Nu är Rebeccas bästa kompis Emma på besök.
Igår hade vi poesiafton, jag, Rikard, Rebecca och Emma.
Med poesiafton menas att vi satt och skrev dikter.
Jag fick i uppdrag att skriva en dikt om en bänk och en dikt om en buss.
Såhär blev resultatet:


Ingen ska någonsin
få sätta sig på mig igen
sa bänken
reste sig upp
och gick



Du bara kör med mig hela tiden
sa bussen till busschauffören
innan han rymde sin väg
till friheten

Man kan tro att man känner en människa men när allt kommer omkring är det nog inte många man känner.
Alla har vi nog sidor som vi helst inte vill låtsas om. Jag har flera stycken.
Jag skulle vilja kunna säga att jag är en allt igenom harmonisk och lugn människa, men det kan jag inte säga för det vore en lögn. Jag skulle gärna vilja ha dessa båda egenskaper men det har jag inte.
Så vem är jag då?
På riktigt?
Mina bra sidor är att jag har empati och vill att alla ska vara vänner och tycka om varandra. Jag vill människor väl.
Mina mindre trevliga sidor är att jag är en ängslig och nervös typ.
Jag tål inte stress.
Jag är tankspridd.
Jag säger ofta fel.
För någon dag sedan så kallade jag jultomten för snötomten.
Och jag är tjurskallig.

Det kanske jag inte borde erkänna för sina dåliga sidor är något som man inte vill skylta med. Dåliga sidor är något som man vill låsa in någonstans där det är mörkt. Man vill inte ens erkänna sina dåliga sidor för sig själv.

Jag pratade med min bästa vän i telefon igår och då förklarade jag för henne att jag är en person som har temperament. Vet ni vad hon svarade? Hon svarade att hon visste det. Hon sa att hon ju faktiskt hade känt mig i cirka 8 år nu.
Jag kände mig en aning förvånad för jag trodde att jag hade kunnat dölja den sidan för henne.
Jag frågade på vilket sätt hon hade märkt av mitt temperament. Hon sa att om jag blev på dåligt humör över något så kunde jag kanske himla med ögonen åt det, gå undan och stänga in mig någonstans, komma tillbaka en stund senare och typ slamra med saker.

En sådan lyhörd och fin bästa vän jag har. Och tänk! Verkligen tänk, att hon vill vara vän med mig, en sann tjurskalle som jag är.
Jag känner mig både smickrad och glad att hon kan tycka om mig ändå.
Trots att hon har märkt att jag kan stänga in mig och tjura om jag är på dåligt humör.
Hon är en sann vän. Jag kommer alltid att älska henne.

Jag kommer alltid att älska min familj och mina nära och kära också.
Fastän jag kanske,
ve och fasa,
har råkat himla med ögonen i deras närhet.
Det är bara mitt heta temperament och min tjurskallighet som råkar lysa igenom.
Förlåt mig.
Ni är bäst.

Nu känns det som om julstöket kommit igång lite. Jag och Rikard var ute och letade julklappar idag men vi hittade bara en.

Imorgon ska jag och familjen gå på julbord med min svärmor och efter julbordet ska vi alla åka in till stan och titta på Rebeccas julkonsert.

På söndag ska jag och Rikard ut och köpa julklappar igen (förhoppningsvis med bättre resultat än idag).
Finns det tid kanske vi köper julmat och en gran och sådant som kan vara bra att ha.

Men, men och men...
Jag har ett problem.
Jag lider av beslutsångest.
Mitt fullständiga namn är Louise Beslutsångest Wallin.
Ska jag slå in julklapparna i julpapper eller i tidningspapper?
Ska jag köpa den eller den saken till den personen?
Om jag köper den här saken till den här personen, kommer den personen förstå att jag tycker om den då?
Ska vi ha riktig gran eller köpa en rosa plastgran?

