Jag, the bloggare                                       Cilla, min dotter.

Igår hade Vide feber och tillbringade större delen av dagen i min famn.
Idag mår han mycket bättre.

Om några timmar kommer A-K och hälsar på. Hon ska sova här två nätter.

Idag har jag ägnat mig åt att fotografera barnen och mig själv.
Jag börjar komma upp i den åldern att jag förstår att jag inte är superung längre och granskar bilder på mig själv med blandade känslor.
Jag ser helt enkelt inte ut på samma sätt som jag gjorde när jag var 19 år.
Men A-K säger att om vi ler och går fort så kanske ingen märker det.
Eller... jag tror det var så hon sa.

Här har ni dagens bilder:

Det måste ha varit när jag och Rikard bodde i ettan.
Innan Cilla föddes.
Jag bad Rikard att berätta en saga för mig och låta mig somna medan han pratade.
Han hittade på en saga eller berättade om något och jag somnade.
Det var fint.
Jag skulle vilja få uppleva det igen.
Jag längtar efter att få somna, fullständigt trygg, medan en lugn röst pratar tätt intill.

Idag var det lite mer kalasande eftersom Cilla fyllt 6 år.
Nu återstår bara Cillas barnkalas som har blivit framflyttad till den 5 mars.

Ikväll blir det en lugn kväll med Solsidan och förhoppningsvis ska jag också få gömma mig i litteraturens värld.
Just nu är det Millenium-trilogin som gäller, men det har jag redan skrivit i ett tidigare blogginlägg.
Det är också en sak jag brukar längta efter, att få krypa in i en annan verklighet i form av en bok.

Dagens tårtor:

Idag, när vi var och handlade på Willys, började en man som arbetade där att prata med mig:

- Hej. Behöver du hjälp?
- Nej.
- Nähä, det såg ut som det.

Jag får nog börja tänka på hur jag ser ut när jag är ute och handlar från och med nu.
Man får ju inte se helt förvirrad och vilsen ut.
Då kan folk börja undra.

Cilla har haft en kompis på besök idag.

Jag har varit ute och tagit en långpromenad med Rebecca.
Jag gillar att vara ute och gå och prata med henne.

Ikväll var det melodifestivalen igen och jag fortsätter att grubbla över när de bra låtarna ska komma in i tävlingen.

Imorgon är det dags för tårtkalas igen eftersom Cilla har fyllt 6 år.

Här är några bilder på mig som togs för några år sedan:

"Jag vill lyssna på dig. Inte prata med dig" sa Rikard till mig idag.
Han är snäll han som låter mig prata.
Eller något.
(Här borde jag lägga in en smajlis så att mina bloggläsare förstår att jag inte är sur på Rikard för att han säger konstiga saker utan snarare tycker att han är rolig men eftersom jag är trött på smajlisar och tycker att de förstör stämningen i vissa fall så skriver jag en lång förklaring istället och berättar varför jag inte har lust att göra en smajlis.)

Kväll nu.

Jag saknar A-K.
Det är mycket som snurrar i mitt huvud.
Någon borde vara här och ta hand om mig.

Men Rikard jobbar och barnen sover så jag har ägnat mig åt böcker denna kväll istället.
Just nu håller jag på med Flickan som lekte med elden.

Jag och Vide hälsade på min mormor idag och jag tog den här bilden på Vide:



Nu ska jag gå och sova för mina ögonlock säger till mig att de vill blunda.

Överstrukna smajlisar: :-) :o) ;-D  :-P 

Jag hamnade på en sida på internet där man kan lägga in bilder på sig själv och se hur man kan tänkas se ut om 20 år.















Om 20 år kommer jag inte att lägga upp så mycket bilder i bloggen längre.
Det är ett löfte.

Frukost på sängen.





På dagen kom morfar och hälsade på. Av honom fick Cilla Toy story 3-saker.









På kvällen kom Cillas mormor, Lennart och Cillas morbror Joel.





Innan Cilla skulle sova frågade jag om jag fick ta kort på henne och några av hennes presenter och det fick jag.

Idag är det alla hjärtans dag.
Det har jag och Rikard firat genom att titta på Solsidan och möblerat om lite i vardagsrummet.
Cilla fick lite godis i form av hjärtan.

Imorgon är en annan dag.
Dagen då Cilla fyller 6 år.

Jag har gjort det stora hjärtat.
Cilla har gjort det lilla.

Cilla och Rikard en fredagskväll i februari.



Fredagsmusik:

Jag är blå.
Åh, så blå.
Men det går över.
Idag känner jag mig anti och ledsen och sårbar.
Jag känner mig som vandrande pms.
Jag är inte mitt bästa jag idag.

Idag är det snö.
Jag är hemma hos mamma.

