Vide, 17 dagar.
Vide, 17 dagar.
Mjölkmage och läppglans.
Imorse tog Cilla på sig sitt läppglans eftersom det skulle vara fotografering hos dagmamman. Tur att läppglanset gick bort innan själva fotograferingen.
Läppglanset följde med någon tidning som hon fått.
Hon har sagt att hon ska ha det läppglanset på sig på julafon.
Imorgon blir det fotografering (på riktigt).
Det fick jag reda på idag.
Tycker väl kanske att jag kunde ha fått veta det lite tidigare, men men...
Då ska jag följa med och titta på fotograferingen. Jag tänkte även låta fotografen ta en syskon-bild på Cilla och Vide.
Ska bli roligt.
Jag tycker om när fotografen kommer och de gånger jag haft möjlighet har jag valt att vara med och se på när Cilla blir fotograferad.
För jag gillar fotografier, det kanske en del av er har märkt.
Min mormor ska också få följa med och titta på fotograferingen.
Jag och Vide lekte lite bebisfotograf här hemma i lägenheten också nyss. Här nedan har ni resultatet.
Just nu ligger Vide och sover i soffan.
Fakta om namnet Vide.
I sökningen ingår personer som var folkbokförda i Sverige den 31 december 2008.
Det finns 43 personer som har efternamnet Vide.
Det finns 55 kvinnor som har förnamnet Vide. Av dessa har 24 namnet Vide som tilltalsnamn.
Det finns 627 män som har förnamnet Vide. Av dessa har 280 namnet Vide som tilltalsnamn.
Vide betyder skog. Finns i många förhistoriska ortnamn. Vide var skogsriket där asaguden Vidar härskade. Vide betyder också man.
Vide, 2 veckor.
Jag upplever honom som ett lugnt och ganska harmoniskt barn.
Jag hade ställt in mig på att den första tiden skulle bli svårare än vad den har blivit. Jag hade räknat med att vara slutkörd, men jag känner mig rätt pigg.
Han sover mer än vad Cilla gjorde som bebis och han är också lättare att trösta när han blir upprörd.
Imorgon blir det en annorlunda dag. Då ska Rikard tillbaka till praktiken efter de första pappadagarna och Cilla ska tillbaka till sin dagmamma efter att ha varit hemma och krasslig.
Jag och Vide ska få klara oss själva.
Jag vet inte vad jag ska känna inför det.
Om det känns läskigt eller roligt.
Det är nog lite blandade känslor.
Dagens avtryck.
Bejbis-prat.
Och idag fick Rebecca träffa honom för första gången.
Räkna med att läsa om mycket bebisprat från och med nu.
Ser man några likheter?
Kan man se några likheter?
Cilla Vide
Vide Cilla
Cilla Vide
Vide.
Bebisfotografering.
Idag var vi iväg till Karolinska sjukhuset där de har bebisfotografering.
Blev ett kort på Cilla och Vide som kommer att publiceras i lokaltidningen.
Vide fortsätter att vara lugn.
Igår var vi till bvc och allt såg bra ut. Fick även veta att jag inte behöver ställa klockan på rigning om nätterna för att amma, utan jag kan vänta tills Vide vaknar av sig själv.
Vide, 1 vecka gammal.
Jag tycker att han är ett väldigt lugnt barn. På nätterna får jag väcka honom för att amma för om han får välja sover han gärna länge.
Särskilt lättväckt är han inte heller.
Min lilla son.
Förlossningsberättelse, BB-tiden och första tiden hemma.