Förra året valde vi en riktig gran, som alltid, men Rikard ÄR faktiskt allergisk mot gran.
Rikard har i och för sig varit på apoteket idag och köpt tabletter så att han ska kunna vistas vid granar utan att må dåligt.
Riktig gran, plastgran, riktig gran, plastgran?
Samma fråga som förra året och då blev det riktig gran för riktiga saker är ändå riktiga saker.
Men en ljusrosa gran vore också roligt på något urflippat sätt.
Rikard säger att beslutet ligger hos mig.
Hos mig? Det är ju han som är allergisk.
Ibland önskar jag att jag slapp fatta beslut.
Om jag väljer fel och sedan råkar stå där med en rosa granjävel som jag vill strypa kan jag ju inte skylla på Rikard och säga Det är ditt fel att vi har en sådan ful äcklig gran. Varför tog du ingen riktig gran istället?

Beslut, beslut, man måste alltid välja.
Det gör mig galen.
Tänk om jag inte kan välja?

Kan man få koppla bort hjärnan?
Jag blir galen på min hjärna.
Den ställer till med problem.

Jag blir tokig på mig själv men jag mår ändå ganska bra fast jag känner mig en aning förvirrad. Som ett UFO
... i en vardag...
Det är jag.

Ibland kan jag komma på mig själv med att leva liksom som i min egen lilla värld. Jag gillar min värld men ibland undrar jag om det inte kan vara svårt att nå fram till en sådan som mig.

Jag ser fram emot julbordet och julkonserten imorgon.

Rosa gran?
Riktig gran?

God natt.

Det var en gång en flicka som hette Mina. Hon var 5 år och önskade sig en docka i julklapp. Det fanns ingenting hon hellre ville ha än en docka. En docka hade hon önskat sig även förra julen, men istället hade hon fått ett gosedjur i form av en ren och några andra paket, men ingen docka. Hon hade blivit väldigt ledsen över att hon inte hade fått en docka. På väg till dagis fanns det en leksaksbutik och i skyltfönstret satt där världens vackraste docka. Mina ville så gärna ha just den dockan. Den hade vackert brunt hår och gröna ögon. Mina hade berättat för sina föräldrar att hon önskade sig just den dockan men hennes mamma hade sagt att det var en dyr docka och att det inte var säkert att de skulle ha råd att köpa den till Mina. Om kvällarna innan Mina somnade låg hon i sin säng och funderade över dockan hon så gärna ville ha. Hon hade för länge sedan bestämt sig för vad dockan skulle heta om hon en dag fick den. Den skulle heta Ros-Marie. Ros-Marie var den bästa dockan i hela världen och Mina kunde nästan inte tänka på något annat än hur gärna hon ville hålla Ros-Marie i sina armar.

Mina bodde tillsammans med sin mamma, pappa och lillebror Vilmer i ett litet hus. Det var ett vackert hus och Mina hade bott där i hela sitt liv. Minas mamma hette Louise och Minas pappa hette Rikard. De hade också en hund som hette Brunis och en katt som hette Esmeralda. Mina älskade hela sin familj. Hon tyckte om alla så mycket att hon skulle kunna gråta, så mycket älskade hon dem, men allra mest tyckte hon om sin lillebror Vilmer. Han var ett år gammal och hade precis lärt sig att gå. Han var så liten att han inte ens hade lärt sig att prata ännu. Det enda han kunde säga var "ääääh" och "oooh". När Mina tänkte på sin lillebror blev hon alldeles varm i kroppen, särskilt i hjärtat.