Imorgon ska jag och Rikard iväg och leta efter födelsedagspresenter till Cilla.
Jag känner mig inte riktigt redo för att få en 6-åring i huset men å andra sidan kände jag precis likadant när Vide skulle fylla 1 år, men det gick ju bra det med.
Tiden gör ju ändå som den vill oavsett om man känner sig redo eller ej.
Jag kallar fortfarande Vide för min lilla bebis men jag antar att han inte är en bebis längre.

Jag ska gå i ide nu.
Jag återkommer när det är sommar.

Cilla är så söt när hon sover.
Nästa vecka blir hon 6 år. ♥



Vide är så söt när han är sur. ♥

Igår såg jag en dokumentär på TV som hette Dear Zachary.
Det var en hemsk dokumentär och efter att jag hade sett den grät jag. 
Dokumentären handlade om en kvinna som mördade sitt ex efter att han hade dumpat henne. 
Sedan visade det sig att hon var gravid med hans barn. 
Den mördade mannens föräldrar (barnets farföräldrar) försökte få vårdnaden om barnet.
De fick träffa barnet ibland och de älskade det lilla barnet och gjorde allt för att få barnets mamma i fängelse.
Allting slutade med att mamman rymde med barnet och tog livet av både sig själv och den lilla ettåringen.

Jag såg det här programmet av en slump.
När jag började titta på dokumentären förstod jag inte att det söta lilla barnet som strosade omkring framför mina ögon inte längre finns.

När jag får se och höra om olika hemskheter brukar jag behöva bearbeta det hela efteråt.
Jag är känslig av mig och kan bli ledsen över närstående och främmande människors öden.
Det kluriga med livet är att det hela tiden dyker upp nya hemskheter och sorglig information som jag måste ta hand om och bearbeta.

Jag hoppas verkligen att den här lilla pojken lever vidare någonstans.
Jag kan inte kalla mig religiös men tanken på ett liv efter döden känns hoppfull och jag vill gärna föreställa mig att den lilla pojken nu finns hos sin pappa.

Jag läste en bok om en mamma som förlorade sina barn och när hon drömde om dem så frågade hon dem i drömmen hur de mådde och var de bodde. Barnen svarade henne att de mådde bra. Sedan pekade de mot ett hus och förklarade att vi bor här nu. 
När jag drömde att jag besökte min döda katt så bodde han också i ett hus.
Jag fick veta att det bodde en gammal man i huset som tog hand om min katt nu.
Jag måste be om ursäkt över att nämna min katt i samma stycke som jag skriver om att förlora sina barn.
Att förlora sina barn är det värsta som kan hända en människa.
Men jag vill ändå visa på drömmarnas likheter, huset.
Vad är huset en symbol för?
Att den omkomna har hittat hem?

Egentligen ska man inte tänka så mycket på döden.
Den kommer ändå när den kommer.
Det sägs att döden är en naturlig del av livet.
Varför känns döden då så onaturlig?

Dokumentären gav mig en anledning att fundera över dessa saker.

Om jag kommer till mina nära och kära när jag dör så blir det kramkalas.
Och jag kommer att ha många husdjur att ta hand om.
Rikard kommer att bli galen över alla kattlådor som ska bytas.
Fast det är klart, finns det ett liv efter detta kanske det inte behövs några kattlådor.
Det kanske inte ens behövs mat.
Vi kanske kan existera på enbart kärlek.
Det vore fint.
Kärlek är en bra sak.
Och utan mat behöver jag inte grubbla över E-nummer och vilken siffra vågen visar på.

Man kan alltid drömma.
Man kan alltid hoppas.
Ingen vet.
Säkert finns det liv på andra planeter också,
varelser som liknar oss.
Ingen kan veta.
Alla frågor har inte svar.

Jag babblar. Jag borde helt klart gå och sova.
Det här inlägget känns ganska spretigt.

Yoga.
Jag borde börja på yoga.
Jag bestämde mig idag för att vara "här och nu".
Det gick sådär.
När jag åt middag hos min mormor kände jag hur jag mentalt befann mig i simhallen.
När jag två timmar senare simmade i simhallen befann jag mig mentalt hemma framför datorn och bloggade.
Nu sitter jag här hemma och bloggar.
Vart befinner jag mig?
Jag måste blunda och känna efter,
vänta...
Jag befinner mig typ ingenstans.
Det bara snurrar i huvudet.
Stress, tankar, känslor och intryck virvlar runt inuti mig och gör som de vill.

Någon gång i mitt liv ska jag bli expert på att leva i nuet.
Det är antagligen en lögn men ändå.
Det är en ganska vacker lögn.

