Här nedan har ni en novell som jag skrev när jag var 17 år.
Min lärare satte MVG på den kommer jag ihåg så den borde inte vara helt usel.
Mörk är den dock.

Trevlig läsning!


Skärsår

Det handlade hela tiden om att gå djupare. Ylva var en sådan mes, hon vågade aldrig skära lika stora sår som jag. Vi satt på golvet i mitt rum med rakhyvlarna i händerna. Jag tittade på Ylva och såg att hon var rädd. Hon stirrade på mig men hon sa ingenting. Det långa blonda håret täckte en stor del av ansiktet och armarna tryckte hon hårt mot bröstet. Hon påminde om en rädd liten kaninunge. Jag fick nästan dåligt samvete, det kändes som om jag tvingade henne att göra det här men det gjorde jag inte. Vi hade många gånger suttit mittemot varandra på den rosa mattan och varje gång hade hon sett lika orolig ut. Men jag tvingade henne inte. Det skulle jag aldrig göra. Med vanan inne kavlade jag upp mina ärmar och tittade på mina handleder. De var fula och ärriga. Jag förde rakhyveln till huden och drog över blodådran. Det dunkade av smärta men jag kunde hantera att det gjorde ont. I ögonvrån såg jag hur även Ylva gjorde sig redo för att skära ännu ett sår.

Man kan väl inte direkt påstå att jag längtade efter döden, inte vid det laget. Det var bara skönt att känna hur det mörka och svarta inom mig blev ljusare i takt med att såret blev större och blodigare. En slags lättnad lade sig över min kropp och för en stund var jag nästan lycklig. Det var som om all denna inre smärta lämnade min kropp när jag kände hur blodet pulserade och brände på min hud. Jag visste ju att så fort blodet torkade skulle avgrunden åter öppnas och jag skulle falla. Tappa kontrollen. Alla hemska minnen skulle komma tillbaka och omringa min själ. I min fantasi skulle jag åter vara fem år. Med en röd tofs i håret och en sliten brun nallebjörn i handen. Jag kan fortfarande minnas hur min mamma böjde sig ner och gav mig en kram. Hon hade stått i köket och bakat bullar och hela rummet luktade gott. Jag hade smakat lite av degen när hon inte såg på, fast jag visste att jag inte fick.
- Lova nu att du kommer hem klockan fem. Det blir pannkakor med sylt till middag.
- Ja mamma, jag lovar, sa jag och gick min väg.

Det var en varm sommardag och fåglarna kvittrade. Jag gick till skogen för att leka och plocka blåbär. Jag var ett sådant barn som gillade att vara för mig själv och skogen var mitt favoritställe. Där kunde jag vara helt ensam och bara gå omkring och dagdrömma. Det var inte många moln på himlen och jag hade solen i ryggen hela tiden. Plötsligt såg jag en man framför mig. Jag var just på väg att klättra upp i en av granarna när han gick fram till mig. Jag hade tyckt att han såg snäll ut. Blå ögon och en brun basker på huvudet. Fast jag minns att jag tyckte det var konstigt att han hade en mössa på huvudet mitt i sommaren. Han hade varit ganska kort och en aning knubbig.
- Vill du ha lite sega råttor? Följ med mig vet jag, min bil står en liten bit härifrån. Kom nu, var inte blyg. Jag heter Anders förresten, vad heter du?

Jag slöt mina ögon och skar mig en gång till i samma sår som jag nyss rivit upp. Jävla gubbjävel, han sa att han bara ville bjuda på lite godis. Hur skulle jag kunnat ana, jag var ju bara ett litet barn. Med den mörkblå rakhyveln i handen hade jag kontroll över min kropp och min sorg. Det hade jag inte annars.