En morgon vaknade Mina av att mamma klappade henne på kinden. "Vakna gumman, det är frukost" sa mamma. Mina satte sig upp och gnuggade sig i ögonen. Esmeralda hoppade upp i hennes säng och ville bli klappad och Mina klappade katten några gånger innan hon klev upp och följde med sin mamma ut i köket. Hon såg att pappa och Vilmer redan satt vid bordet. Vilmer lekte med sin nalle. Hunden Brunis låg och sov borta vid fönstret. "God morgon Mina" sa pappa. Mina svarade inte. Hon kände sig sur för hon visste att de skulle ut och handla idag. Det hade mamma berättat för henne igår. Mina hatade att gå i affärer. Det var det tråkigaste som fanns. "Har du vaknat på fel sida" frågade pappa och tittade på Mina. "Jag vet inte vilken sida jag vaknade på. Jag vet bara att jag hatar att gå i affärer" svarade Mina. "Jag vet det, Mina, men vi måste handla" sa pappa. Mamma räckte över en leverpastejssmörgås till Mina och sa "Pappa har rätt. Det är snart julafton och vi behöver handla julmat och julmust och julgodis". När Mina hörde ordet godis kände hon sig lite gladare. Det var som om lite av det sura försvann från Mina och hon började tänka på ostbågar, kola och choklad. Fast mest tänkte hon på polkagrisar för det var hennes favoritgodis.

Efter frukosten borstade familjen tänderna och klädde på sig för att gå ut och handla. På vägen till centrum gick de förbi leksaksaffären och Mina sprang fram till skyltfönstret och tittade på dockan som hon önskade sig i julklapp. Mina strök med fingret på fönsterglaset som fanns mellan henne och Ros-Marie. Mamma, pappa och Vilmer kom och ställde sig bakom Mina och pappa lade sina händer på Minas axlar. "Det är den där dockan jag vill ha pappa, precis den där dockan och ingen annan docka". "Du kanske borde skriva en önskelista som vi kan skicka till tomten" föreslog pappa. Mina lyssnade inte så noga på vad pappa sa, hon bara tittade på Ros-Marie och kände med hela sin kropp att den här dockan var menad för henne. Hon hade aldrig i hela sitt liv velat ha något så mycket som hon ville ha Ros-Marie. Mina stod där länge och fantiserade om att hon höll dockan i sina händer. Det var en sådan underbart vacker docka. Till slut sa mamma "Kom nu Mina, vi måste skynda oss. Vi kanske ska börja med godisaffären? Jag har sett att de säljer marsipangrisar där. Kom så går vi och köper marsipangrisar".

Inne i godisaffären fanns det massor av godis. Mamma började plocka åt sig polkagrisar, chokladtomtar, knäck, marsipangrisar och lite annat smått och gott. Mina gick och ställde sig och tittade på några nallar som stod prydligt uppställda på en hylla. "Mamma, kan jag få en nalle" undrade Mina. Det fick hon. Mina stod länge och tittade på de olika nallebjörnarna och försökte bestämma sig för vilken av dem hon ville ha. Till slut valde hon en brun nalle som hon tyckte hade ett sött ansikte. Det var en vacker nalle som passade Mina, men den var inte lika vacker som Ros-Marie. Nallen hade fina bruna ögon som tittade liksom lite förvånat på Mina som om den undrade vem hon var. "Jag heter Mina och du ska bo hos mig nu" viskade Mina i nallens öra. Men nallen såg lika förvirrad ut i alla fall. Mina log mot sin nya nalle. "Jag ska döpa dig till Nallis" sa Mina. När mamma hade betaltat för julgodiset och Nallis gick Mina och hennes familj ut ur godisbutiken. Nu var det dags att gå till nästa affär.

När de hade handlat färdigt föreslog pappa att de skulle gå till ett café och fika. Det tyckte Mina lät som en bra idé. Hennes mage kände sig faktiskt lite sugen på en pepparkaka. Som tur var sålde de pepparkakor på cafét så Mina fick både en pepparkaka och en mazarin. Mamma och pappa tog varsin lussebulle och Vilmer åt en liten syltkaka. Mina drack mjölk till sin pepparkaka, mamma drack te, pappa drack kaffe och Vilmer fick lite vatten. När de hade fikat färdigt gick de hem.

