En liten uppdatering sedan sist jag skrev.

Min blogginspiration har inte varit på topp den sista tiden.
Men idag infann sig lusten.

Igår läste jag ut boken Purpurfärgen.
Den var bra.
Kanske en av de bättre böckerna jag läst i mitt liv.
Ikväll kanske jag ska se filmversionen tillsammans med Rikard.
Jag har inte sett filmen innan så det ser jag fram emot.



Idag damp det ner brev i brevlådan.
Cilla och Rikard har fått delta i en tävling som fanns i vår lokaltidning och de vann, båda två, vilket resulterade i cirkusbiljetter.
Så på fredag blir det cirkus för Cilla, mig och Rikard.
Kul.
Det blir Cillas livs första cirkus.



Nu är inskolningen av Vide klar och arbetslivet väntar runt hörnet.
Känns lite läskigt faktiskt.

Och Vides födelsedag är snart här.
Bara 13 dagar kvar nu.
Och jag är tvungen att erkänna... han gillar att leka med bilar.
Jag vet inte varför. :-)
Mina söta små underbara barn är så fast i sina könsroller.
När Cilla var liten älskade hon att leka med dockor.
Jag trodde inte på det förut men nu tror jag faktiskt att det ÄR genetiskt.
Att det är så att de flesta pojkar gillar "pojkleksaker" och att de flesta flickor gillar "tjejleksaker" av naturen.
Jag vet inte.
Vad tror ni?

Jag planerar i alla fall att ge honom bilar för jag vill ha en lycklig 2-åring på hans födelsedag.

Inatt drömde Cilla att hon träffade en läskig jätte som gav henne godis.
Själv drömde jag att jag skulle till simhallen men istället råkade jag hamna inne i stan på vattenfestivalen.

Vad har hänt sedan sist?

Vide har sagt sitt livs andra 2-ords-mening.
Hans allra första 2-ords-mening var:
- Hjälp mig.
Hans livs andra 2-ords-mening blev:
- Åk bil.

Jag och Cilla har börjat läsa boken Mio min Mio.




- Vem är det? frågade jag när jag och Vide läste biblioteksboken.
- Mojmoj, svarade Vide utan att tveka.

Nu är inskolningen klar.
Men Vide har gått och blivit förkyld så frågan är om han kommer iväg till dagmamman imorgon eller inte.

Livet är fortfarande inne i en läskig fas men Rikard försökte göra allting mindre läskigt genom att sjunga Hakuna Matata för mig efter frukosten när jag mest kände för att dra täcket över huvudet.

Well, what to do,
jag kämpar vidare.

Igår såg vi Mio min Mio med Cilla.
Sorglig berättelse.
Jag ska nog gå till biblioteket nästa vecka och låna boken så Cilla får uppleva den i bokform också.

Själv håller jag på och läser en bok som heter Purpurfärgen just nu, den är rätt bra.

Bilder sedan sist:




Vide med sin morfar på ett bageri.


En mörk bild men den föreställer Vide som kramar Rufus.

Cilla, på väg till den allra första skoldagen:

Hej.

Hur mår du?
Här regnar det.
Jag gillar ljudet av regn mot mitt fönster.
Det blir nog inga mer utomhusbad i år.
Hösten väntar på gott och ont.
Jag är lite rädd men det ska nog gå bra.
Att gömma sig under en filt kanske går an när man är liten men det sägs att jag är vuxen nu.

Hösten är ändå fin men jag önskar att jag visste dess ingredienser.
Min höst är ett frågetecken.
Vad ska jobba med?
Vad ska jag göra av mitt liv?

Jag är förvirrad och ofokuserad.  

I helgen läste jag ut sista boken i Millennium-trilogin av Stieg Larsson.
En liten bit av mitt hjärta tillhör från och med nu Lisbeth Salander.
Vilket charmtroll hon är.

Rikard var ett mycket vackert barn.
Se så söt han var:



Nu ska jag gå och andas poesi och dansa musik.

Men vi hörs?

Hörs?

Vi?

Sedan?