Förlossningsberättelse:
Värkarna började ungefär klockan nio på kvällen den 12 september. De var inte särskilt täta, de kom med kanske 20 minuters mellanrum, men de gjorde ondare än vanliga sammandragningar. Cilla sov över hos sin farmor den natten och Rikard åkte även över och lämnade Rebecca där när värkarna blev ondare och vi mer och mer började inse att det snart var dags för bebisen att komma. Sedan följde några timmar och vi packade klart BB-väskan och ringde förlossningen men värkarna var inte tillräckligt täta för att åka in ännu. På natten tog jag alvedon och lade mig i ett varmt bad, på barnmorskans inrådan, och vi ringde även över mamma som kom hem till oss och stöttade. Jag låg fortfarande kvar i badet när hon kom över med sin hund Tova. När jag gick upp ur badet åt jag gröt och lade mig sedan och vilade i soffan. Ibland behövde jag gå på toa men det gjorde hysteriskt ont att gå på toaletten. Varenda gång jag gick på toa fick jag väldigt onda värkar. Vid sextiden på morgonen kom värkarna så tätt att vi kunde åka in till förlossningen. Mamma följde oss till bilen och vinkade av oss. På något sätt kändes det väldigt bra att det höll på att ljusna utomhus. Natten hade känts lite mörk och dyster och ljuset kändes som en lättnad. På förlossningen konstaterades att jag var öppen 4 cm och allt såg bra ut. Vi åt lite och jag tog en dusch för att lindra smärtan. Sedan fick jag värkstimulerande dropp för att skynda på förlossningen då den gick lite sakta. Andas lustgas men tycker inte att den hjälpte mig. Jag lyckades inte ens bli yr. Tyckte att det fungerade bättre att andas på egen hand. Jag bad om epidural och fick det. Vid 12:45 tyckte jag att det började bli jobbigt. Märkte inte att epidural-bedövningen fungerade så bra. Jag hade väldigt ont på högra sidan av magen och fick sterila kvaddlar. Jag fick prova att krysta i ca 20 minuter men det hände inte särskilt mycket. Sedan kom det en ny barnmorska och tog hand om mig då den första gick av sitt pass. Jag var väldigt omtumlad. Jag klagade över att jag ville ha mer epidural men de trodde att det var bättre för mig att avstå. De sa att förlossningen kommer att gå snabbare om jag inte tar mer bedövning. Jag har väldigt ont och klagar och tycker att alla är dumma. Jag får sätta mig på en förlossningspall och de säger åt mig att krysta. Jag känner efter ett tag att barnets huvud är på väg ut. Barnmorskan vill att jag ska gå över till sängen och jag får hjälp dit. Jag har egentligen inte alls lust att förflytta mig men jag väljer att göra som de säger eftersom jag antar att de vet bäst. Andas syrgas och krystar. Märker att något är på gång då fler personer kallas in i rummet. Jag vet inte vad det är som är fel men förstår att det antagligen är bråttom för bebisen att komma ut. Tänker att jag måste kämpa extra mycket för att det ska fungera. När krystvärken tar slut säger de åt mig att krysta ändå och det gör jag. Samtidigt är det någon som trycker mig över magen. Bebisen kommer ut klockan 14.04 och läggs på min mage. Jag ser att det är en pojke. Jag hör inte om han andas och ser inte om han rör sig. Jag ser inte att han har navelsträngen två varv runt halsen och inlindad runt kroppen. Jag ser bara att de fort tar upp honom och Rikard frågar mig om han ska följa med och jag och personalen säger åt honom att han ska det. Jag vet inte om bebisen lever. Jag tänker att om han dör så kommer jag aldrig mer att våga bli gravid igen. Jag börjar gråta och skaka. Jag vet inte om jag är ensam i rummet, men efteråt fick jag veta att det fanns en annan kvar i rummet. Det dröjer inte lång stund, kanske 30-60 sekunder, innan jag får veta att barnet kommer klara sig och att han hade navelsträngen runt halsen. Jag är fortfarande väldigt chockad och gråter. Efter kanske 5-10 minuter kommer Rikard och bebisen tillbaka. Han läggs på mitt bröst och jag säger att han ser ut att heta Sigge. Jag vet inte varför jag säger det, men jag tycker det. Jag tycker att han är väldigt lik Cilla, fast mindre. Jag och Rikard gråter och tar kort.
Jag förlorade en del blod under förlossningen och hade en blödning som de inte kunde lokalisera på en gång. Därför sydde de mycket och tröck mig över magen under lång tid efter förlossningen. Det var rätt jobbigt och gjorde ont.
Vid sjutiden på kvällen hade vi fått ett eget rum och kunde ringa till våra nära och kära och berätta att allt hade gått bra.
Inget vatten gick, varken hemma eller under förlossningen.
Han var 50 cm lång och vägde 4005 gram.
BB-tiden:
Redan samma dag du föddes märkte vi att du tyckte om att suga på tummen. Då du blev väldigt upprörd började din underläpp att darra. Du sover mycket. På nätterna kunde du sova 3-4 timmar i sträck.
Först sa de att pappa inte kunde få stanna kvar på BB efter förlossningen, men efter visst bråk ordnades så att han fick stanna kvar.
Du håller mycket på med dina händer, rör dem, greppar tag om saker. Mamma tycker du är stark.Du verkar stark i nacken och lyfter redan lite på den.
Dina reflexer är väldigt skarpa, man behövde inte göra mycket för att du ska sprattla till.Du var kittlig under fötterna.