Dagens bilder:

 

Vad kan jag säga om denna bild?
Jag är glad att Cilla har ett syskon att dela vardagen med. 
Någon att sitta bredvid och se filmen "Tingeling" med.  
Jag är glad över att de tycker om varandra och att de har mycket glädje av varandra.
När jag var gravid med Vide var jag orolig att åldersskillnaden mellan barnen skulle vara för stor och att de inte skulle få ut så mycket av varandras sällskap.
Men mina barn uppskattar varandra.
Vide är väldigt inriktad på Cilla just nu och Cilla är förtjust i både Vide och Rebecca.


Morgonpromenad med Vide efter att ha lämnat Cilla hos dagmamman.


Cilla som vill vara en aning anonym.

Idag har jag och familjen träffat min mamma och pappa och fikat eftersom de båda har fyllt år denna vecka.
Efter fikat tog jag och Rebecca en promenad på över en timme.

Rebecca har börjat läsa boken som jag lånade åt henne.
Jag blev så glad att jag var tvungen att fotografera det:



Ikväll blir det Melodifestivalen.

Här kommer fler bilder från idag.
Cilla som sitter och spelar datorspel hemma hos sin mormor:

Nu har jag frågat Rebecca om hon vill läsa min favoritbok från min ungdom och hon sa ja.
Idag ska jag trippa ner till biblioteket och låna den åt henne.

Cilla är ganska trött på att bli fotograferad men Vide skiner som en sol när jag plockar fram kameran.
Se vilka vackra leenden han bjöd på imorse:

Min dotter är smart.
Ikväll sa jag såhär till henne:
- Cilla, jag älskar dig.
Då svarade hon:
- Fastän vi bråkar så älskar vi varandra.

Tro det eller ej men det blir en del konflikter emellanåt i en småbarnsfamilj.
Fast just när vi hade denna lilla diskussion var vi helt och hållet sams.

Vide har lärt sig hur man tar av sig en tröja och att säga ordet "traktor".
Men fastän han kan säga ordet "traktor" så är han inte alltför macho.
Idag när vi var ute på promenad och han såg en fyrhjulig motorcykel blev han rädd och började nästan gråta.
Jag fick ta upp honom i min famn och trösta.

Jag har varit sjuk den här veckan men nu känner jag mig pigg igen.
I måndags var det lite värre då jag gjorde som alla mogna mammor gör när de är sjuka;
jag gick in till min sovande man och grät lite halvt hysteriskt och frågade var alvedonen fanns någonstans. Rikard visade mig var han hade lagt alvedonen, kramade om mig och sa att jag hade feber.

I helgen kommer Rebecca till oss.
Jag funderar på att ta mig till biblioteket imorgon och låna min gamla favoritbok från tonåren och sedan ge den till Rebecca och säga:
- Läs! Läs!
Jag älskar att visa henne saker som jag själv tycker om och filmer jag såg när jag var ung. Hon har fått se många av mina favoritfilmer och serier.
När hon var yngre skaffade jag fram några favoritböcker från min barndom också.
En av de böckerna heter S.V.J. och är skriven av Roald Dahl. 
Den handlar om en snäll jätte som blir kompis med en människoflicka.
De andra jättarna i sagan är inte alltför snälla eftersom de går runt på nätterna och tar sovande barn från deras sängar och äter upp dem.



Det var samma sak när jag blev ihop med Rikard.
Jag satte honom framför TV-n och visade honom alla mina favoritfilmer.
Mina favoritböcker skulle han också läsa.

Rebecca och Rikard är så fina på det sättet.
De låter mig visa mina gömda skatter.
Jag blir lycklig över att få visa dem sådant som betyder något för mig.  
De tittar och läser och tycker att jag har ganska bra smak trots allt.

Cilla är ännu lite för ung men när hon blir äldre vet jag en del böcker och filmer jag ska visa henne också. Bröderna Lejonhjärta och S.V.J. är några exempel.

Imorgon fyller min mamma år.
Dagen efter det fyller min pappa år.
Grattis i förskott.
Jag tänker på er och hoppas ni mår bra.

Dagens bilder:











Här nedan ser ni boken som jag hoppas att Rebecca ska vilja läsa.
Denna bok har även blivit film och kommer att visas på bio detta år.
Det var även denna bok som gjorde att jag fastnade för namnet "Cilla".
Så vem vet vad Cilla skulle ha hetat idag om jag inte läst den här sorgliga boken i min ungdom.
Självklart har Rikard också läst boken. Det fick jag honom att göra väldigt tidigt i vårt förhållande.
Det är en verklighetsbaserad bok som handlar om en tonårstjej som förlorar sin tvillingsyster i en trafikolycka.
Boken är skriven 1992.



Jag tror visst att en del av min blogg-inspiration kom tillbaka till mig ikväll.
Det var skönt att få skriva lite om sådant som haft betydelse för mig.
Nu är det dags att gå och sova.

Jag har ingen lust att blogga just nu så jag låter bli.

Men det är ingen fara.

Lusten kommer tillbaka.

Sedan.

Imorgon, om några dagar eller om någon vecka.