Dagens bilder.
Kollage.
(Vide i mitten och Rikard runt omkring.)
Sedan sist.
Jag och Rikard visade henne filmen Inception.
Det var en helt okej helg men Cilla fick ont i halsen och Vide fick feber och hosta.
Nu mår de bra igen.
Det är ju aldrig särskilt kul när ens barn är sjuka men jag har kommit på att det finns en stor fördel trots allt.
När Vide har feber kan han sitta still i min famn i flera minuter.
Det gör han inte när han är frisk.
Idag har Cilla åkt skridskor hos sin dagmamma.
Min svärmor var jättegullig och skaffade fram ett par skridskor till Cilla igår.
Hon är toppen.
Vide och jag har badat badkar tillsammans idag.
På eftermiddagen åkte jag, Rikard, barnen och min pappa och hälsade på min mormor.
Sedan var det dags för Vide att bli av med sina underbara lockar som ni kan se på bilderna här nedan.
Jag får mycket uppmärksamhet nu för tiden. Vide går runt och säger "mamma" mest hela tiden. T.o.m. när han vaknar om nätterna ropar han efter mig.
Ett annat ord han använder sig flitigt av är "snö".
Han har även sagt "anka" några gånger.
Igår var vi iväg till biblioteket och lånade böcker till barnen. Vide fick en liten hög med Max-böcker som han tycker om (Max lampa är hans favorit) och Cilla lånade bl.a. Nicke Nyfiken på sjukhus och en av mina favoriter när det kommer till barnböcker, Gubben som grät.
"Det var en gång en gubbe som
grät för att han inte fick bada.
Gubben grät för att han inte tyckte om spenat...
...och för att han inte kunde fånga småfisk.
Han grät och grät för att han tyckte att det var så långt till jul...
och han grät för att hans byxor hade krympt i tvätten.
Gubben grät och snyftade så mycket att han var tvungen att ha gummistövlar på sig inomhus.
Gubben grät så att hans tårar tog slut i ögonen på honom..."
Igår var det också öppet hus på den skola som Cilla förhoppningsvis ska börja i till hösten.
Jag gick dit och träffade rektorn och några ur personalen.
Det verkar vara en trevlig skola.
Tänk att det är dags för Cilla att börja i en förskoleklass i år!
Jag känner mig lite nervös inför det.
Känner mig inte riktigt redo.
Cilla är säkert redo, men inte jag.
Vide ska också ta ett stort steg och börja gå hos dagmamman någon gång detta år.
Men inte än på ett tag.
Så det kan gå.
men luggen blev väldigt kort.
Såhär kort:
Eftersom varken jag eller Rikard är några stora fan av hockeyfrillor så bestämde vi oss för att vara modiga och låta de underbara lockarna falla.
Fint, om ni frågar oss, men väldigt ovant.
Dagens bilder.
Jag och mamma har fotograferat lite idag så här kommer dagens bilder på mina små älskade bubblor.
På väg hem till min mamma/barnens mormor:
Hemma hos mamma/mormor:
En "gammal" bild som mamma/mormor har tagit:
Den långa vandringen.
Jag, Rikard och Vide tog en promenad på eftermiddagen.
Vide gick helt själv hela vägen från vårt hem till centrum.
Sedan gick han nästan hela vägen hem igen också.
Han tyckte om att promenera själv och ville inte åka vagnen.
Man skulle kunna säga att det här var Vides första riktiga promenad.
Dagens bilder.
- Ska vi gå och byta blöja och gå och sova?
- Fnö, fnö, fnö. (Snö, snö, snö).
Vem som sa vad får ni gissa er till.
Här kommer dagens bilder.
På väg att lämna Cilla hos dagmamman:
Vide och jag på besök hos min mormor:
En dikt om sårbarhet.
Eftersom jag känner mig inspirerad av poesi just nu kan det hända att jag lägger ut en och annan dikt här i bloggen.
Men innan jag lägger ut mina egna dikter vill jag ändå förklara att dikter är dikter och inte alltid sanning.
En annan sak med dikter är att man inte ska tolka allting ordagrant.
Man kan tolka lite hur som helst och hit och dit och upp och ner.
Just den här dikten ska jag ändå berätta lite vad den handlar om eftersom det är jag som har skrivit den. Den handlar om att det är lätt hänt att man beter sig aggressivt och vänder taggarna utåt när man i själva verket är ledsen.