Det var mer eller mindre bestämt att du skulle heta Vide ifall du var en pojke. Ändå dröjde det tills du var 2 dagar gammal innan vi verkligen bestämde oss. Det kändes ovant att säga och höra ditt namn, även fast det var det namnet vi ville ge dig. Vi hade haft namnet Vide som favoritnamn i några år innan du föddes.
Vi åkte hem från BB den 15 september, då du var 2 dagar gammal.
P.g.a. svininfluensan var det besöksförbud på BB.
Namnförslag som vi fick från andra under vår BB-vistelse:
Morfar: Albin
Gammelmormor Ingrid: Jon
Gammelmoster Yvonne: Loke
Äntligen hemma:
Du sov hela bilresan hem. Först åkte vi till mormor för att hämta våra hemmanycklar som hon hade. Mormor och Lennart var de första som fick se dig. Fast Lennart kände sig krasslig så han tittade bara genom bilfönstret.
Sedan åkte vi hem. Vår katt Rufus blev sur när vi kom hem med en bebis. Han tittade surt på mamma.
Mamma och pappa åt middag som mormor gjort iordning. Lasagne.
Farmor tittade förbi en snabbis med bröd och presenter till dig, en snutte, en haklapp och små sockor. Hon var inte heller riktigt kry så hon tittade på dig på avstånd en snabbis.
Klockan sju kom det besök. De som kom var Cilla, mormor och gammelmormor. Lite senare kom även morfar.
Cilla hade med sig en present som hon hade fått välja själv. En färggrann sköldpadda. Från gammelmormor fick vi pengar. Gammelmoster Yvonne hade köpt en snutte.
Mormor hade bakat kakor och handlat lite mat.
Cilla blev förtjust i dig från första stund. Hon fick hålla i dig. Pappa och mormor reagerade på att du verkade bli lugn när du hörde Cillas röst. Cilla strålade mot dig, klappade på dig och tyckte att allt var väldigt spännande.
På kvällen fick Cilla följa med mormor hem och sova där en natt till. Innan hon gick pussade hon dig hejdå. Vid kvällsmaten hade Cilla sagt till mormor: "Jag ska aldrig lämna min lillebror".
Andra anteckningar:
Om du hade blivit en flicka hade du kanske fått heta Line.
De namnförslag Cilla framförde under tiden du låg i magen: Filippa, George, Lisa, Peter, Doris.
Såhär trodde folk:
Mamma: pojke
Pappa:pojke
Cilla: flicka
Mormor: flicka
Gammelmormor Ingrid: flicka
Gammelmoster Yvonne: flicka
Lite mer Vide-kort.
De första bilderna på Vide.
VIDES FÖDELSE, 13 SEPTEMBER:
Trött, glad, blivande pappa.
Jobbigt med värkar.
Första bilden som togs på Vide.
VIDE, 14 SEPTEMBER:
VIDE, 15 SEPTEMBER:
Första gången Cilla får hålla sin lillebror.
Cilla sa igår till sin mormor när hon åt kvällsmat där:
"Jag ska aldrig lämna min lillebror".
Så första mötet med lillebror gick toppen. Cilla strålade.
Vide.
Bilder och text kommer sedan.
4 dagar över tiden.
Mamma: Var är du?
Jag: På förlossningen.
Mamma: Va????
Jag: Nej, jag bara skojade.
Samtal med någon som försökte sälja saker vid en loppis idag:
Hon: Är du gravid?
Jag: Är du blind?? Ja.
Hon: Vi säljer en bilbarnstol. Jättebilligt.
Jag: Nej, jag har redan en.
Faktum är att loppisar och gravida inte är en särskilt rolig kombination.
Man behöver bara visa sig så vill de visa gamla bebiskläder och prylar.
Tack, men nej tack.
3 dagar över tiden.
Nix.
Ingen bebis.
Rikard trodde däremot att det var dags när han vaknade imorse av att jag sa "Älskling,älskling,älskling".
Men det var inte dags. Jag hade bara fått kramp i benet.
Den här låten blev jag kär i när den var med i melodifestivalen.
2 dagar över tiden.
Cilla sprang mest runt och blåste såpbubblor.
Sammandragningar har jag haft ganska gott om idag och en känsla av mensvärk till och från.
Kanske kommer bebisen imorgon? På Rikards pappas födelsedag?
Annars är ju 11 september väldigt förknippat med World trade center.
Och kanske snart även förknippat med vår bebis?