Hemma i vardagsrummet stod en julgran som pappa hade köpt för några dagar sedan. Mina tyckte att hela granen var fin, alla de röda kulorna och glittret men mest av allt gillade hon den stora stjärnan som fanns högst upp i granens topp. Den glittrade och såg ut som silver. Mina gick fram och satte sig vid granen och fantiserade om att det bodde en ekorre i den. Tänk vad roligt det skulle vara att ha en alldeles egen ekorre. Under julgranen låg redan ett par julklappar. Mina klämde på paketen. Julklappspappret prasslade under hennes fingrar. Kunde det finnas en docka i någon av paketen? Men julklapparna var små och Mina trodde inte att Ros-Marie kunde få plats i någon av dem. Men ännu var det flera dagar kvar till julafton och kanske skulle det komma fler paket som skulle läggas under granen. Mina gick ut i köket där mamma höll på att vattna blommorna. Pappa och Vilmer satt vid köksbordet och läste en saga. Mina satte sig hos dem för att lyssna på berättelsen hon också.

När pappa hade läst färdigt sagan gick Mina till Brunis. Brunis låg och sov på sängen i mammas och pappas sovrum. Mina lade sig ner bredvid Brunis och kramade honom. Hunden rörde lite på sig i sömnen men han fortsatte att sova. Mina låg där en stund och funderade på allt mellan himmel och jord. Hon funderade på vem jultomten egentligen var. Hette han verkligen tomten? Och var bodde han någonstans? Sedan funderade hon på regnbågar och hopprep, polkagrisar och tuggummin. När hon hade funderat klart reste hon sig upp och gick in på sitt rum för att leka en stund.

En vacker vinterdag hände det. Mamma och pappa höll på att städa och göra fint inför julen när Vilmer gick fram och ställde sig framför Mina. Mina höll på att äta ett äpple och Vilmer pekade på det röda äpplet. "Blä... blä... bläpple" sa Vilmer. Mina blev alldeles varm i hjärtat. "Mamma, pappa, hörde ni? Han kan prata" tjöt Mina och gav sin bror en stor kram. Mamma och pappa log och sa att Vilmer var duktig. Vilmer log också och visade alla sina fyra tänder. "Jag har världens duktigaste lillebror" sa Mina och hennes ögon tindrade av stolthet. Minas pappa kom fram till Mina och tog tag i henne och lyfte henne högt upp i luften. Mina tjöt av skratt. Hon älskade när pappa busade med henne. "Du säger att du har världens duktigaste lillebror, men vet du vad jag har" frågade pappa medan han ställde ner Mina på golvet och började kittla henne. "Nej" skrattade Mina. "Jo, jag har världens bästa Mina, jag" förklarade pappa.

En dag kom Minas bästa kompis Emma och hälsade på. De satt tillsammans på Minas säng och pratade. "Vad önskar du dig i julklapp" frågade Emma. Mina började berätta för henne om den vackra dockan med det bruna håret och de gröna ögonen. När Mina hade berättat klart om Ros-Marie frågade Emma "Vad önskar du dig mer än en docka?". "Ingenting" svarade Mina. Emmas ögon blev stora och hon tittade förvånat på Mina. "Men någonting mer måste du väl önska dig?" frågade hon. "Nej, jag vill bara ha Ros-Marie" svarade Mina. "Jag önskar mig en massa saker" sa Emma. "Jag önskar mig gosedjur och böcker och små leksakshundar i plast och filmer och barbiedockor. Men mest av allt önskar jag mig en gunghäst.