Jag hamnade på PBU. Psykisk barn och ungdomsvård. Jag fick träffa tanten med de stora glasögonen en gång i veckan. Jag minns att jag var rädd för henne, hon såg ful och äcklig ut. Hon ville veta allt vad den där farbrodern hade gjort och sa om och om igen att jag inte behövde skämmas. Hon hade stort och krulligt hår och rött läppstift. Jag minns att jag ville dö. Den där kärringen gjorde ju att mina inre sår blev ännu större. Jag ville inte tala om hur det hade känts att bli våldtagen i en blå och skitig bil. Våld-tagen. Tagen med våld. Jag hade legat på mage i baksätet och han hade varit ovanpå mig. Sagt att vi skulle leka en rolig lek, men jag tyckte inte alls det var roligt att leka doktor. Det blev otäckt i samma veva som han började leka med dragkedjan på mina byxor men jag vågade inte säga ifrån. Ville inte att han skulle bli arg. Jodå, man ska vara alla till lags. Håller man bara igen mun och blundar hårt, hårt så ordnar sig nog allt till slut.

Åren gick och jag slutade på PBU. Då trodde mina föräldrar att min sorg var bearbetad och klar. Det som har hänt har hänt och det går inte att göra något åt. Vi talade aldrig mer om saken. Det är inte så att mina föräldrar är elaka, det är bara det att de verkar tro att jag har glömt bort allt som hänt. Väck inte den björn som sover. Tassa tyst på tå så vi inte påminner Hanna om den där dagen. Trampa inte på kvistarna för då kan Nalle Björn vakna. Jag undrar hur min barndom skulle sett ut om jag aldrig mött den där mannen. Det skulle nog inte ha varit lika många mardrömmar i alla fall. – Mamma, pappa. Får jag sova hos er? När man låg mellan sina föräldrar i deras stora säng blev man med ens tryggare. Då kunde ingenting hända. – Hur är det? Har du drömt en mardröm? Deras oroliga ögon som tittade på mig i mörkret. – Nej, det har jag inte. Man ville ju inte göra sina föräldrar oroliga. Det var bäst att ingenting säga. De kunde ju ändå ingenting göra. Bäst att visa att man var en stark flicka. En sådan som klarade sig på egen hand.

Den enda jag kunde anförtro mig åt och prata med var Ylva. Hon visste vad jag gått igenom och jag visste hur hon hade det. Hennes pappa var alkoholist och när han druckit så hände det att han slog Ylva. En gång slog han henne med en stor, svart gummislang. Det måste ha gjort ont, ondare än att skära sig i handlederna. Jag tyckte synd om henne. Föräldrarna var skilda och hennes mamma bodde nere i Dalarna med Ylvas två yngre bröder. De visste inte om hur Ylva hade det. Att hon blev slagen. De trodde att hon och hennes pappa hade det bra. I sin fantasi kunde de säkert se dem framför sig, lyckliga. Sittande framför TV-n och titta på Sikta mot stjärnorna medan de åt chips och drack läsk. Som en trevlig liten familj som brukade ha roligt tillsammans och inte som en fader som söp varenda kväll medan dottern låg i sin säng och darrade. Väntandes på att bli slagen. Hon brukade nästan alltid följa med mig hem efter skolan för hon var rädd att få stryk när hon kom hem. Det är klart jag ställde upp för henne. Hon var min bästa vän och jag hade kunnat göra allt för att hon skulle vara glad. Jag har bara sett hennes pappa en enda gång och det var på ett klassamtal. Jag satt med mina föräldrar längst fram i klassrummet och hon och hennes pappa var längst bak. Hennes späda kropp bredvid hans stora och kraftiga. Han var röd i ansiktet och hade grå mustasch. Såg ut som en riktig karlakarl. Jag kommer ihåg att jag inte tyckte om hans utseende och var glad över att ha min spinkiga och snälla pappa vid min sida. Det gjorde ingenting att han såg lite fånig ut med glasögonen och sina kläder, i jämförelse med Ylvas pappa var han helt okej.

