Idag tänkte jag faktiskt på det.
Jag tänkte på förlossningen med Vide och att jag inte har någon aning om hur stor risken var att det skulle sluta dåligt. Tänk om det hade slutat illa!
Jag minns hur Vide hamnade på min mage, orörlig och tyst. Jag minns att jag kände glädje när jag såg honom. Att han var en pojke, precis som jag trott. Men jag kunde inte se några tecken på liv. Jag minns hur Rikard var förvirrad och inte visste inte om han skulle följa med Vide ut eller stanna hos mig.
När de skyndade ut ur rummet skakade jag i hela kroppen och jag grät. Jag var chockad. Det var det läskigaste jag varit med om. Jag visste inte om Vide levde och min första tanke var att om bebisen var död skulle jag aldrig våga skaffa ett till barn.
Rikard säger att Vide bara hängde slappt när de bar iväg med honom och att läkaren gav honom massage och att det tog en stund innan Vide kvicknade till.
Och idag satt jag i bilen och betraktade min sovande, växande bebis.
Jag känner tacksamhet.
En del av mig undrar fortfarande över det jag aldrig fått något svar på, Hur nära ögat var det egentligen? Var det överhuvudtaget nära?
Jag antar att personalen inte kan besvara just den frågan, för i sådana fall hade jag väl fått mitt svar.

Cillas förlossning gick mycket smidigare, om man bortser från att jag var på väg att tuppa av vid ett tillfälle.

Det blev majbrasa för mig igår, men resten av familjen var tvugna att stanna hemma. Rikard var nog inte magsjuk när allt kom omkring, men Cilla var fruktansvärt trött och orkade inte med någon brasa. Men jag saknade Cilla vid majbrasan. Det hade varit fint att få se henne springa omkring där och kanske fått upptäcka en och annan kompis. Men men...
nästa år...