Därför att det för många människor är lättare att vara sur och arg än att visa sig liten och sårbar.
Jag gråter
och låter tårar
göra blöta fläckar
på kudden
gör jag det?
nej
det gör jag inte
men det är sant att jag gråter
gråter för den del av mitt jag
som hela tiden vill slåss
som sparkar och skriker
Mitt skal har taggar som rispar sår på din hud
men ilskan är bara ett sätt
att dölja
det lilla barnet
som gömmer sig inuti mig
den flickan
som är rädd
Om du inte kan mitt ansikte
utantill
så älskar du mig inte
Men jag älskar dig säger du
Jag kan ditt ansikte
och alla dina drag
du säger
om det är sant
vet inte
Dikt av Sonja Åkesson.
Visst minns jag
Jodå.
Jodå, jag minns.
Visst minns jag
när vi strövade omkring på Djurgårn
hand i hand
och det var vår och regnet duggade.
Och vi planerade och pratade
om lägenheten som vi fått i andra hand
och om vardagsrummets sittgrupp
och om hur vi skulle ha i köket.
Och om sånt som att man måste lära sej
att tolerera varandras egenheter
kunna respektera
varann och överse
och acceptera.
Jodå.
Jodå, jag minns.
Jodå.
Jovisst, jag minns.
Jag glömmer aldrig när jag till exempel
för första gången skulle möta
din mamma och din syster
hur ni glammade
där på perrongen
medan jag stod
bakom
kvarglömd
bland bagaget
närapå tjutande
med Lillan putande
i magen.
Jodå.
Jodå, jag minns.
Jovisst.
Jag minns.
Jag minns.
Jag glömmer aldrig när jag fick
den där porslinsljusstaken
som jag råkade ha sönder
och du blev så himmelens förbannad
och åkte in till stan och gick på krogen
ensam
utan mej
fastän vi skulle fira årsdan av vår bröllopsdag.
Visst minns jag.
Och nog minns jag den där firmafesten
som du "måste" gå på
och hur du kom hem lite på snusen
varm och glad
och ville ha mej
och jag spotta på dej
när du skulle ta mej.
Jodå.
Jodå, jag minns.
Och nog minns jag den där juldan
när du bråkade om allting
jo, om allting faktiskt.
Om pengarna förstås
och skinkan som var torr och korven
tills jag bara störta ut
ut från barna
mitt i helgen
ut i kölden
och sen fick migrän
och hela släktkalaset
som gick upp i rök
och farmor som la sej i
och det förstås tog ditt parti
din mammagris.
Jodu.
Jodu, jag minns.
Och nog minns jag den där gången
du gav Olle stryk
fastän vi kommit överens om:
aldrig stryk.
Och nog minns jag när du hade dej
med Evas kompis
mitt för näsan på mig.
Mitt för näsan, faktiskt!
Och visst minns jag när du slängde ur dej
att du aldrig riktigt brytt dej om mej
att du tagit mej av plikt
och nån sorts hänsyn
eftersom jag var med barn.
Och nog minns jag den där gången
då jag kalla dej för...
nej det vill jag inte minnas.
Men jag minns nog.
Jodå.
Jodå, jag minns.
Och nog minns jag förmiddan
hos advokaten.
Men - visst kommer jag ihåg
den våren
när vi ständigt gick och höll varann i hand.
Särskilt kommer jag ihåg en majkväll
ja det regnade - vi strosade
omkring på Djurgårn.
Minns du kanske också?
Du?
Och när vi kom hem
så la vi på en platta minns jag:
Beethoven, Beethovens sjätte.
Och det hade klarnat
månen sken
in genom det öppna fönstret.
Och ditt hår var ännu fuktigt.
Och vi var rätt trötta,
hade gått rätt länge,
gått och pratat.
Och, jag minns, vi hade särskilt talat om
hur nödvändigt det var att lära sej
att kunna acceptera varandra
som man är
och lära sej att överse
och glömma och förlåta
minns jag.
Visst minns jag.
/Sonja Åkesson (1926-1977)
Svinalängorna.
Jag kände mig låg när jag gick ut ur biosalongen.
Om filmen var bra vet jag inte.
Känslorna som den filmen lockade fram hos mig var nedstämdhet.
