Döden och det som kommer sedan.
Det var en hemsk dokumentär och efter att jag hade sett den grät jag.
Dokumentären handlade om en kvinna som mördade sitt ex efter att han hade dumpat henne.
Sedan visade det sig att hon var gravid med hans barn.
Den mördade mannens föräldrar (barnets farföräldrar) försökte få vårdnaden om barnet.
De fick träffa barnet ibland och de älskade det lilla barnet och gjorde allt för att få barnets mamma i fängelse.
Allting slutade med att mamman rymde med barnet och tog livet av både sig själv och den lilla ettåringen.
Jag såg det här programmet av en slump.
När jag började titta på dokumentären förstod jag inte att det söta lilla barnet som strosade omkring framför mina ögon inte längre finns.
När jag får se och höra om olika hemskheter brukar jag behöva bearbeta det hela efteråt.
Jag är känslig av mig och kan bli ledsen över närstående och främmande människors öden.
Det kluriga med livet är att det hela tiden dyker upp nya hemskheter och sorglig information som jag måste ta hand om och bearbeta.
Jag hoppas verkligen att den här lilla pojken lever vidare någonstans.
Jag kan inte kalla mig religiös men tanken på ett liv efter döden känns hoppfull och jag vill gärna föreställa mig att den lilla pojken nu finns hos sin pappa.
Jag läste en bok om en mamma som förlorade sina barn och när hon drömde om dem så frågade hon dem i drömmen hur de mådde och var de bodde. Barnen svarade henne att de mådde bra. Sedan pekade de mot ett hus och förklarade att vi bor här nu.
När jag drömde att jag besökte min döda katt så bodde han också i ett hus.
Jag fick veta att det bodde en gammal man i huset som tog hand om min katt nu.
Jag måste be om ursäkt över att nämna min katt i samma stycke som jag skriver om att förlora sina barn.
Att förlora sina barn är det värsta som kan hända en människa.
Men jag vill ändå visa på drömmarnas likheter, huset.
Vad är huset en symbol för?
Att den omkomna har hittat hem?
Egentligen ska man inte tänka så mycket på döden.
Den kommer ändå när den kommer.
Det sägs att döden är en naturlig del av livet.
Varför känns döden då så onaturlig?
Dokumentären gav mig en anledning att fundera över dessa saker.
Om jag kommer till mina nära och kära när jag dör så blir det kramkalas.
Och jag kommer att ha många husdjur att ta hand om.
Rikard kommer att bli galen över alla kattlådor som ska bytas.
Fast det är klart, finns det ett liv efter detta kanske det inte behövs några kattlådor.
Det kanske inte ens behövs mat.
Vi kanske kan existera på enbart kärlek.
Det vore fint.
Kärlek är en bra sak.
Och utan mat behöver jag inte grubbla över E-nummer och vilken siffra vågen visar på.
Man kan alltid drömma.
Man kan alltid hoppas.
Ingen vet.
Säkert finns det liv på andra planeter också,
varelser som liknar oss.
Ingen kan veta.
Alla frågor har inte svar.
Jag babblar. Jag borde helt klart gå och sova.
Det här inlägget känns ganska spretigt.
Yoga.
Jag borde börja på yoga.
Jag bestämde mig idag för att vara "här och nu".
Det gick sådär.
När jag åt middag hos min mormor kände jag hur jag mentalt befann mig i simhallen.
När jag två timmar senare simmade i simhallen befann jag mig mentalt hemma framför datorn och bloggade.
Nu sitter jag här hemma och bloggar.
Vart befinner jag mig?
Jag måste blunda och känna efter,
vänta...
Jag befinner mig typ ingenstans.
Det bara snurrar i huvudet.
Stress, tankar, känslor och intryck virvlar runt inuti mig och gör som de vill.
Någon gång i mitt liv ska jag bli expert på att leva i nuet.
Det är antagligen en lögn men ändå.
Det är en ganska vacker lögn.
Dagens bilder:
Djupa funderingar... Jag har aldrig förstått behovet av en "eftervärld". I mina ögon föds man, lever och sen dör man och då är det slut. Ens minne lever vidare hos de man råkat möta efter vägen.
Lite mer lättsinningt:
http://www.facebook.com/video/video.php?v=155637727814798
Så kan inte jag göra.
Det är alltid hjärtskärande när barn är inblandade. Jag förstår att sådana tv-inslag startar mängder med tankar, oro och behov att sortera intryck. Själv har jag tittat på en dokumentär om barnafödande. Sju kvinnor mellan 15 till 46 år som väntar och får sitt första barn. Också tankeväckande. Fast på ett annat sätt. Godnatt!
Lennart:
Kanske är det så att de som har svårt att acceptera döden gärna vill tänka sig ett liv efter döden?
Jag kan känna mig lite andligt lagd emellanåt och tänka att de som levt innan oss finns omkring oss.
Om det är vad jag innerst inne tror eller om det är så jag tänker för att skydda mig själv från min rädsla inför döden har jag svårare att svara på.
Vad gäller din länk så... hmm... det var lite äckligt att titta på men det var underhållande också.