Idag kom Vides kompis och hälsade på.



Här nedan är en annan bild från idag.
Det är syskonkärlek.

Idag har varit en väldigt bra dag.
Och jag har Rikard att tacka för det.
Medan jag hade tänkt stanna hemma hela dagen övertalade han mig att vi skulle åka till Ängsjö och vandra runt. Det var trevligt.
En liten picknick hann vi också med.


Jag och Rebecca som pippifåglar. Rikard är ju fågelskådare nu för tiden och vi ville att han skulle få några bra fågelbilder med sig hem.


Cilla i träborgen, smidig och elegant.


Jag i träborgen, smidig och elegant.




Jag och min dåliga hy, men älskad ändå.






De barn som ville kunde bli sminkade som inianer och därför sminkade jag Cilla i ansiktet.


Balansgång.


Galenskap.


Jag och mitt fejkleende, men älskad ändå.













Och så en bild från igår:


Min svärmor, knasig men älskad ändå.
(För mer bilder på min svärmor, gå in på Rikards blogg).

Tråkigt att Sverige inte ska vara med och tävla i Eurovision song contest på lördag. Men det blir nog så att man tittar i alla fall.
Men det kommer inte att kännas särskilt spännande i år.

Igår berättade Rikard för mig att han drömmer mardrömmar om Vides förlossning. Det hade jag ingen aning om. Han brukar drömma att jag eller Vide eller båda två dör under förlossningen.
Vilken tur att han för det mesta inte kommer ihåg sina drömmar.

Idag ska Cilla på barnkalas.

Vide är förkyld.

Vide börjar bli rörligare nu:







Cilla är också ganska rörlig:

Jag städade idag innan Cilla kom hem från dagmamman.
Det var snyggt...
...hmmm...

...en stund i alla fall...

Vardagsrummet i dess nuvarande skick:



Cilla har varit indian hos dagmamman idag:



Och Vide har blivit en pojke som älskar att klättra (särskilt när han ska sova):





Vide försökte övertala mig om att han skulle få klättra ur vagnen i eftermiddags men det tyckte inte jag var någon bra idé.

Men inga tänder har han fått. Han får nog inga heller.

Ikväll ska jag och Rikard äta hallon och hålla tummarna för Anna Bergendahl.

Nu är det inte många dagar kvar till Eurovision song contest.
Och jag har inte svårt att förstå att Norge vann förra året.
Han har kanske inte den bästa sångrösten,
men mysig låt, bra text, charmigt, sött och bra dansare.

Idag har jag och Rikard gjort barnmat till Vide.
Usch, vad vi är duktiga.
Det är i och för sig bara en kletig röra bestående av potatis, morötter och ärtor blandat med rapsolja, men i alla fall. BVC-sköterskan sa att det inte behövdes så mycket mer. Möjligtvis lite kyckling eller palsternacka.

Imorgon är det tänkt att Rufus, vår 12-åriga katt, ska få komma till veterinären för en hälsoundersökning. Det är säkert bra med honom men han gör mig lite orolig eftersom han blivit magrare och jag tycker också att han kräks mer än vanligt. Han kräks förstås inte dagligen, men jag känner ändå att det kan vara bra med en liten undersökning.
Som jag är fäst vid den katten!

Igår satte sig Vide upp själv för första gången.
Han gjorde det bara en gång, men ändå. 

Idag har han försökt att resa sig upp med hjälp av soffan. 
Jag satt i soffan och han försökte ta sig upp till mig.
Han lyckades inte häva sig upp på fötterna men han försökte.

När jag stökade runt i Cillas rum idag kom Cilla in och undrade vad jag höll på med. Jag förklarade att jag letade efter en lånebok som behövde lämnas tillbaka till biblioteket. Jag sa till henne att det var en bok som vi inte hade hunnit läsa. Då sa hon att hon visste var den fanns någonstans. Utan att tveka gick hon och hämtade boken och förklarade att hon hade gömt den eftersom hon aldrig ville att vi skulle läsa den.
Boken heter "Kan du vissla Johanna" och det var inte första gången jag letade efter den. Den skulle ha varit tillbaka för en månad sedan.

Nu har Rikard börjat blogga en del också.
Mycket fotografier.
Kolla!

Min gamla fröken Lena sa i alla fall en sak igår som gjorde mig glad. Hon sa att mina barn hade vackra namn.

Dagen började deppigt. När jag gick för att lämna Cilla hos dagmamman imorse såg jag t.o.m. världen i grå färger. Det kan iofs bero på solglasögonen jag hade på mig.

Jag antar att det är den tiden i månaden. I sådana fall innebär det att jag kommer börja må bättre snart. Jag känner mig sur och anti, men jag har det under kontroll. Det är skönt att slippa få samma djupa svackor som man hade i tonåren. Även om jag kan ha tonårsliknande svackor emellanåt, så kommer de inte ofta längre. 