Filmen igår var nog rätt bra.  
Men jag vill gärna se om den någon gång när jag är ensam hemma och inte är omringad av en tonårspublik som fnittrar vid helt fel tillfällen.
Boken är (som det brukar vara) bättre än filmen men filmen var söt, ung, oskyldig, fin och rak.
Rikard satt och smågrät bredvid mig som han brukar göra då något är sorgligt eller rörande.

Nu är det lördag morgon och jag har vaknat.
Barnen har sovit hos sin farmor inatt och Vide ska komma hem vid lunchtid.
Cilla kommer hem ännu senare, hon ska på barnkalas idag, och farmor har erbjudit sig att gå och lämna Cilla till kalaset.  

Mina barn är bäst i världen men fy sjutton vad skönt det var att få komma ut med Rikard utan barn.
Lite som att:
- Hej, min man, som jag aldrig riktigt hinner prata med ordentligt, nu ska vi gå på bio.

Och ändå tror jag att jag och Rikard har tur och får barnvakt ganska ofta.

Jag blev nog gravid ganska snabbt också.
Redan när jag och Rikard varit ihop i knappt 2 år stod jag med en bebis på armen.
Jag klagar inte, verkligen inte,
men det är ju så att när man har barn så blir det annorlunda.
Det blir mindre tid över till att bara vara ett par.

Mina barn är det bästa som har hänt mig men jag längtar redan efter att jag ska få ha mer egentid med min man igen.
För det var ganska trevligt och...
ja...
annorlunda...
att umgås över en fika utan någon som satt och kastade fikabrödet på golvet och utan någon som hällde ut mjölken över bordet för att det är så roligt att plaska med händerna i den. :-)

När vi var på väg hem från bion ringde min pappa (efter midnatt) och undrade om vi ville komma över på lite nattmat.
Så vi åkte dit efter bion och åt korv med bröd.

Jag somnade strax innan 03.00 på natten.
Det är ganska sent för en småbarnsmamma som mig
(eller jag, eller mig, eller vad man nu skriver).

Men som sagt.
Jag är barnledig nu.
Så jag bör sluta blogga och lyssna på min CD-bok.
Det är vad jag ska göra, äta frukost, dricka te och lyssna på bok.

Rikard är iväg och jobbar en smula så jag är helt ensam hemma nu med mina katter.

Här är gårdagens bilder:

Nu har jag lämnat Vide hos dagmamman igen.
Cillas fritids har stängt idag och hon hon bad om att få stanna hos dagmamman hon också och det fick hon.
Så jag är ensam hemma just nu.

Igår pekade Vide på tavlan här nedan (Skriet) och sa:
- Mamma.
Ser ni någon likhet?



Sedan kallade han även en tvestjärt för "fluga".

Ikväll ska barnen sova över hos sin farmor och jag och Rikard ska in till stan och se på bio.
Jag har hört att filmen vi ska se har blivit kallad för den bästa svenska ungdomsfilm sedan "Fucking Åmål".
Det tycker jag är ett bra betyg.

Filmen vi ska se:

Nu har vi kommit till dag 3 på Vides inskolning och allt går bara bra. 
Idag har jag lämnat honom ensam hos dagmamman för första gången. 

Här är bilder från inskolningen:

Dag 1:





Dag 2:







Andra bilder som jag har tagit sedan sist:

Vide tyckte det var spännande att åka tåg igår:



Vide tyckte det var bra musik på Gröna Lund:

Vide blev sångsugen under ett mellanmål:

Igår fick jag för mig att det var dags för Cilla att gå till frisören så nu ser hon ut såhär, min dotter:



Det blev fint.
Nästa gång är det min tur att få håret klippt.

Igår läste jag boken Gummi-Tarzan för Cilla och den var fortfarande sorglig.
Jag kommer ihåg att vi läste den i skolan när jag var liten.

Imorgon väntar en rolig dag.
Jag, Rikard, barnen, mamma och bästa vännen ska åka in till Gröna Lund och spendera dagen där.
Det är något jag och Cilla längtat efter att få göra hela sommaren.

Min stora älskling har fått ett ID-kort som han ska använda sig av på jobbet.
Han är så söööööt!! :-)

Cillas inskolning på fritids har gått bra.
I två dagar har hon besökt fritids.
Cilla trivs och tycker att det är riktigt roligt.
Hennes bästa vän ska gå i samma förskoleklass som henne och allt verkar vara spännande, nytt och annorlunda. Cilla har varit otålig om morgnarna och har velat skynda iväg till fritidset.