En dag bestämde sig Mina för att göra en snögubbe. Det var lite svårt att rulla snön till runda bollar, men till slut gick det. Den ena bollen var snögubbens kropp och den andra bollen skulle bli snögubbens huvud. Mina lyfte upp den minsta snöbollen och tryckte fast den på snökroppen. Mina var ensam ute i trädgården. Mamma, pappa och Vilmer var inne i huset. När hon var färdig med snögubben gick hon in i hallen och plockade åt sig mammas halsduk och pappas hatt. Hon gick ut igen och knöt halsduken om snögubbens hals och sedan satte hon hatten på snögubbens huvud. Mina funderade över vad hon skulle döpa snögubben till. Hon tänkte och tänkte och till slut kom hon på det. "Du ska heta Herr Snö" sa hon till snögubben. Det såg ut som om snögubben log. Kanske tyckte han att det var ett bra namn.

En annan dag satt Mina på golvet i sitt rum och lekte. Hon lekte med några av sina gosedjur. Nallebjörnen som hon hade fått ett par dagar tidigare, Nallis, var också med i leken. Men plötsligt blev Mina arg. Ilskan liksom bubblade inom henne. Hon förstod det inte riktigt själv. Ena sekunden hade hon varit glad och i nästa stund kände hon sig jättearg. Mina tog tag i Nallis och slängde honom i väggen. "Nedrans Nallis" skrek hon och blängde surt på den bruna björnen. "Varför kan du inte vara en docka istället? Varför kan du inte ha långt brunt hår och gröna ögon? Varför kan du inte vara Ros-Marie?" Men Nallis svarade inte. Han bara låg där på golvet och såg dum ut. Tårar började rinna nedför Minas kinder. Den bubbliga ilskan försvann och istället kände sig Mina ledsen och trött.

Det blev Lucia. Minas dagis hade övat på julsånger i flera veckor och idag var det dags för Mina och alla barnen att ha ett luciatåg. Mina kände sig glad och nervös på samma gång. Snart skulle alla föräldrar och syskon komma för att lyssna på dem när de sjöng. Alla barnen hade olika slags kläder på sig. Pojkarna var utklädda till tomtar, stjärngossar och pepparkaksgubbar och flickorna var lucior, tomtegummor eller tärnor. En av flickorna hade till och med klätt ut sig till en ängel. Mina kände sig vacker där hon stod bland alla barn och dagsifröknar. Hon hade en vit luciaklänning på sig och glitter i håret. I handen höll hon ett elektriskt ljus i plast. Emma stod bredvid Mina. Hon var också utklädd till tärna och hade också glitter i håret. När alla mammor och pappor hade kommit fick alla barnen ställa sig på en rad tillsammans med fröknarna och sedan började de sjunga. Mina tittade på mamma, pappa och Vilmer medan hon sjöng. De log mot henne. Mina log tillbaka. Hon kände sig glad. Efter luciatåget bjöds det på lussebullar och pepparkakor. Det var en riktig fest.

En dag sa mamma att det var dags att baka inför julen. Mina och pappa fick baka pepparkakor och mamma bakade lussebullar och småkakor. När Mina trodde att ingen såg passade hon på att äta lite av pepparkaksdegen fastän hon visste att hon egentligen inte fick lov. Det smakade ljuvligt. Vilmer var för liten för att baka så han kröp omkring på golvet och lekte med sina leksaker och busade med Brunis.

När de hade bakat färdigt var det dags att julpynta lite, tyckte mamma. Mina ville inte hjälpa till. Det ville inte pappa heller, men mamma sa att han faktiskt fick hjälpa henne ändå, vare sig han ville det eller inte. Pappa såg lite sur ut men han sa inget. Mamma och pappa tog fram två stora kartonger och började plocka fram en massa fina julsaker. Mamma ställde fram små söta tomtar överallt och pappa började hänga upp julgardiner i alla fönster. Mina tyckte att det var mysigt att se på alla julsaker som kom fram. Från radion spelades julmusik.

