Förlossningsberättelse:

Värkarna började ungefär klockan nio på kvällen den 12 september. De var inte särskilt täta, de kom med kanske 20 minuters mellanrum, men de gjorde ondare än vanliga sammandragningar. Cilla sov över hos sin farmor den natten och Rikard åkte även över och lämnade Rebecca där när värkarna blev ondare och vi mer och mer började inse att det snart var dags för bebisen att komma. Sedan följde några timmar och vi packade klart BB-väskan och ringde förlossningen men värkarna var inte tillräckligt täta för att åka in ännu. På natten tog jag alvedon och lade mig i ett varmt bad, på barnmorskans inrådan, och vi ringde även över mamma som kom hem till oss och stöttade. Jag låg fortfarande kvar i badet när hon kom över med sin hund Tova. När jag gick upp ur badet åt jag gröt och lade mig sedan och vilade i soffan. Ibland behövde jag gå på toa men det gjorde hysteriskt ont att gå på toaletten. Varenda gång jag gick på toa fick jag väldigt onda värkar. Vid sextiden på morgonen kom värkarna så tätt att vi kunde åka in till förlossningen. Mamma följde oss till bilen och vinkade av oss. På något sätt kändes det väldigt bra att det höll på att ljusna utomhus. Natten hade känts lite mörk och dyster och ljuset kändes som en lättnad. På förlossningen konstaterades att jag var öppen 4 cm och allt såg bra ut. Vi åt lite och jag tog en dusch för att lindra smärtan. Sedan fick jag värkstimulerande dropp för att skynda på förlossningen då den gick lite sakta. Andas lustgas men tycker inte att den hjälpte mig. Jag lyckades inte ens bli yr. Tyckte att det fungerade bättre att andas på egen hand. Jag bad om epidural och fick det. Vid 12:45 tyckte jag att det började bli jobbigt. Märkte inte att epidural-bedövningen fungerade så bra. Jag hade väldigt ont på högra sidan av magen och fick sterila kvaddlar. Jag fick prova att krysta i ca 20 minuter men det hände inte särskilt mycket. Sedan kom det en ny barnmorska och tog hand om mig då den första gick av sitt pass. Jag var väldigt omtumlad. Jag klagade över att jag ville ha mer epidural men de trodde att det var bättre för mig att avstå. De sa att förlossningen kommer att gå snabbare om jag inte tar mer bedövning. Jag har väldigt ont och klagar och tycker att alla är dumma. Jag får sätta mig på en förlossningspall och de säger åt mig att krysta. Jag känner efter ett tag att barnets huvud är på väg ut. Barnmorskan vill att jag ska gå över till sängen och jag får hjälp dit. Jag har egentligen inte alls lust att förflytta mig men jag väljer att göra som de säger eftersom jag antar att de vet bäst. Andas syrgas och krystar. Märker att något är på gång då fler personer kallas in i rummet. Jag vet inte vad det är som är fel men förstår att det antagligen är bråttom för bebisen att komma ut. Tänker att jag måste kämpa extra mycket för att det ska fungera. När krystvärken tar slut säger de åt mig att krysta ändå och det gör jag. Samtidigt är det någon som trycker mig över magen. Bebisen kommer ut klockan 14.04 och läggs på min mage. Jag ser att det är en pojke. Jag hör inte om han andas och ser inte om han rör sig. Jag ser inte att han har navelsträngen två varv runt halsen och inlindad runt kroppen. Jag ser bara att de fort tar upp honom och Rikard frågar mig om han ska följa med och jag och personalen säger åt honom att han ska det. Jag vet inte om bebisen lever. Jag tänker att om han dör så kommer jag aldrig mer att våga bli gravid igen. Jag börjar gråta och skaka. Jag vet inte om jag är ensam i rummet, men efteråt fick jag veta att det fanns en annan kvar i rummet. Det dröjer inte lång stund, kanske 30-60 sekunder, innan jag får veta att barnet kommer klara sig och att han hade navelsträngen runt halsen. Jag är fortfarande väldigt chockad och gråter. Efter kanske 5-10 minuter kommer Rikard och bebisen tillbaka. Han läggs på mitt bröst och jag säger att han ser ut att heta Sigge. Jag vet inte varför jag säger det, men jag tycker det. Jag tycker att han är väldigt lik Cilla, fast mindre. Jag och Rikard gråter och tar kort.