På väg till fritids för första gången någonsin:









Andra dagen i Cillas liv som fritidsbarn:









Dagens Vide-bilder:















Ikväll, när jag gjorde iordning Vide för natten, så pekade han på förpackningen till våtservetterna.
Först pekade han på bilden av bebisen och sa:
- Bebis.
Sedan pekade han på sig själv och sa:
- Bebis.
Därefter pekade han på mamman på förpackningen till våtservetterna och sa:
- Mamma.



Dessutom hade jag satt på Vide sovbyxor men när jag senare gick in i sovrummet hade han tydligen tagit av sig dem och lagt dem på sängbordet.

Han har han lärt sig ett nytt ord; apa. 
Igår när jag hade lagt honom i hans säng för natten hörde jag honom prata där inne. 
- Apa, apa, apa, sa han. 
Däremot vet jag inte om han vet vad ordet betyder eller om han bara har lärt sig att säga det.  

Barn utvecklas väldigt olika.
Jag har förstått att en del av Vides jämnåriga kan prata i 3-ordsmeningar.
Min lille skrutt säger fortfarande bara 1 ord åt gången.
Eller upprepar ett och samma ord gång på gång.
Om jag bryr mig om att han eventuellt är sen i talet?
Inte det minsta. :-)

Snart 2 år sedan:



6 år och 6 månader sedan,
imorgon börjar den här lilla flickan på fritids:

Imorgon börjar Cillas inskolning.
Om 8 dagar börjar Vides inskolning.
Det känns väl sådär om jag ska vara uppriktig.
När jag tänkte på det imorse så fällde jag några tårar.
Okej, ganska många tårar.
Jag är rädd därför att jag gillar att veta hur det ska bli med allting och framtiden är som ett mörkt hål just nu.
Jag vet inte vad som finns i framtiden.

Jag ska förhoppningsvis börja arbeta igen.
Det är nog mycket där rädslan sitter för jag vet inte riktigt hur mitt framtida yrkesliv kommer att se ut ännu.
Jag tror att jag är rädd att hamna i ett jobb där jag inte kommer att trivas.
Men jag kommer inte någonstans genom att vara rädd.
Jag måste vara modig och stark.

Framför allt måste jag kanske ta kontrollen över mitt liv och tänka över mina val så att jag inte hamnar på en arbetsplats där jag vantrivs.
Jag måste tänka på mig själv. Sätta mig själv i första hand.
INTE göra våld på mig själv.
Ta en dag i taget.

Men är det en sak som jag har lärt mig om mig själv så är det att jag har svårt för stora förändringar.
I min värld känns det läskigt att inte veta hur det ska bli med saker och ting.

Igår var jag och Rikard inne i stan.
Vi tittade på Prideparaden och besökte Prideområdet.
Det var både trevligt och mindre trevligt.
Ett tag funderade jag lite över vad jag och Rikard gjorde där egentligen.
Vi är ju inte särskilt homosexuella av oss.
Vi har inget emot homosexuella, jag har nog tvärtom väldigt lätt för homosexuella.
Min mamma har sagt till mig att jag är av en sådan sort som skulle jubla om någon av mina barn i framtiden kom till mig och sa att han/hon var homosexuell.
Kanske har hon rätt.
Jag skulle i alla fall inte bli ledsen.

Det som var tråkigt med Pride är att det anspelas otroligt mycket på sex. Jag fick en överdos av sexuella anspelningar igår.
Jag förstår inte riktigt varför man måste försöka koppla ihop hbt-kulturen med en översos av... ja... sex.
Jag tror knappast att homosexuella, bisexuella, transexuella och transvestiter är mer beroende av sex än vad heterosexuella är. 

Jag och Rikard köpte oss en regnbågsflagga, tittade på lite artister och åt hamburgare.
Några kändisar såg vi också:
Jonas Gardell (en av mina favoriter), Babsan, Thomas och Simon och Andrés Esteche.

Sedan besökte vi också Stockholms cruising (med min mamma och hennes man Lennart).
Rikard och de andra tittade på bilar.
Jag promenerade och försökte låta bli att titta på raggare men det är lite svårt. De är väldigt... synliga... på något sätt.