Många gånger gillar jag filmer som innehåller melankoli och allvar,
men just den här...
...vet inte.
Kanske var den bra.
Kanske.
Men mest var den hemsk.
Jag kände mig liksom för nedstämd för att kunna avgöra om det var en bra eller dålig film.
Jag ska nog inte satsa på en karriär som filmkritiker.
- Var filmen bra?
- Vet inte. Den var sorglig.
- Hur många solar får den?
- Vet inte. En? Fem?
Ikväll blir det i alla fall Solsidan för min del.
Bio snart.
Snart blir det middag och om två timmar är det dags att åka iväg till biografen.
På söndag, imorgon, idag, igår.
Jag tycker INTE om det.
Men Rikard själv och Cilla tycker att det är bättre när han jobbar nätter.
Rikard tycker att det är lugnare och Cilla tycker att hon träffar sin pappa fler timmar när han jobbar natt.
Det är bara jag som tycker det känns jobbigt för kvällarna känns en aning ensliga och tysta när barnen somnat.
Imorgon ska jag och Rikard antagligen iväg på bio och se "Svinalängorna" på kvällen.
Jag erbjöd min svärmor att hon och jag kunde gå och se den på bio men hon sa att då satt hon hellre barnvakt för hon hade då ingen lust med att gå på bio.
Så det blir jag och Rikard som sagt.
Idag har jag varit iväg med barnen och hälsat på min mamma. Det var trevligt men någonting kändes en aning fel när Vide sprang efter min bror samtidigt som han sa "mamma".
Igår såg jag en film på TV som heter "Maria Larssons eviga ögonblick".
Det var en bra film. Det var en mörk film.
Mikael Persbrandt var en av skådespelerna och han har ju faktiskt en himla talang.
Gullig katt.
Dagens mobilbilder.
Förlåt dig själv.
För allt du älskar hos dig själv - förlåt dig själv.
För allt du skäms över.
För allt du är stolt över.
För allt du vill dölja.
För allt du vill visa upp.
För allt som inte blev som det skulle.
För allt du är.
För allt du ville vara.
Förlåt dig själv.
/Jonas Gardell.
Kommunikationssvårigheter.
Jag har glömt att berätta en sak. Vide har lärt sig att säga snö. Fast det låter mer som "böö".
Det ord han använder sig mest av är dock mamma.
Låter väldigt vackert i mina öron.
Idag sa Cilla såhär om Vide:
- Han är faktiskt gulligare än vad jag trodde han skulle bli.
Apropå saker man säger.
Det är väldigt kloka och intelligenta saker som kommer ur min mun som den småbarnsmamma jag är. Igår sa jag till Vide, som gick omkring iklädd enbart sin blöja;
- E du lika naken som Jesus, som Jesus?
Det sa jag väl typ sisådär 10 gånger eller mer. På raken. Med pipig röst.
Rikard låtsades nog inte höra mig just då men Vide log emot mig.
Japp.
Idag har vardagen börjat igen. Cilla har börjat hos dagmamman efter sin långa julledighet.
För någon dag sedan kom jag på att jag vill ha en morgonrock.
Jag vill verkligen ha en mysig och skön morgonrock att strosa runt i här hemma.
Jag försökte förklara detta för Rikard idag genom att skicka honom ett sms.
"MORGONROCK!!!" skrev jag och skickade iväg som den fåordiga (skämta bara) kvinna jag är.
Han svarade på mitt sms som den manliga lastbilschaufför han är:
"HÅRDROCK!!!"
Somliga kallar det kommunikationssvårigheter.
Imorgon ska alla galna poeter i den här lilla byhålan samlas igen och läsa sina dikter för varandra. Det ska bli roligt. Jag och Rikard ska gå dit och dela med oss av det som finns i våra diktböcker.
Rikard skaffade sig en egen diktbok att skriva ner sina dikter i förra månaden.
Min diktbok har jag haft sedan 2001. Den börjar bli ganska full nu.
Jag läste i tidningen för några dagar sedan att småbröder som enbart har storasystrar i sin syskonskara riskerar att bli en aning feminina. Jag tänkte såklart på Vide när jag läste just det stycket.
Kanske stämmer artikeln. Kanske inte.
Som vatten och Jesus.
Ingen ska få röra min kropp
den är helig
som vatten och Jesus
Vide har gått runt idag och sagt "Mama mama mama".