Själv vet jag inte vad jag ska tro längre. Bebisen kommer när den kommer.
Det här barnet valde att stanna kvar i magen längre än vad Cilla gjorde.
Cilla kom 2 dagar över tiden.
Men har jag inte haft ovanligt mycket sammandragningar idag?
JAG TÖRS INTE FÖDA BARN!!!! JAG KOMMER BÖRJA GRÅTA FÖR ATT DET ÄR SÅ LÄSKIGT!!!
Vad jag känner inför förlossningen?
Totalt trygghet och självsäkerhet.
Vecka 41.
Övertid med andra ord.
Kanske lite fånigt, men jag är rätt sur över att förlossningen inte startade i natt.
Men men...
inte mycket att göra åt saken.
Buäää...
Jag är ingen riktig kvinna.
Jag kan inte ens föda barn.
Jag kan inte passa tider.
Nu ska jag koka blåbärsgröt, dricka te och tycka synd om mig själv.
Håll tummarna för i natt.
-Är det här Staffan? frågade Cilla när jag satt och lyssnade på musik.
-Ja, svarade jag.
-Det känner jag igen... knappt.
Det är lite gulligt när barn använder sig av ord de inte förstår.
Cilla somnade framför Idol ikväll.
Hon är ledig den här veckan.
Det blev ingen promenad idag. Jag får gympa lite här hemma innan jag går och lägger mig.
SNÄLLA BEBIS KOM I NATT!!
0 dagar kvar.
Bara så ni vet.
Jag hoppas, hoppas att förlossningen ska dra igång sent ikväll eller i natt.
Jag funderar t.o.m. på att ta mig en rask promenad ikväll bara för att försöka sätta igång förlossningen.
Inte för att jag direkt tror på sådana metoder, men man kan ju alltid testa.
Imorgon är det den nionde september 2009 (090909) och hur trevligt vore det inte att få barn på ett sådant datum?
Men men...
som det känns nu lär jag väl få sova i natt också.
Jag vet inte hur många kvällar jag gått och lagt mig för att sova, förväntansfull, med tankar som "i natt borde det väl ändå vara dags", bara för att vakna på morgonen och upptäcka att jag hade fel... igen.
(Okej, det kanske bara rör sig om sisådär 5 nätter, men i alla fall.)
En del av mig vill att barnet ska komma nu medan en annan del av mig inte alls har lust att föda barn. Att ha ont är inte mitt fritidsintresse.
Jag är faktiskt en aning rädd men det ska nog gå bra.
Dessutom kan det ju hända att jag totalt glömt bort hur man tar hand om en liten bebis.
Och tänk om jag får mjölkstockning? Det ska visst göra väldigt ont.
För att inte tala om hur sliten och trött jag kommer vara de närmaste månaderna.
Det finns mycket läskigt med att gå igenom en förlossning och att bli mamma.
Gud, vad spännande det ska bli.
Ikväll börjar Idol.
Magen i vecka 40.
Jag hoppas det.
Nu får bebisen faktiskt ta och komma snart.
1 dag kvar.
Och jag som trodde att jag skulle föda INNAN det beräknade förlossningsdatumet.
Jag hade nog fel...
om jag inte föder inom de närmsta 12 timmarna, men det tror jag inte.
Cilla var beräknad att födas den 13 februari men föddes den 15 februari.
2 dagar kvar.
Jag trodde nästan att det var dags när jag vaknade mitt i natten av en sammandragning och dessutom hade illamående.
Blev lite rädd ska jag erkänna. Jag kom på att jag inte vet om jag vågar föda barn eller inte.
Så jag började darra och frysa lite. Om det berodde på oro, rädsla, trötthet eller något annat är svårt att svara på.
När man tänker efter så är det ju faktiskt rätt läskigt att föda barn.
Hur som helst var det falskt alarm.
Cilla är helt inne på att det är en flicka i min mage. När vi var ute och promenerade idag frågade jag henne därför:
-Tänk om lillasyster har en snopp. Vad gör vi då?
-Vi klipper av den, svarade Cilla.
3 dagar kvar.
Rikard och mamma gissar på att det blir bebis i natt.
Vem vet.
Idag har vi:
*varit på 3 loppisar (men inte hitta någonting)
*hälsat på mamma och Lennart
*varit på kräftskiva hos Rikards mamma
Känner av sammandragningar om dagarna.
Känner också av ett barn som bökar runt i magen och pressar och trycker.
Ibland känner jag av halsbränna.
Nu ska jag snart gå och sova.
4 dagar kvar.
