Min gamla fröken Lena sa i alla fall en sak igår som gjorde mig glad. Hon sa att mina barn hade vackra namn.

Dagen började deppigt. När jag gick för att lämna Cilla hos dagmamman imorse såg jag t.o.m. världen i grå färger. Det kan iofs bero på solglasögonen jag hade på mig.

Jag antar att det är den tiden i månaden. I sådana fall innebär det att jag kommer börja må bättre snart. Jag känner mig sur och anti, men jag har det under kontroll. Det är skönt att slippa få samma djupa svackor som man hade i tonåren. Även om jag kan ha tonårsliknande svackor emellanåt, så kommer de inte ofta längre. 

Igår var det ingen rolig dag och jag lyssnade på den där låten som min vän sände mig flera gånger den dagen... den funkar faktiskt... lite. Pinsamt men sant.

Jag tycker Rikard jobbar så mycket och känner mig lite deppig för det. Det känns som att när han väl kommer hem så finns det inte tid för något annat än praktiskt och vardagligt. Och vardagen och jag går inte alltid ihop. 

Men jag har kommit fram till att det finns en viss tid i månaden då jag känner mig mer deppig. Det håller i sig några dagar... sedan blir det bättre. Så det är väl bara att stå ut.

Idag ska jag och Vide till BVC för mätning och vägning.

Idag fyller även min kompis barn 1 år. Grattis. Hipp hipp hurra för dig och hoppas du får fina presenter.

Nu: frukost.