Igår var det ingen rolig dag och jag lyssnade på den där låten som min vän sände mig flera gånger den dagen... den funkar faktiskt... lite. Pinsamt men sant.

Jag tycker Rikard jobbar så mycket och känner mig lite deppig för det. Det känns som att när han väl kommer hem så finns det inte tid för något annat än praktiskt och vardagligt. Och vardagen och jag går inte alltid ihop. 

Men jag har kommit fram till att det finns en viss tid i månaden då jag känner mig mer deppig. Det håller i sig några dagar... sedan blir det bättre. Så det är väl bara att stå ut.

Idag ska jag och Vide till BVC för mätning och vägning.

Idag fyller även min kompis barn 1 år. Grattis. Hipp hipp hurra för dig och hoppas du får fina presenter.

Nu: frukost.

Jag träffade min gamla lärare idag. Hon heter Lena och hade mig som elev på "Skrivarverkstaden" när jag gick i skolan. Hon sa till mig idag att jag hade varit duktig på att skriva.
Det borde göra mig glad.
Jag blev låg.

Jag borde ha skrivit mer!
Jag har i och för sig en hel del dikter, men jag borde helt klart ha skrivit mer.
Varför borde jag ha skrivit mer?
Jo, därför att ju mer jag lyckas skriva i mina dagar som är av värde, desto bättre människa är jag!
Mitt människovärde ligger i hur bra jag är på att skriva.
Eller?

Eller?

När jag var deppig för några dagar sedan pratade jag med min bästa vän på msn. Hon skrev att hon skulle hitta något som kunde muntra upp mig. Hon lyckades till viss del. Så i ett försök att inte känna mig nere är det nog bäst att jag lyssnar på låten igen...
tills jag blir glad...

Det var den här låten min vän försökte muntra upp mig med. Lyssna och... öh... njut?

 

Så vad har hänt idag?

Inte mycket.
Jag har skrivit en del i Vides bebisböcker. I en av böckerna står det "Ett brev till mig" där man ska skriva ner en massa text. Det gjorde jag idag. Det kändes som ett helt okej brev och Vide blev beskriven både som min personliga hjälte och som Jesusbarnet.  
Stackars unge.

Nu är jag på lite konstigt humör.
Jag vet inte om jag är grinig eller om jag mest känner mig pepplig.
Någon borde krama mig.  
Men Rikard är ute och fågelskådar och Vide sover. Cilla sover nästan.

Jag får gå och krama katten.
*brb*
Så, nu har jag kramat katten!!

Jo just det, jag borde väl antagligen blogga lite om det fantastiska vädret också, men jag har ingen lust och därför avstår jag.

Rycka upp mig, jag ska rycka upp mig!
MÅSTE rycka upp mig.
Hmmpff.


Självporträtt som jag målade en dag då jag var på taskigt humör.

MMMMMMMMMMMMMMM    OOOOOOOAAAAAAA         AAAAAAHAAAAAAA HAAAAAAAAAAA HAAAAAAAAA!!!

Idag var jag och Vide iväg på den sista lektionen babysim. Men vi planerar att gå en fortsättningskurs någon gång efter sommaren.

Ja, just det...
Det råkade bli så att jag undvek att fotografera mamma och Lennart när vi hälsade på dem ute på landet i helgen. Men det beror bara på att jag inte ville att de skulle bli irriterade på mig.
Alla gillar ju inte när kameran åker fram. 
Och jag avskyr när någon retar sig på mig.  
Det gäller att stryka folk medhårs, ni vet. ;-)

Vide har lärt sig att dra sig upp till stående i spjälsängen.

Nu ska jag äta hallon med vispgrädde.

Idag hälsade vi på mamma och Lennart på deras land. Foto-intresserad som jag är passade jag på att ta några bilder och lät även andra hålla i kameran:










Rebecca tog en bild på Vide...


...och på mig.












Cilla tog en bild på Vide.



Rikard har varit iväg och fågelskådat med en kompis idag.
Han tyckte det var fridfullt och vill gärna göra om det.

Idag har min son gått och blivit 8 månader.
Det är någonting som jag verkligen inte går med på.
Samtidigt är det något jag inte kan göra något åt.

Igår bakade jag en tårta och gjorde chokladbollar eftersom vi firade att Rebecca har fyllt år. Det var kul. Det var gott. Det var lugnt och avslappnat och mina barn blev ganska övertrötta till slut. Vide började skratta högt när Cilla prasslade med ett presentpapper. Det var roligt att höra. Jag upplever Vide som ett lyckligt och harmoniskt barn men det är faktiskt väldigt sällan han skrattar.

8 månader...
men det är naturligt att barn växer...
Eller?

Min bror Joel och Vide är så söta personer!!

Ja, jag kanska ska fortsätta att blogga trots allt.
Men ibland kan jag bli lite trött av att läsa mina egna ord hela tiden.
Bla bla bla...
Men jag har tänkt efter och kommit fram till att eftersom jag tycker att min blogg börjar bli lite tråkig så kanske det är dags att jag gör någonting åt det.
Så vad tycker ni?
Ska jag raka av mig allt hår?
Ska jag bli mano-depressiv?
Ska jag skaffa silikonbröst?
Eller ska jag göra något olagligt och fly landet?
Tips tas tacksamt emot.