Förlossningen startade inte inatt heller!!
4 dagar kvar.
5 dagar kvar.
Om inte bebisen har kommit på lördag ska vi hälsa på Rikards mamma som har en liten kräftskiva.
På väg till dagmamman imorse träffade vi en en mamma som har sitt barn hos samma dagmamma som Cilla går hos. Hon sa att jag hade blivit väldigt stor och frågade "Nu är det väl inte många dagar kvar".
Hon tyckte att jag såg "färdigkläckt" ut.
Efteråt, när vi var ensamma, kramade Cilla om mig och förklarade att jag var fin. Hon tyckte tydligen inte om vad den där mamman hade sagt till mig.
Jag förklarade att mamman nog bara tyckt att jag var lite tjock.
Tyckte det var gulligt när Cilla försvarade mig, eller vad man ska kalla det för.
Ikväll ska jag och Rikard se en film som heter "I skuggan av värmen".
Den har jag längtat efter att få se.
Den bygger på en sann historia om 2 människor som inleder ett förhållande, men kvinnan döljer för mannen att hon tar heroin.
Jag läste om den filmen i en tidning för några månader sedan och den verkar bra.
Så jag hoppas att den är det också.
Vecka 40.
Nu har jag gått in i vecka 40.
Jag läste någonstans att när datumet för förlossningen närmar sig kan mamman känna sig som ett barn precis innan julafton. Som att barnet i magen är en julklapp man knappt kan vänta på att få öppna. Det stämmer bra in på mig just nu.
Tankarna på förlossningen och på bebisen snurrar hela tiden runt i huvudet. Man kan ju knappt somna på kvällarna för att man ligger och funderar.
Sömnen är för övrigt inte särskilt bra just nu.
Innan jag somnade inatt kom jag att tänka på katterna. Tänk om vi ligger på BB i flera dagar och mamma glömmer att se till att katterna har mat och vatten.
En ganska galen tanke egentligen, då mamma brukar vara skarptänkt.
(Jag själv däremot är för det mesta helt uppe i det blå, men det är en annan historia.)
Att samla vatten är roligt...
inte...
Jag ser att jag börjar bli pluffsig i ansiktet.
Det är smällar man får ta.
Just det...
Rikard vill helst att jag skickar sms nu för tiden för han blir nervös när jag ringer.
Om han ser på mobilen att jag ringer blir han hispig för då tror han att det är dags att åka in till förlossningen.
Självklart ringde jag honom igår bara för att säga:
"Hej, blev du nervös?"
Jag har blivit grym.
Eller barnslig.
Det är en fråga som går att diskutera.
Handsprit.
7 dagar kvar.
Om jag får välja kommer barnet att födas på detta datum: 090909.
Så har förlossningen inte satt igång på kvällen den 8 september får jag väl dansa, gå i trappor, äta ananas och alla andra halv-skumma tips som man har läst om.
Jag föder barn vid fel tillfälle.
Det ÄR besöksförbud på BB.
Och dessutom är jag rekomenderad att köpa handsprit p.g.a. svininfluensan.
Ingen bör få ta i min nyfödda bebis utan att först ha tagit handsprit.
Det är vad barnmorskan sa till mig idag.
Jag kommer att bli en väldigt opopulär mamma:
- Håll gärna i mitt barn men glöm för sjutton inte handspriten!
Första gången mina föräldrar får träffa den lilla bebisen:
- Åh, gud, så söt, kom till mormor.
- HANDSPRITEN FÖRST! GLÖM INTE HANDSPRITEN!
Jag hatar handsprit.
Det är farligt att leva.
Som om man inte redan visste det.
Jag kommer att följa rekomendationer. Jag vill ju skydda mitt barn.
Men en visst motstånd känner jag för rent egoistiskt vill jag både ha besök på BB och slippa tjata på folk att de måste tvätta händerna och smörja in sig med handsprit.
Det här med besöksförbudet och handspriten fick jag veta idag när jag och Rikard åkte in till mvc för en extrakontroll. Det var nämligen så att jag ställde mig på vågen imorse och upptäckte att jag gått upp 1 kg på bara 3 dagar. Därför ringde jag till barnmorskan för att höra efter om en sådan viktökning är normal.
Vi fick en tid idag för att kolla upp om jag fått havandeskapsförgiftning, men det har jag inte fått, som tur är. Så jag samlar väl helt enkelt på mig vätska just nu.
Man kan ju inte föda barn utan att först se ut som en badboll i ansiktet.
Det förstår väl vem som helst. 
