.
Jag drömde att jag sprang hem till min svärmor och gömde mig hemma hos henne.
Svärmor var lugn och tittade på TV men jag gömde mig i en mörk vrå och tog upp min mobil för att ringa polisen.

Jag har aldrig varit bra på att hantera nyheter.
Jag behöver inte känna personen i fråga för att känna sorg över att denne har dött.
Jag borde egentligen inte ens läsa nyheter.

Men jag kan aldrig förstå varför de ibland väljer att publicera bilder på omkomna människor.
Är det inte respektlöst att göra så mot den person som faktiskt finns på fotografiet och är livlös?
Vad är meningen?
De flesta människor är så pass intelligenta att de kan förstå hur hemsk en händelse är utan att de behöver matas med bilder som föreställer döda människor.

Jag börjar misstänka att Vide är överaktiv men jag har förstås inte så många andra ettåriga pojkar att jämföra med.
Idag funderade jag över vad han borde få i present när han fyller två år i september.
Det vore bra om han kunde få något som han kunde hängla och dingla i.
En stång av något slag.
Just nu hänger han och dinglar i det mesta.
Bordskanter, vägbommar, räcken.

En studsmatta vore också ett bra present då han gärna använder sängar, soffor och även skötbordet som studsmatta.
(Jag står förstås alldeles intill då han studsar runt på skötbordet och försöker få honom att lägga sig eller sätta sig ner).

Det finns stunder då jag har tänkt på Vide som "vilda bebin".

Idag när jag var ute en stund med barnen började en flicka på 2-3 år att prata med Cilla.
Då gick Cilla fram till flickan och liksom böjde sig ner så att deras ögon var nästan i jämnhöjd med varandra när de samtalade.
Då kände jag stolthet fladdra till i bröstet.
Vad duktig hon är!
Det är precis så som jag också gör när små barn börjar prata med mig.
Kanske inte precis att jag böjer mig ner så att våra huvuden är i jämnhöjd, men jag gör mig "ofarlig".
Jag blir väldigt medveten om vilka signaler jag sänder ut.
Jag ler mot de små barnen och svarar artigt på vad jag heter och hur gammal jag är när de frågar mig.
(Jag ljuger inte ens om min ålder).

Snart är det alltså dags för Cilla och Vide att inskolas på skola och dagmamma.
Jag är nog lite rädd för det trots allt.
Jag är nog livrädd.
Jag har gått hemma i ungefär två år nu och snart är det dags för mig att komma ut i verkligheten igen.
Jag känner mig som en liten fågelunge som inte vet om mina vingar kommer bära mig eller inte.
Jag har gått in i min egna lilla verklighet under dessa månader... ja... år.
Dessutom vet jag inte riktigt vad som väntar mig där ute i det kommande arbetslivet.

(Egentligen hade jag gärna velat att Rikard skulle fått vara pappaledig också men av olika anledningar har det inte kunnat bli på det viset).

Samtidigt som jag känner mig orolig behöver jag nog komma ut.
Jag har tappat bort mig själv lite.
Jag har haft fullt upp med barnen och jag har inte riktigt fått plats i mitt eget liv.
Det har varit trångt och fullt upp.
Jag vet att jag finns där ute och jag tvivlar inte på att jag kommer hitta mig själv igen men det är nog lätt att tappa bort sig själv som småbarnsmamma.
Man hinner inte med sig själv.
Jag undrar om någon där ute förstår vad jag menar.
Det jag skriver om i min blogg och på facebook är ett ganska tydligt tecken på att det är lätt att åsidosätta sig själv.
Jag skriver mer om mina barn än om mig själv och vad jag har för mig.

Jag tror att det är ganska naturligt att det har blivit så eftersom jag umgås mycket med barnen och jag älskar dem och är stolt över dem.
Men jag kanske borde få mer kontakt med mig själv och den person jag är för just nu känner jag mig mer som "Cillas och Vides mamma" än som "Louise".

Det har ändå varit trevligt att leva i den här världen.
Väldigt trevligt.
Det är väl därför som jag varit mammaledig så länge. Jag har inte velat släppa taget om min lilla bebis som inte är någon bebis längre.
Vides första levnadsår fick jag i stort sett panik när jag hörde orden " börja dagmamma".
Nu har jag ingen panik längre.
Vide är dessutom redo att börja hos en dagmamma.
Han har antagligen varit det ganska länge.
Det är nog mest jag som inte varit redo.

Här kommer några bilder som jag har tagit sedan sist:


Den lille chokladbollen som Rikard fick av min pappa.