En dag följde Mina med sin mormor för att handla julklappar. Nallis fick också följa med. Mina hade lite dåligt samvete för att hon hade kastat honom i väggen den där dagen då hon blivit så rysligt arg. Nu hade hon bestämt sig för att bara vara snäll mot Nallis. Det var ju faktiskt inte Nallis fel att han inte var Ros-Marie. Och Mina tyckte om Nallis fastän han inte var en docka. I vanliga fall avskydde Mina att gå och handla men inte när det handlade om att köpa julklappar. Det var spännande att gå hand i hand med mormor och titta på alla saker i affärerna. Mina fick själv bestämma vad hon skulle köpa för julklappar och mormor skulle betala. Mina hittade ett par fina tofflor som hon ville köpa till pappa och till Vilmer hittade hon ett jättegulligt leksakståg. Till mamma köpte hon en vacker tandborste som var rosa. Mormor tittade förvånat på Mina och sa: "En tandborste? Ska du verkligen inte köpa något annat till mamma?" "Nej, varför det?" undrade Mina. "Mamma verkar tycka om att borsta sina tänder. Hon borstar dem varje dag".

När Mina och mormor hade handlat färdigt gick de hem till mormor och slog in julklapparna. Mina tyckte att det var lite krångligt så hon och mormor fick hjälpas åt att göra paketen. När de var färdiga tog de med sig julklapparna och gick hem till Mina. Mina gick raka vägen och lade paketen under granen. Mamma och pappa frågade om mormor ville stanna på fika och en kopp kaffe och det ville hon.

Genom fönstret såg Mina hur Esmeralda smög på ett par fåglar. Efter en stund började katten springa mot fåglarna men fåglarna märkte det och flög upp och satte sig i ett träd. Mina kunde också se Herr Snö. Han hade fortfarande sin halsduk och hatt på sig. Hon kunde se solen på himlen och hon kunde se skogen där borta. Om hon blundade kunde hon se Ros-Marie.

Vid frukosten nästa dag var det fjärde advent och mamma tände ett, två, tre, fyra ljus. Mamma förklarade att när det fjärde ljuset brinner så betyder det att julafton är nära. "Hur många dagar exakt är det till julafton" frågade Mina. "Bara 5 dagar" svarade pappa.

Ja, nu var verkligen inte julafton långt borta. Mina låg i soffan och funderade på tomten. Vem var han egentligen, denna mystiska man, som arbetade med att ge bort julklappar? Emma hade sagt att tomten bodde på Nordpolen. Var det sant som Emma sa? Åt jultomten alltid risgrynsgröt till frukost? Hade han några husdjur förutom renarna som drog hans släde? Hur gammal var han egentligen, tomten? Var han nästan 100 år? Kunde han kanske ge henne Ros-Marie? Hon hade inte skickat iväg någon önskelista till tomten för hon visste inte vilken adress han bodde på. Tomten fanns inte i telefonkatalogen. Men kanske kunde tomten vara lite som Gud. Kanske kunde han läsa tankar. Om Mina önskade riktigt mycket, då kanske tomten kunde höra hennes önskningar. Mina knep ihop ögonen hårt, hårt och tänkte "Kära tomten. Det finns bara en enda sak jag önskar mig i julklapp och det är Ros-Marie ". När hon hade tänkt det öppnade hon ögonen, reste sig upp från soffan och gick ut ur rummet.

Mina tyckte att dagarna kändes väldigt långa nu för tiden. Timmarna gick sakta och hon hade tråkigt. Hon ville att det skulle bli julafton. Det kändes som om hon inte kunde vänta längre. Mest av allt längtade hon efter att få öppna julklappar. Hon längtade efter Ros-Marie. När Mina satt där vid köksbordet och funderade över hur mycket hon längtade efter julen så öppnades ytterdörren. Det var mamma som kom hem efter att ha varit ute och handlat. Efter en stund kom mamma in i köket med julblommor i händerna. Blommorna var röda och det var mammas kinder också. Mina tittade på när mamma ställde de nya blommorna på köksbordet.

