Ikväll sa jag såhär till Cilla och Vide:
- Jag ska natta er snart, okej?
- Okej, sa Cilla.
- Kej, sa Vide.

Helgen kom och helgen gick.
Nu har bästa vännen och Rebecca åkt hem igen, födelsedagstårtan är uppäten och saften är slut.
Eller något i den stilen.

Av mig fick Rikard en liten ask att förvara snusdosan i och två filmer.
Gladast blev han över asken.
Filmerna jag köpte var Proposal och Maria Larssons eviga ögonblick.
Propolsal har jag inte sett men Maria Larssons eviga ögonblick har jag faktiskt sett en gång. Jag tyckte den var bra och vill därför gärna se om den med Rikard (som inte har sett den).

Andra saker som min Rikard fick var en AC, en kaffebryggare, kaffe, whiskey och en chokladboll.

På kvällen råkade Cilla tappa en tung sak på vårt vardagsrumsbord så det gick sönder.
Som tur var åkte vi iväg dagen efter Rikards födelsedag till ett loppis där vi hade turen att hitta ett nytt bord.
Det känns väldigt ironiskt att bordet gick sönder just denna helg med tanke på att jag precis hade börjat planera för att göra mig av med det bordet.
Nu infriades min önskning snabbare än jag hade trott att den skulle göra.
Tack Cilla! :-)

Jag känner mig illa till mods när jag tänker på det som hänt i Norge.
Man kan ju inte läsa några nyheter nu utan att känna sig hemskt ledsen.
(Det kan man i och för sig inte göra i vanliga fall heller eftersom det nästan enbart skrivs om död och elände).

Inatt drömde jag faktiskt att jag gömde mig för en beväpnad man.
Man behöver inte ha någon utbildning i psykologi för att förstå att den drömmen beror på det som hänt i Norge.
Jag drömde att jag sprang hem till min svärmor och gömde mig hemma hos henne.
Svärmor var lugn och tittade på TV men jag gömde mig i en mörk vrå och tog upp min mobil för att ringa polisen.

Jag har aldrig varit bra på att hantera nyheter.
Jag behöver inte känna personen i fråga för att känna sorg över att denne har dött.
Jag borde egentligen inte ens läsa nyheter.

Men jag kan aldrig förstå varför de ibland väljer att publicera bilder på omkomna människor.
Är det inte respektlöst att göra så mot den person som faktiskt finns på fotografiet och är livlös?
Vad är meningen?
De flesta människor är så pass intelligenta att de kan förstå hur hemsk en händelse är utan att de behöver matas med bilder som föreställer döda människor.

Jag börjar misstänka att Vide är överaktiv men jag har förstås inte så många andra ettåriga pojkar att jämföra med.
Idag funderade jag över vad han borde få i present när han fyller två år i september.
Det vore bra om han kunde få något som han kunde hängla och dingla i.
En stång av något slag.
Just nu hänger han och dinglar i det mesta.
Bordskanter, vägbommar, räcken.

En studsmatta vore också ett bra present då han gärna använder sängar, soffor och även skötbordet som studsmatta.
(Jag står förstås alldeles intill då han studsar runt på skötbordet och försöker få honom att lägga sig eller sätta sig ner).

Det finns stunder då jag har tänkt på Vide som "vilda bebin".

Idag när jag var ute en stund med barnen började en flicka på 2-3 år att prata med Cilla.
Då gick Cilla fram till flickan och liksom böjde sig ner så att deras ögon var nästan i jämnhöjd med varandra när de samtalade.
Då kände jag stolthet fladdra till i bröstet.
Vad duktig hon är!
Det är precis så som jag också gör när små barn börjar prata med mig.
Kanske inte precis att jag böjer mig ner så att våra huvuden är i jämnhöjd, men jag gör mig "ofarlig".
Jag blir väldigt medveten om vilka signaler jag sänder ut.
Jag ler mot de små barnen och svarar artigt på vad jag heter och hur gammal jag är när de frågar mig.
(Jag ljuger inte ens om min ålder).

Snart är det alltså dags för Cilla och Vide att inskolas på skola och dagmamma.
Jag är nog lite rädd för det trots allt.
Jag är nog livrädd.
Jag har gått hemma i ungefär två år nu och snart är det dags för mig att komma ut i verkligheten igen.
Jag känner mig som en liten fågelunge som inte vet om mina vingar kommer bära mig eller inte.
Jag har gått in i min egna lilla verklighet under dessa månader... ja... år.
Dessutom vet jag inte riktigt vad som väntar mig där ute i det kommande arbetslivet.

(Egentligen hade jag gärna velat att Rikard skulle fått vara pappaledig också men av olika anledningar har det inte kunnat bli på det viset).

Samtidigt som jag känner mig orolig behöver jag nog komma ut.
Jag har tappat bort mig själv lite.
Jag har haft fullt upp med barnen och jag har inte riktigt fått plats i mitt eget liv.
Det har varit trångt och fullt upp.
Jag vet att jag finns där ute och jag tvivlar inte på att jag kommer hitta mig själv igen men det är nog lätt att tappa bort sig själv som småbarnsmamma.
Man hinner inte med sig själv.
Jag undrar om någon där ute förstår vad jag menar.
Det jag skriver om i min blogg och på facebook är ett ganska tydligt tecken på att det är lätt att åsidosätta sig själv.
Jag skriver mer om mina barn än om mig själv och vad jag har för mig.

Jag tror att det är ganska naturligt att det har blivit så eftersom jag umgås mycket med barnen och jag älskar dem och är stolt över dem.
Men jag kanske borde få mer kontakt med mig själv och den person jag är för just nu känner jag mig mer som "Cillas och Vides mamma" än som "Louise".

Det har ändå varit trevligt att leva i den här världen.
Väldigt trevligt.
Det är väl därför som jag varit mammaledig så länge. Jag har inte velat släppa taget om min lilla bebis som inte är någon bebis längre.
Vides första levnadsår fick jag i stort sett panik när jag hörde orden " börja dagmamma".
Nu har jag ingen panik längre.
Vide är dessutom redo att börja hos en dagmamma.
Han har antagligen varit det ganska länge.
Det är nog mest jag som inte varit redo.

Här kommer några bilder som jag har tagit sedan sist:


Den lille chokladbollen som Rikard fick av min pappa.






Asken som Rikard fick av mig på sin födelsedag.




Cilla pratar i telefon med sin gammelmormor.














Se här vilken överaktiv son jag har.


Trasigt bord.


Nytt bord.