Black Swan var en ganska bra film.

Ikväll hade jag och Rikard också planerat att se en film men Vide hade andra planer.
Han satt nämligen i sin säng och var arg och ville inte sova.
Klockan var runt 22 när han äntligen somnade och eftersom Rikard åker till jobbet tidigt på morgnarna så var det bara att glömma den där filmkvällen.

Jag har fått en vaxpropp i ena örat.

Egentligen hade jag velat ta en promenad ikväll men jag har ingen att gå med och jag vågar nog inte riktigt gå ut ensam såhär sent en sommarkväll.
Jag litar inte på människor.
Det är något som  har förändrats sedan jag var tonåring.

När jag var ung och promenerade ensam om kvällarna kände jag trygghet då jag såg en annan människa promenera i närheten av mig.
Om jag är ute och promenerar ensam idag känns det hotfullt om någon är i närheten.

När förändrades det? 
Jag vet inte.

Jag borde kanska slappna av en aning.

Jag är rädd att mina barn ska råka ut för hemskheter också.
Igår satte Vide lite bröd i halsen.
Jag halvskrek "nej" och kände hur tårar hotade med att tränga upp i mina ögon men en sekund senare hade Vide fixat problemet själv. (Så som barn oftast gör).

Jag är rädd för att balkongräcket ska ge vika och att Vide ska ramla ner.
(Jag står alldeles bakom Vide och liksom håller fast i balkongräcket då Vide är där ute).
När min pappa var på besök idag frågade jag:
- Tror du att balkongräcket sitter fast ordentligt?
Det trodde han.

Ibland är jag rädd att Cilla ska bli sjuk.
Eller råka springa framför en bil.

Jag är rädd för att någon ska såra mina barn.
Jag står där och är beredd på strid och kamp.
Färdig att vråla:
- DU RÖR INTE MIN UNGE!
Men det kommer ingen som sårar.

Det är ganska naturligt att känna såhär som mamma har jag förstått.

Jag har dålig motorik.
Det har jag alltid haft.
Jag tappar saker.
Idag satt jag med en tekopp i mina händer och ändå,
jag vet inte riktigt varför,
tippade koppen och jag fick te över mig.

Jag har accepterat att jag har dålig kroppsuppfattning.
Min kropp är klumpig.
Så är det.
Jag vet inte riktigt varför jag berättar det heller.

Jag är en sådan människa som helt ärligt kan gå in i dörrar för att...
ja...
för att jag är klumpig.
Min kropp gör inte alltid som jag vill att den ska göra.

Men jag tror inte att det är någon allvarlig sjukdom eller så.
Jag tror bara att jag är ovanligt klumpig och har en smula svårt för att koncentera mig.

Jag tror att jag var klumpig redan som barn.

Ja, jag var ett stelt, kompakt, tystlåtet, blygt barn som inte var det minsta vig och som inte vågade klättra i träd.
Men ändå.
Ack så älskvärd.
Trots allt.

För alla kan inte älska alla men alla är älskvärda.

God natt.


Jag som barn.