Eftersom jag känner mig inspirerad av poesi just nu kan det hända att jag lägger ut en och annan dikt här i bloggen.
Men innan jag lägger ut mina egna dikter vill jag ändå förklara att dikter är dikter och inte alltid sanning.
En annan sak med dikter är att man inte ska tolka allting ordagrant.
Man kan tolka lite hur som helst och hit och dit och upp och ner.

Just den här dikten ska jag ändå berätta lite vad den handlar om eftersom det är jag som har skrivit den. Den handlar om att det är lätt hänt att man beter sig aggressivt och vänder taggarna utåt när man i själva verket är ledsen.
Därför att det för många människor är lättare att vara sur och arg än att visa sig liten och sårbar.


Jag gråter
och låter tårar
göra blöta fläckar
på kudden

gör jag det?

nej
det gör jag inte
men det är sant att jag gråter

gråter för den del av mitt jag
som hela tiden vill slåss
som sparkar och skriker

Mitt skal har taggar som rispar sår på din hud

men ilskan är bara ett sätt
att dölja
det lilla barnet
som gömmer sig inuti mig
den flickan
som är rädd

Om du inte kan mitt ansikte
utantill
så älskar du mig inte

Men jag älskar dig säger du
Jag kan ditt ansikte
och alla dina drag

du säger
om det är sant
vet inte