Babysimmet igår var roligt. Fast Vide ägnade den mesta tiden åt att stänka vatten i mina ögon, vråla i mitt öra, dra mig i håret och använda min överkropp som en klätterställning.
Nästa måndag är det dags för den sista lektionen. Tråkigt.
Hur som helst gjorde han mig stolt när han visade hur otroligt duktig han var när det var dags att öva sig på att klamra sig fast vid kanten på simbassängen och dra sig upp över kanten.
Naturbegåvning!
Simläraren tittade bara på Vide och gick sedan för att hjälpa nästa bebis på tur.
Hipp hipp hurra.
Jag har en son som är duktig på att klamra sig fast vid kanter.
Min lycka är fulländad!! :-)

Cilla har fortsatt att sova om dagarna. 

Imorgon kommer Rebecca och då blir det tårta.

Idag är en ganska nervös dag och jag känner mig bräcklig. Men varför? Det tänker jag inte skriva om i bloggen. Men denna dag kommer trots allt att ta slut, som alla dagar gör, och imorgon väntar en ny dag och den ser inte lika läskig ut.
En fot framför den andra.
Och ett andetag i taget.

Cilla har fortsatt med att sova en stund på dagarna. Jag undrar om hon fortfarande är seg efter magsjukan eller om hon helt enkelt tycker om att sova helt plötsligt.

Rebeccas spelning var bra.

På fredagkvällen åkte jag och Rikard iväg på bio. Vi såg filmen "Änglavakt". Den var bra. Jag tappade inte intresset under hela filmen utan kände mig väldigt nyfiken på vad som hände i filmen och vad som skulle hända härnäst. Duktiga skådespelare och skådespelerskor.

För övrigt börjar min blogg bli tråkig.
Dags att lägga ner den?

Hur länge ska man behöva vara trött efter en magsjuka, egentligen?
Jaja, igår var hon i alla fall vaken HELA dagen.

Ikväll ska jag och Rikard åka och titta på när Rebecca sjunger. Ska bli roligt. Rebecca fyllde för övrigt 13 år igår. Vi ska fira det nästa gång hon kommer till oss.

Cilla har berättat för mig hurdan jag är idag.
"Snäll men jobbig".
Som om jag inte redan visste det, liksom.





Babysimmet idag var ovanligt roligt. Vide var under vattnet för första gången och det gick bra. Annars ägnade han en hel del tid med att plaska som en galning i vattnet och jag misstänker att han försökte göra mig irriterad. Han lyckades inget vidare. Jag tyckte han var ganska charmig.
Han kanske också tycker att jag är snäll men jobbig och för att hämnas min jobbighet försökte skvätta så mycket vatten han kunde i mina ögon?
Men det är förstås bara en hobbyteori.

När jag vaknade till vid femtiden imorse möttes jag av denna syn i vardagsrummet:



Gått i sömnen kanske?

Idag tänkte jag faktiskt på det.
Jag tänkte på förlossningen med Vide och att jag inte har någon aning om hur stor risken var att det skulle sluta dåligt. Tänk om det hade slutat illa!
Jag minns hur Vide hamnade på min mage, orörlig och tyst. Jag minns att jag kände glädje när jag såg honom. Att han var en pojke, precis som jag trott. Men jag kunde inte se några tecken på liv. Jag minns hur Rikard var förvirrad och inte visste inte om han skulle följa med Vide ut eller stanna hos mig.
När de skyndade ut ur rummet skakade jag i hela kroppen och jag grät. Jag var chockad. Det var det läskigaste jag varit med om. Jag visste inte om Vide levde och min första tanke var att om bebisen var död skulle jag aldrig våga skaffa ett till barn.
Rikard säger att Vide bara hängde slappt när de bar iväg med honom och att läkaren gav honom massage och att det tog en stund innan Vide kvicknade till.
Och idag satt jag i bilen och betraktade min sovande, växande bebis.
Jag känner tacksamhet.
En del av mig undrar fortfarande över det jag aldrig fått något svar på, Hur nära ögat var det egentligen? Var det överhuvudtaget nära?
Jag antar att personalen inte kan besvara just den frågan, för i sådana fall hade jag väl fått mitt svar.

Cillas förlossning gick mycket smidigare, om man bortser från att jag var på väg att tuppa av vid ett tillfälle.

Det blev majbrasa för mig igår, men resten av familjen var tvugna att stanna hemma. Rikard var nog inte magsjuk när allt kom omkring, men Cilla var fruktansvärt trött och orkade inte med någon brasa. Men jag saknade Cilla vid majbrasan. Det hade varit fint att få se henne springa omkring där och kanske fått upptäcka en och annan kompis. Men men...
nästa år...