Han kan säga "Baba" också men tydligen så är det roligare att prata om mig just nu.
Idag har jag varit ute och shoppat med mamma. Jag hittade ett par blå jeans. Det var roligt att få umgås ensam med mamma. Det händer inte så ofta nu för tiden när man har man, barn, katt och dammråttor.
Rikard gick till gymmet idag och tränade.
Cilla har lekt, tittat på film och spelat dator.
Rikard/Vide.
Rikard Vide
Födelsedagsbjudning.
Denna ritade Rikard idag och gav till sin mamma.
Vide fick vara med och se på när hans farmor stökade i köket.
Precious.
Stark berättelse. Jag gillade den som film och nu kan jag även säga att jag gillar den som bok också.
Faktum är att jag tror jag har en ny bok som jag kan räkna till mina favoritböcker.
Den lyckades beröra mig.
Precis som filmen.
Eminem.
Jag har lärt mig att jag kan gilla allt från rapp till dansbandsmusik.
En låt jag lyssnar ganska mycket på just nu är en ganska... hmmm... destruktiv låt.
Vad gäller Eminem vet jag inte mycket men jag har fått uppfattningen att han är en ganska läskig och arg typ men jag kan inte låta bli av att gilla något i den här låten.
Knäppt kanske.
Eller jag vet inte.
Man ska ju egentligen stå för sina åsikter.
Men jag vet inte om jag står för att jag lyssnar på den här låten.
Så jag tänkte; hej, jag lägger ut den här låten i bloggen och låter min omgivning få reda på vad jag lyssnar på för musik när jag är ensam och ingen ser mig.
Jag är knäpp.
Jag är modig.
Eller feg.
Jag är jag.
Vi gjorde förresten ett skolarbete i låg- eller mellanstadiet som hette just "Jag är jag".
På den tiden visste man precis hur allting skulle vara.
Eller gjorde man det?
Jag minns inte.
Sedan blev man vuxen och allting var inte längre lika självklart.
I många frågor vet jag vart jag står någonstans,
men det finns också tillfällen då jag inte vet vad jag tycker
och det är okej.
Man behöver inte ha svar på allt.
Dagens bilder.
Igår skrev Cilla "PAPPA" på sin arm. Lite gulligt tycker jag.
Mindre gulligt att hon har skrivit "CILLA" på en vägg i sitt rum,
men det är smällar man får ta här i livet. ♥
Rikard ritade av ett fotografi av Vide idag.
Han ritade även av ett fotografi av Cilla.
Inception.
Den var ganska jätteklurig men rätt så bra.
Ostbågen.
När jag sedan sa "Vide" så tittade han på mig samtidigt som han började springa ut i hallen på sina små ben.
Min lille gosse. ♥
Knäckt över mig själv.
Idag har jag och familjen handlat lite kläder, åkt pulka och ätit middag hemma hos mamma och Lennart. Jag passade även på att dra med mig min svärmor ut på en promenad ikväll.
Middagen var väldigt god. Vide var på ett strålande humör och både jag, mamma, Lennart och en hund fick pussar lagom till efterrrätten.
Andra spännande saker som hände hos mamma:
När Vide ville äta knäck hos mamma sa jag till honom:
- Nej det där är inget barngodis. Vill du ha lite kaffe?
Samma dag och på samma plats sa jag också till Vide att vi skulle gå och äta blöja.
Jag tror jag har någon form av sjukdom som gör att orden kommer ut ur min mun så att det låter knasigt och ibland lite fel. Någon som känner till en sådan sjukdom? Det kanske finns hjälp för mig att få? Kanske finns hopp att jag en dag i framtiden kan göra mig förstådd så att folk utanför familjen förstår vad det är jag snackar om.
Kanske.
Ep-le.
Jag, Rikard, Cilla och Vide har hälsat på min mormor och ätit middag.
Efter maten passade barnen på att gunga lite i mormors gungstol.
I förrgår tittade Vide i fruktskålen för att i nästa sekund säga "ep-le".
Och det är mycket riktigt för det låg faktiskt ett äpple där.
Första gången han sa äpple.
Ohh, han är så duktig, ett geni, en hjälte.
En äppelfantast.
2011 -here we come.
Rebecca, svärmor, Cilla, Vide och jag (och Rikard bakom kameran).