Asken som Rikard fick av mig på sin födelsedag.




Cilla pratar i telefon med sin gammelmormor.














Se här vilken överaktiv son jag har.


Trasigt bord.


Nytt bord.

Idag har jag vunnit en bok via en tävling på facebook.
Jag och en annan tjej eller kvinna har vunnit boken "Jag saknar dig, jag saknar dig".
Det känns roligt.

Jag har skrivit lite i min blogg tidigare om den boken som nu också har blivit film och som ska visas på bio till hösten.

Man skulle motivera varför man tyckte att man skulle vinna boken och här är min vinnande motivering:

"Jag vill vinna boken därför att det är en av mina absoluta favoritböcker.
Jag läste den tre gånger under min ungdom.
Första gången läste jag den själv, andra gången läste jag den med en vän och tredje gången läste jag den tillsammans med den person som numera är min fästman och pappa till mina två barn.
Jag minns att jag och min fästman satt i gräset och han läste högt ur boken för mig.
Jag minns att han hade svårt att hålla sig för gråt.
 
Jag har varit i en del bokaffärer genom åren och frågat efter den här boken men jag har aldrig lyckats få tag i den.
Vid de tre tillfällen då jag läst boken har jag alltid lånat den på biblioteket.
 
När jag läste denna bok tyckte jag att Tina skrev så vackert om sin syster Cilla och jag fattade verkligen tycke för namnet Cilla. När jag blev gravid några år senare så bestämde jag och fästmannen oss för att om det blev en flicka så skulle hon antagligen få namnet Cilla.
Och visst blev det så.
Cilla har nu gått och blivit 6 år och ska börja i förskolan till hösten.
 
Det vore roligt att få läsa om boken "Jag saknar dig, jag saknar dig".
När jag sedan har läst ut boken kan jag placera den i min bokhylla och vänta på att Cilla, min dotter, ska bli tillräckligt gammal för att jag ska kunna överlämna boken till henne.
Hon måste ju också få läsa den när hon blir tonåring.
 
Dessutom tycker jag att AiluCrashs låt "Turn The Tide" är jättebra.
 
/Louise Wallin."

Och jag vann!
Jag vann!
Jippi, vad jag är bra!
Idag.

Rebecca är här hos oss i helgen.
Imorgon kommer min bästa vän på besök.
Och imorgon fyller Rikard år så det blir tårta och annat trevligt.


Imorse satt Vide i en låda framför TV-n. Det såg sött ut.


Cillas fina teckning av en flicka, en kanin (tror jag) och en present.

Klicka på länken nedan och se hur glad Vide blir av att se vår katt Valdemar genom brevinkastet:

Ett litet bevis på att Vide har svårt att sitta still:

Jag har ju glömt att berätta.
Jag har lyckats med att gå ner de kg:n jag ville gå ner.
Det betyder att jag väger omkring 55 kg nu.
När jag började med min viktresa för några månader sedan vägde jag 6 kg mer än vad jag gör idag.

Nu är det bara 18 dagar kvar innan Cilla börjar sin inskolning på fritidset på den skola hon ska börja i till hösten. Precis en vecka senare är det dags för Vide att börja sin inskolning hos dagmamman.
Känns lite läskigt om jag ska vara ärlig.
Det blir en stor omställning för mig och mina barn.

Idag har jag ägnat mig åt lite olika saker.
Slagit in Rikard födelsedagspresenter eftersom han fyller år på lördag.
Funderat över om man behöver ett soffbord egentligen eftersom den mest verkar användas som klätterställning av båda mina barn.
Lyssnat på min bok medan Vide sov.
Haft pappa på besök.

Funderat över hur det kommer sig att jag i grund och botten är en sådan dramatisk människa.
Vad är det med mig och starka känslouttryck?
Jag älskar filmer där huvudpersonen dör på slutet och jag älskar olyckliga kärleksvisor.
Hur kommer det sig?
Jag har gjort det så länge jag kan minnas.
Det är som om jag kan se något vackert i det som egentligen mest är sorgligt.
Därför kan jag bara dra slutsatsen att jag är en dramatisk filur.

Japp.
Jag är dramatisk.
Så har det alltid varit.
Så kommer det alltid att vara.
På gott.
Och på ont.
Men i mitt fall är det nog mest på gott.

Jag menar, jag tittat komedier också emellanåt.
Det är inte så att jag går omkring och är melankolisk och klär mig i svarta kläder och mumlar.
Nej, jag är bara en småbarnsmamma, som drömmer om villa, tycker om choklad, älskar min familj och dras till filmer och sånger med mycket svärta i.