Mina brukade ofta sitta framför julgranen. Hon tyckte att det kändes mysigt att sitta där på golvet och dagdrömma. Det hade kommit dit lite fler julklappar nu. Fast just de här julklapparna var det inte tomten som hade ställt fram, nej, det var Minas mamma och pappa som hade lagt dem där. Och Mina hade också lagt dit tre stycken paket. Mina funderade över sakerna som hon hade köpt till sina föräldrar och till Vilmer. Hon trodde att pappa skulle bli glad över sina tofflor. Mamma skulle alldeles säkert tycka att den rosa tandborsten var väldigt vacker och Vilmer skulle nog gärna leka med sitt leksakståg.

En morgon när hela familjen satt och åt frukost sa pappa: "Vet du vad det är för dag imorgon, Mina?" Och det visste Mina. Imorgon var det dagen som alla hade väntat på. Imorgon var det julafton. Dagen före julafton är den längsta dagen på hela året. Det finns ingen dag som går så långsamt som den 23 december. Mina gick omkring hela dagen och hade jättetråkigt. Hon ville inget hellre än att det skulle bli kväll så att hon kunde få gå och sova, för sedan när hon vaknade, skulle det vara julafton. Mina kände hur det pirrade i magen när hon tänkte på att det bara var några timmar kvar till julaftonens morgon. Fastän dagen kändes lång för Mina så blev det ändå kväll till slut. Minas pappa borstade hennes tänder, läste en godnattsaga för henne och stoppade om henne. Pappa pussade Mina på pannan och sa "God natt, sötnos. Imorgon när du vaknar är det julafton". Sedan släckte pappa lampan i taket och gick ut ur rummet. Mina låg vaken länge och tittade sig omkring. Hon var trött och ville sova men det pirrade så mycket i magen att hon inte kunde somna. Hon tänkte på Ros-Marie. Till slut somnade hon ändå och hon drömde om en gul kanin. Mina drömde att hon stod i en skog och såg hur den gula kaninen skuttade fram till henne. Kaninen höll något i sina framtassar men Mina kunde inte se vad det var för något. När kaninen var helt nära henne kunde hon se vad det var. Kaninen höll en julklapp mellan sina båda tassar. Kaninen sträckte fram julklappen mot Mina. Mina tittade på den gula kaninen och tog emot paketet. Hon skulle just till att öppna julklappen när hon vaknade.

I ena sekunden hade Mina drömt om en gul kanin och i nästa ögonblick hade hon vaknat av att mamma klappade henne över kinden. "God jul Mina" sa mamma. "Vill du öppna en julklapp innan frukosten?" Mina satte sig upp i sängen och tittade sig omkring. Mamma och pappa satt på hennes sängkant. Vilmer satt i pappas knä och i mammas knä låg ett paket. En rött paket med snören på. Mina kände att hennes hjärta började slå hårt i bröstet. Kunde det vara Ros-Marie i paketet? Mamma gav henne julklappen och Mina skyndade sig att öppna. Mina vågade nästan inte andas. Till slut hade hon lyckats få bort allt julpapper och då fann hon... en docka. En docka med brunt hår och gröna ögon. "ROS-MARIE" tjöt Mina och kramade dockan hårt. Mina hade aldrig varit så glad i hela sitt liv och hon kände hur en glädjetår rann nedför hennes kind. "Åh, Ros-Marie, äntligen. Tack mamma. Tack pappa" sa Mina. Mamma och pappa log mot henne. "Frukosten är färdig" sa mamma. Mamma, pappa och Vilmer försvann ut i köket och för en stund var Mina ensam i sitt rum. Fast helt ensam var hon förstås inte för Ros-Marie satt i hennes knä. Mina strök Ros-Marie över de bruna lockarna och tittade ut genom sitt fönster. Hon tittade på Herr Snö. Men plötsligt hajade Mina till och blev rädd. Vad var det som stod bredvid Herr Snö? Mina tittade noga. Det var något litet och rött. Kunde det vara? Ja, det var det. En liten tomte. Mina kunde knappt tro sina ögon. Den lilla tomten vinkade till Mina. Mina vinkade tillbaka. Tomten log mot henne och sedan vände han sig om och började gå därifrån. Mina tittade förvånat efter honom då han försvann in i skogen. "Mina, kommer du inte snart? Gröten kallnar" ropade mamma från köket. Mina reste sig upp med Ros-Marie i famnen. Hon började gå mot köket och hon kände sig förskräckligt jätteglad. En bättre jul än såhär kunde hon inte tänka sig.