Jag förlorade en del blod under förlossningen och hade en blödning som de inte kunde lokalisera på en gång. Därför sydde de mycket och tröck mig över magen under lång tid efter förlossningen. Det var rätt jobbigt och gjorde ont.

Vid sjutiden på kvällen hade vi fått ett eget rum och kunde ringa till våra nära och kära och berätta att allt hade gått bra.

Inget vatten gick, varken hemma eller under förlossningen.

Han var 50 cm lång och vägde 4005 gram.

BB-tiden:

Redan samma dag du föddes märkte vi att du tyckte om att suga på tummen. Då du blev väldigt upprörd började din underläpp att darra. Du sover mycket. På nätterna kunde du sova 3-4 timmar i sträck.
Först sa de att pappa inte kunde få stanna kvar på BB efter förlossningen, men efter visst bråk ordnades så att han fick stanna kvar.
Du håller mycket på med dina händer, rör dem, greppar tag om saker. Mamma tycker du är stark.Du verkar stark i nacken och lyfter redan lite på den.
Dina reflexer är väldigt skarpa, man behövde inte göra mycket för att du ska sprattla till.Du var kittlig under fötterna.
Det var mer eller mindre bestämt att du skulle heta Vide ifall du var en pojke. Ändå dröjde det tills du var 2 dagar gammal innan vi verkligen bestämde oss. Det kändes ovant att säga och höra ditt namn, även fast det var det namnet vi ville ge dig. Vi hade haft namnet Vide som favoritnamn i några år innan du föddes.
Vi åkte hem från BB den 15 september, då du var 2 dagar gammal.
P.g.a. svininfluensan var det besöksförbud på BB.

Namnförslag som vi fick från andra under vår BB-vistelse:

Morfar: Albin
Gammelmormor Ingrid: Jon
Gammelmoster Yvonne: Loke

Äntligen hemma:

Du sov hela bilresan hem. Först åkte vi till mormor för att hämta våra hemmanycklar som hon hade. Mormor och Lennart var de första som fick se dig. Fast Lennart kände sig krasslig så han tittade bara genom bilfönstret.
Sedan åkte vi hem. Vår katt Rufus blev sur när vi kom hem med en bebis. Han tittade surt på mamma.
Mamma och pappa åt middag som mormor gjort iordning. Lasagne.
Farmor tittade förbi en snabbis med bröd och presenter till dig, en snutte, en haklapp och små sockor. Hon var inte heller riktigt kry så hon tittade på dig på avstånd en snabbis.
Klockan sju kom det besök. De som kom var Cilla, mormor och gammelmormor. Lite senare kom även morfar.
Cilla hade med sig en present som hon hade fått välja själv. En färggrann sköldpadda. Från gammelmormor fick vi pengar. Gammelmoster Yvonne hade köpt en snutte.
Mormor hade bakat kakor och handlat lite mat.
Cilla blev förtjust i dig från första stund. Hon fick hålla i dig. Pappa och mormor reagerade på att du verkade bli lugn när du hörde Cillas röst. Cilla strålade mot dig, klappade på dig och tyckte att allt var väldigt spännande.
På kvällen fick Cilla följa med mormor hem och sova där en natt till. Innan hon gick pussade hon dig hejdå. Vid kvällsmaten hade Cilla sagt till mormor: "Jag ska aldrig lämna min lillebror".

Andra anteckningar:

Om du hade blivit en flicka hade du kanske fått heta Line.

De namnförslag Cilla framförde under tiden du låg i magen: Filippa, George, Lisa, Peter, Doris.

Mamma: pojke
Pappa:pojke
Cilla: flicka
Mormor: flicka
Gammelmormor Ingrid: flicka
Gammelmoster Yvonne: flicka