Jag har nog ingen riktig lust att blogga just nu.
Och jag har inte så mycket att skriva om.
Men jag gör ett försök.

Cilla är mycket med kompisar om dagarna.
Det är bra att hon får komma iväg och göra roliga saker med sina vänner.
Jag känner att hon lätt blir understimulerad om hon bara går hemma med oss hela dagen.

Min man bevisade igår hur oerhört sportintresserad han är då han kallade David Beckham för tennisstjärna.

Och Cilla tyckte igår att det var dags för hennes barbiedockor att klippa håret.

Jag har inte varit på topp de senaste dagarna.
Ibland är det som att jag har svårt att hitta en bra balans här i livet.
Jag tror det är lite som att jag råkar göra krokben på mig själv, för jag har mycket i mitt liv som borde kunna göra att jag håller balansen, men det är svårt.
Jag har inget bra balanssinne.

Jag får jobba med mig själv.
I grund och botten finns det mycket som är bra.
Min familj framför allt.

Kanske är det lite mycket just nu.
Cilla ska snart börja förskolan, Vide ska börja hos dagmamman och det är tänkt att jag ska börja jobba i september.
Så det är nog så att jag känner en viss oro och ovisshet inför framtiden.
Och det är jobbigt för mig att inte veta exakt hur det ska bli.
Jag gillar att ha full kontroll på läget.
Men det ska nog bli bra.

Idag har jag fikat utomhus med mamma och familjen.
Barnen badade en stund.
Jag kastade lite boll med dem.

Jag och Rikard har börjat med LCHF igen.
Det känns lite osäkert och stapplande och vi får se vad som händer och hur det går.
Vi började igår så det känns lite nytt.

Jag har bestämt mig.
Från och med nu tänker jag börja leva mitt liv som tecknad seriefigur.


Rufus.


Valdemar.


Rufus.


Jag och Rufus.


Jag och Rufus.










Cilla.










Cilla.

Vide hemma hos sin farmor.


Vide och Lennart ligger och läser.



Och så lite knasiga kort:












Cilla.


Cilla.

Idag har jag varit till vårdcentralen och spolat örat så nu har jag ingen vaxpropp längre.

Varit inne på Ica (till Vides stora fasa).
Cilla valde munkar, Vide valde vindruvor, jag valde cola zero.

Jag har också varit hemma hos mamma och fikat och pratat öronen av henne.

Idag blev Vide 22 månader gammal.
Bara 2 månader kvar till hans 2-årsdag.
Jag kallar honom fortfararande för min lilla bebis dock.

Till Rikards födelsedag är det bara 10 dagar kvar.
Jag har köpt en liten present till honom som jag hoppas att han kommer uppskatta.

Och grattis på namnsdagen, Joel, min bror. 
Jag tycker faktiskt att Joel är ett väldigt fint pojknamn om någon skulle undra.  

Black Swan var en ganska bra film.

Ikväll hade jag och Rikard också planerat att se en film men Vide hade andra planer.
Han satt nämligen i sin säng och var arg och ville inte sova.
Klockan var runt 22 när han äntligen somnade och eftersom Rikard åker till jobbet tidigt på morgnarna så var det bara att glömma den där filmkvällen.

Jag har fått en vaxpropp i ena örat.

Egentligen hade jag velat ta en promenad ikväll men jag har ingen att gå med och jag vågar nog inte riktigt gå ut ensam såhär sent en sommarkväll.
Jag litar inte på människor.
Det är något som  har förändrats sedan jag var tonåring.

När jag var ung och promenerade ensam om kvällarna kände jag trygghet då jag såg en annan människa promenera i närheten av mig.
Om jag är ute och promenerar ensam idag känns det hotfullt om någon är i närheten.

När förändrades det? 
Jag vet inte.

Jag borde kanska slappna av en aning.

Jag är rädd att mina barn ska råka ut för hemskheter också.
Igår satte Vide lite bröd i halsen.
Jag halvskrek "nej" och kände hur tårar hotade med att tränga upp i mina ögon men en sekund senare hade Vide fixat problemet själv. (Så som barn oftast gör).

Jag är rädd för att balkongräcket ska ge vika och att Vide ska ramla ner.
(Jag står alldeles bakom Vide och liksom håller fast i balkongräcket då Vide är där ute).
När min pappa var på besök idag frågade jag:
- Tror du att balkongräcket sitter fast ordentligt?
Det trodde han.

