Dikt av Sonja Åkesson.
Visst minns jag
Jodå.
Jodå, jag minns.
Visst minns jag
när vi strövade omkring på Djurgårn
hand i hand
och det var vår och regnet duggade.
Och vi planerade och pratade
om lägenheten som vi fått i andra hand
och om vardagsrummets sittgrupp
och om hur vi skulle ha i köket.
Och om sånt som att man måste lära sej
att tolerera varandras egenheter
kunna respektera
varann och överse
och acceptera.
Jodå.
Jodå, jag minns.
Jodå.
Jovisst, jag minns.
Jag glömmer aldrig när jag till exempel
för första gången skulle möta
din mamma och din syster
hur ni glammade
där på perrongen
medan jag stod
bakom
kvarglömd
bland bagaget
närapå tjutande
med Lillan putande
i magen.
Jodå.
Jodå, jag minns.
Jovisst.
Jag minns.
Jag minns.
Jag glömmer aldrig när jag fick
den där porslinsljusstaken
som jag råkade ha sönder
och du blev så himmelens förbannad
och åkte in till stan och gick på krogen
ensam
utan mej
fastän vi skulle fira årsdan av vår bröllopsdag.
Visst minns jag.
Och nog minns jag den där firmafesten
som du "måste" gå på
och hur du kom hem lite på snusen
varm och glad
och ville ha mej
och jag spotta på dej
när du skulle ta mej.
Jodå.
Jodå, jag minns.
Och nog minns jag den där juldan
när du bråkade om allting
jo, om allting faktiskt.
Om pengarna förstås
och skinkan som var torr och korven
tills jag bara störta ut
ut från barna
mitt i helgen
ut i kölden
och sen fick migrän
och hela släktkalaset
som gick upp i rök
och farmor som la sej i
och det förstås tog ditt parti
din mammagris.
Jodu.
Jodu, jag minns.
Och nog minns jag den där gången
du gav Olle stryk
fastän vi kommit överens om:
aldrig stryk.
Och nog minns jag när du hade dej
med Evas kompis
mitt för näsan på mig.
Mitt för näsan, faktiskt!
Och visst minns jag när du slängde ur dej
att du aldrig riktigt brytt dej om mej
att du tagit mej av plikt
och nån sorts hänsyn
eftersom jag var med barn.
Och nog minns jag den där gången
då jag kalla dej för...
nej det vill jag inte minnas.
Men jag minns nog.
Jodå.
Jodå, jag minns.
Och nog minns jag förmiddan
hos advokaten.
Men - visst kommer jag ihåg
den våren
när vi ständigt gick och höll varann i hand.
Särskilt kommer jag ihåg en majkväll
ja det regnade - vi strosade
omkring på Djurgårn.
Minns du kanske också?
Du?
Och när vi kom hem
så la vi på en platta minns jag:
Beethoven, Beethovens sjätte.
Och det hade klarnat
månen sken
in genom det öppna fönstret.
Och ditt hår var ännu fuktigt.
Och vi var rätt trötta,
hade gått rätt länge,
gått och pratat.
Och, jag minns, vi hade särskilt talat om
hur nödvändigt det var att lära sej
att kunna acceptera varandra
som man är
och lära sej att överse
och glömma och förlåta
minns jag.
Visst minns jag.
/Sonja Åkesson (1926-1977)
Jag får samma reaktion på den här dikten som du fick på Svinalängorna.
-Var dikten bra?
-Vet inte, den var tragisk.
Det finns så många kvinnor i den där situationen... De blir med barn och fast i ett destruktivt förhållande. Så hemskt att dela sina barn med någon som slår dem, det är nog min värsta mardröm att hamna i en sån situation.
Jag gillar dikten. Hon har ett sån härligt rakt språk. Trots att de, paret i dikten, hade goda intentioner att acceptera och respektera varandra gick det snett. Det är nog ganska vanligt att hamna fel om man inte hela tiden jobbar på den biten. Att sätta ord på hur man känner utan att anklaga. Istället för att tiga och kanske missförstå. Lättare sagt än gjort. T.ex: Vad menade du egentligen när du sa sådär om min blåbärspaj/insändare/tangorabatt? Jag blev lite ledsen.
Roligt att höra era åsikter om dikten.
Jag gillar den.
Den rymmer ju en del jobbiga känslor dock, sorg, ilska, besvikelse.
Men trots att det är en bitter och arg dikt så tycker jag också att den innehåller mycket...
energi?
Eller så är det hennes raka, tydliga språk som ändå gör att jag känner mig lite glad mitt i allt elände som dikten rymmer.
Hmmm,
jag ska nog inte bli poesikritiker heller när allt kommer onmkring.
PS. Vill tillägga att den delen där mannen slår Olle är det stycket jag blir mest illa berörd av i hela dikten så jag håller med dig, A-K (som glömde skriva sitt namn).
Jag står inte ut med tanken på att någon skulle göra mina barn illa.
Kram och god natt alla poeter och alla icke poeter.
Sonja äger ;) Dikten handlar ju om ett förhållande som förföll, gick i kras, eller som egentligen aldrig varit bra.... Jag tror inte pappan slog sitt barn regelbundet, jag tror Sonja i dikten ville beskriva hur alla fått nog och hur missnöjda de vad med sitt gemensamma liv.
Dikten är universell, tidlös :) Jag älskar den!