Jag känner mig lite suddig idag.

Nu har jag lyssnat färdigt på "Män som hatar kvinnor" som jag lyssnat på i min bärbara CD-spelare. Det var en helt okej bok och jag förstår varför Lisbeth Salander har blivit en så populär karaktär. Även jag gillar denna påhittade figur.

Mer spännande saker som har hänt idag:

1. Jag har ätit grönsakssoppa.
2. Jag har dansat till MTV.
3. Det årliga julkortet kom i brevlådan. Så i helgen blir det nog till att skriva och skicka iväg dem.
4. Jag har druckit te med Vide.
5. Cilla har pratat om att det inte är politikerna som bestämmer vad barn ska heta för något och när vuxna dör och vilken hårfärg man föds med. Och att det inte är politikerna som bestämmer vad man ska handla för julklappar. Och det är ju helt korrekt.
6. Vide har kallat mig för "baba".
7. Jag har borstat tänderna.

Ikväll blir det julkalendern på TV med Cilla och sedan bär det av till simhallen med mamma och mormor.
Om det finns tid över ska jag sitta i bastun ett tag för jag är skapt sådan att jag behöver kärlek och värme.
Och kanske en gnutta tålamod.

De små Vattumanbarnen tillhör lufttecknet, så dessa är sociala barn som trivs bäst tillsammans med andra. De styrs av planeten Uranus, som står för bland annat originalitet och spontanitet, och detta ger ofta roliga och kreativa barn. De behöver många olika vänner som de kan prata med om sina många idéer. Stor frihet och spelrum är viktigt, och de blir nästan sjuka av känslan av att bli kontrollerade och fasthållna. Vattumanbarn gillar inte att följa den stora massan, utan håller sig ofta för sig själva.

Råd till föräldrarna: Försök inte att kontrollera ditt barn, då kommer bara upprorsmakaren fram. Uppmuntra ditt barn att använda sina idéer konstruktivt.



Vide:
De små Jungfrubarnen kommer till världen med skepticism och sunt förnuft. De tillhör jordtecknet, och har en stark känsla för praktiska uppgifter. Planeten Merkurius är deras planet, så de är mycket tänkande och analyserande. Jungfrun är kanske det mest tydliga och förnuftiga av alla stjärntecken. Perfektionism märks tidigt. Allt ska ha sin fasta plats, och de tycker inte om smuts på fingrarna. De framhäver inte sig själva, men de gör mycket bakom kulisserna och är det stjärntecken man alltid kan lita på.

Råd till föräldrarna: Försök att inte kritisera jungfrubarnet, de är självkritiska nog som det är. Uppmuntra dem att göra saker med händerna, det är dem duktiga på.

Rebecca:

De små Oxbarnen tillhör jordtecknet, och här har vi några riktiga livsnjutare. Oxen styrs av planeten Venus, som står för bl. a. kärlek och harmoni. De älskar mat, god mat, och tar lätt på livet. Tålmodigt väntar de på sin tur, och de tål en hel del innan de blir arga. Som regel är dessa lugna och glada små barn som älskar att leva. Musik är också något som Oxen tycker om. De tycker inte om snabba förändringar. Saker och ting bör vara förutsägbara och säkra. De har också förmågan att fullfölja vad de börjat.

Råd till föräldrarna: Förbered barnet i god tid ifall något avviker från det ordinarie schemat. Se upp så att barnet inte blir överviktigt.