Ibland är jag rädd att Cilla ska bli sjuk.
Eller råka springa framför en bil.

Jag är rädd för att någon ska såra mina barn.
Jag står där och är beredd på strid och kamp.
Färdig att vråla:
- DU RÖR INTE MIN UNGE!
Men det kommer ingen som sårar.

Det är ganska naturligt att känna såhär som mamma har jag förstått.

Jag har dålig motorik.
Det har jag alltid haft.
Jag tappar saker.
Idag satt jag med en tekopp i mina händer och ändå,
jag vet inte riktigt varför,
tippade koppen och jag fick te över mig.

Jag har accepterat att jag har dålig kroppsuppfattning.
Min kropp är klumpig.
Så är det.
Jag vet inte riktigt varför jag berättar det heller.

Jag är en sådan människa som helt ärligt kan gå in i dörrar för att...
ja...
för att jag är klumpig.
Min kropp gör inte alltid som jag vill att den ska göra.

Men jag tror inte att det är någon allvarlig sjukdom eller så.
Jag tror bara att jag är ovanligt klumpig och har en smula svårt för att koncentera mig.

Jag tror att jag var klumpig redan som barn.

Ja, jag var ett stelt, kompakt, tystlåtet, blygt barn som inte var det minsta vig och som inte vågade klättra i träd.
Men ändå.
Ack så älskvärd.
Trots allt.

För alla kan inte älska alla men alla är älskvärda.

God natt.


Jag som barn.

Mitt nya favoritte:

Inatt sov Cilla över hos en kompis för första gången.
Och inte nog med det.
Hon sov även i tält för första gången i sitt liv.
I 24 timmar var hon med sin kompis så hon har haft det roligt.


Cilla, på väg för att övernatta hos sin bästa vän.

Idag åkte vi och fikade med Rebecca i Upplands Väsbys centrum.
Det var trevligt att träffa henne.



Jag har även haft följade pratstund med Vide idag:

Vide: -DAADAA.
Jag: -Vad vill du ha?
Vide: -Kaka.

Ikväll ska jag nog se filmen Black Swan och hoppas att den är bra.

Nu ringde min mamma och frågade om jag ville följa med på promenad.
Det vill jag.
Så nu måste jag sluta blogga.
Hejdå.

Nej om man skulle ta och blogga en smula kanske.
Skriva vad?

Rikard jobbar natt.
Ibland när han jobbar natt är det ganska trevligt att natta barnen och sedan krypa upp i soffan med en bok.
Men ibland...

känns det...

ensamt.

Idag

känns det

ensamt.

Inget roligt att läsa om i en blogg.

Jag får bli rolig.

Hmm...

Det var en gång en tysk, en dansk och...

nej.

Lisbeth Salander är för övrigt kortare än mig.
2 cm kortare.
Det står i böckerna.
Coolt.

Jag är kort.

Jag har dålig motorik också och jag är disträ men det gör inte så mycket.
I värsta fall kan man hacka nya tomater.
Det är inte hela världen.

I mitt hem är det mest jag som står för pratet.
Ibland förstår min omgivning vad jag menar.
Ibland får jag ta om det.
Det händer att folk säger "Jag hör inte vad du säger".
Då talar jag H-Ö-G-R-E och T-Y-D-L-I-G-A-R-E.

Min svärmor bakar gott bröd.
Katten är underbar.
Vaniljte är en trevlig uppfinning.
Cilla skriver kärleksfulla meddelanden till sina kompisar, hon skriver:
"Jag älskar dig".

Jag äter bröd.
Egentligen ska man inte äta bröd såhär sent på kvällen för då arbetar magen med det under natten och när man vaknar är man mer hungrig än vad man hade varit om man inte åt det där brödet. 

Jag gillar ordet "error". 
Jag vet inte riktigt varför.  

Idag kom vi hem från sommarstugan.
Känns ganska bra att vara hemma men jag kommer nog att sakna vissa saker som närheten till naturen t.ex.
Vide har dessutom lärt sig att säga mormor sedan sist.
- M-m säger han.
Här är bilder som jag har tagit:


Jag, på väg upp till stugan.




Vide, på väg upp till stugan.




Sommarstugan.




Glass.


Vide ser på när hans morbror spelar spel.












Uppstoppad björn.






Cilla dricker ur två drickor på samma gång.




Vide med sin mormor.




Vide med sin gammelmormor.


Den här gick Vide omkring med en hel del.






Cilla som är orolig för pissmyror.






En söt väska jag fick av mamma.


Vide och mormor.






Cilla och myggnät.


Min tvillingbror.