Sedan gick jag och Rikard tillbaka till Pride-området en liten stund innan vi åkte hem igen.
Jag hade en väldig lust att spå mig, eftersom det fanns en spådam på plats, men det var för dyrt.
Jag är nog lite andligt lagd och tror att det finns människor som kan se in i framtiden.
Jag tror också att vi blir någon form av andar när vi dör.
Flummigt... jag vet... men jag kan inte låta bli att tänka i sådana banor.

Hur som helst, jag vill nog spå mig någon gång.
Jag inbillar mig att det skulle kunna vara bra för mig med någon form av... vägledning.
Men samtidigt som jag vill testa på spådom så blir jag livrädd för tanken.
Hur mycket vill man egentligen veta om sig själv och sitt innersta?
Hur mycket vill man veta om sin framtid?
Jag är inte säker på att jag vill lära känna mig själv.

Sedan tror jag att det finns bluffmakare inom spådom...
men jag kan ändå inte få ur min skalle att det skulle kunna finnas människor som faktiskt kan se en hel del som ögonen inte kan se.
Som sagt, flummigt, jag vet, men jag tror nog på det trots allt.

Nu ska ni få se bilder från gårdagen:


I väntan på paraden.








Smilla ville också se paraden.








Några som inte kommit ut ur garderoben ännu?




Babsan.

Den här var ju faktiskt ganska rolig:

Cilla sjunger sin nya favoritlåt.
Hon kan dock inte riktigt alla ord.
"Passionerad" har t.ex. råkat bli "pensionerad".

Imorse när jag klev upp hade Rikard skrivit en liten kärleksförklaring till mig som han lagt på diskbänken.
Det var ett trevligt sätt att börja dagen på.
Älskar dig med, om du nu läser min blogg.
Du påstår i alla fall att du gör det med jämna mellanrum.

Jag har nästan börjat fundera på att lägga ner bloggen.
Men nej...
jag skulle nog inte kunna göra det trots allt.

Idag har jag sms:at iväg lite pengar till Afrika.
Hälsat på mamma.
Ätit havregrynsgröt.
Varit i en lekpark med barnen.

Imorgon ska jag och Rikard ha en hel dag tillsammans utan barnen.
Vi ska åka in till stan, besöka Pridefestivalen och på kvällen tänker vi titta på Stockholm Cruising.
Kan bli en bra dag.
Jag har tänkt tanken att jag vill se Prideparaden sedan jag var tonåring, men jag har aldrig kommit iväg, men i år ska det ske.

Jag har precis sett en film som heter En blomma i Afrikas öken.
Det var en bra film men boken, som filmen bygger på, är bättre.
Det var i alla fall helt klart en sevärd film och jag fick tårar i ögonen vid ett tillfälle.

Filmen bygger på en sann historia om en kvinna som föddes i Somalia men rymde då hon inte ville bli bortgift med en äldre man. Det är en film som handlar om hennes liv, hennes styrka och hennes kamp mot kvinnlig könsstympning.

 
                     Filmen                                         Boken

Herre gud, jag måste verkligen gå och sova nu.
Klockan är alldeles för mycket.

Inte har jag börjat med mina magövningar heller som jag skrev att jag skulle.

Borde jag lägga ner den här bloggen eller ha den kvar?

Jag råkade titta lite på Allsång på Skansen i tisdags.
Då hörde jag en låt som jag lyssnade ganska mycket på för några år sedan.
Det är en låt som är hur smörig som helst och man vet inte om man ska älska låten eller bli upprörd över hur naiv mannen i låten är.
Hans flickvän har dumpat honom för en annan man (om jag tolkar låten rätt) men han vägrar uppenbarligen att förstå att hon inte vill ha honom längre.
Det finns ändå något jag älskar i den här sången:

Nu är det bara en vecka kvar innan Cillas inskolning börjar.
Två veckor kvar innan det är dags för Vides inskolning.
Känns väl sådär om jag ska vara ärlig.

Känner mig livrädd.

Igår försökte jag få Vide att fatta tycke för en tygdocka.
Jag tycker verkligen att Vide borde ha en docka.
Men han sa "nej" och kastade dockan ifrån sig.