Nu har jag gått in i vecka 40.

Jag läste någonstans att när datumet för förlossningen närmar sig kan mamman känna sig som ett barn precis innan julafton. Som att barnet i magen är en julklapp man knappt kan vänta på att få öppna. Det stämmer bra in på mig just nu.

Tankarna på förlossningen och på bebisen snurrar hela tiden runt i huvudet. Man kan ju knappt somna på kvällarna för att man ligger och funderar.
Sömnen är för övrigt inte särskilt bra just nu.

Innan jag somnade inatt kom jag att tänka på katterna. Tänk om vi ligger på BB i flera dagar och mamma glömmer att se till att katterna har mat och vatten.
En ganska galen tanke egentligen, då mamma brukar vara skarptänkt.
(Jag själv däremot är för det mesta helt uppe i det blå, men det är en annan historia.)

Att samla vatten är roligt...
inte...
Jag ser att jag börjar bli pluffsig i ansiktet.
Det är smällar man får ta.

Just det...
Rikard vill helst att jag skickar sms nu för tiden för han blir nervös när jag ringer.
Om han ser på mobilen att jag ringer blir han hispig för då tror han att det är dags att åka in till förlossningen.
Självklart ringde jag honom igår bara för att säga:
"Hej, blev du nervös?"
Jag har blivit grym.
Eller barnslig.
Det är en fråga som går att diskutera.