Alla dessa minnen. Jag önskar jag kunde skrubba bort dem. Skrubba, som jag hade gjort efter att den där mannen lämnade mig ensam och naken kvar i skogen. Jag hade sprungit hem igen och ställde mig genast i duschen. Det varma vattnet som sköljde över min skakande kropp. Med badborsten försökte jag sedan ta bort det smutsiga som låg som ett täcke över min hud. Det kändes som om mannens fingrar fortfarande smekte över min mage och ner mellan benen. Slickepott och Långeman som gjorde saker med min kropp jag helst vill glömma.

Jag bestämde mig att inget berätta för mamma och pappa. Det var nog sant det som farbrodern hade viskat i mitt öra. – Det här är vår lilla hemlighet, du får inte berätta för någon. Och även om du skvallrar så finns det ingen som kommer att tro dig. Din mamma och pappa kommer bli arg på dig om du berättar. ”Det är fult att ljuga” kommer de att säga till dig. Så jag hade satt mig vid matbordet och ätit mina pannkakor som en duktig liten flicka. Försökte vara som vanligt.

Mina föräldrar insåg ändå ganska tidigt att någonting var fel. Jag kommer aldrig glömma den kvällen då allting brast för mig. Jag låg och grät i mammas knä, tårarna forsade ur mig. Jag hade skämts. Ville inte att de skulle se på mig som ett missfoster. Jag ville inte vara ett offer. Pappa blev arg på gubben och gick omedelbart och ringde polisen. Mamma strök mig över håret. - Så ja gumman, allting ska bli bra. Det kommer att ordna sig. Det gjorde det aldrig. Visst, de fick tag på den där Anders som egentligen hette någonting helt annat och nu sitter han bakom lås och bom. Men om nätterna innan jag somnar kan jag fortfarande känna hur han smeker min kropp. Hur han är inne i mig, inne i min kropp och jag kan inte få bort honom. Det har gått tio år sedan jag mötte honom i skogen men det känns som om det vore igår. Jag skrubbar och skrubbar men såren försvinner inte. De bara växer och blir större och större.

Vi sprang bredvid varandra, Ylva och jag. Jag sprang fortare än henne och hon var en bit bakom mig. Jag kunde höra hur hon flåsade där, bakom ryggen. Svetten rann ner för pannan. Det var natt. Vi brukade gå ut vissa nätter för att springa. Det verkar lite konstigt kanske men det är skönt att vara ute den tiden på dygnet. Stjärnorna tindrade över våra huvuden. Uppförsbacken och sedan nedförsbacken. Det gjorde ont i vaderna men jag visste att vi snart skulle vara framme. Ylva sprang om mig. Jag blev sur, jag ville vara lika snabb som henne. Jag ökade farten men kunde inte springa så snabbt längre eftersom stupet gapade framför mig. Det kändes som att jag ska falla men det gjorde jag inte. Jag stannade precis i tid.
- Jag vann, jublade Ylva. Jag stannade närmast stupet utan att trilla ner.
Hon såg triumferande på mig och jag insåg att jag hade förlorat. Vi brukade ofta leka den här leken. Det gäller att stå på den yttersta kanten utan att falla ner och om man inte hinner stanna i tid så ramlar man ner och dör. Långt där nere är det asfalt och jag undrar hur det skulle kännas att bara kasta sig utför. En kort tid fara ner genom luften för att sedan upphöra att finnas. Vad skulle mina föräldrar tycka? Skulle de sakna mig? Jag vet att de skulle bli fruktansvärt ledsna men om jag skulle hoppa skulle jag slippa all den här smärtan som omringar min kropp. Jag och Ylva hade många gånger pratat om att ta självmord tillsammans. Springa fram till stupet som så många gånger förr, ta varandras händer och sedan flyga. Känna vinden dra genom håret för att sedan dö. Bli platt. Det skulle gå på en minut. Tänk så lätt det är ändå att låta döden komma.

Sakta började jag och Ylva gå hemåt igen. Blodet dunkade i tinningarna och jag var alldeles blöt av svett.
- När ska vi göra det? Ska vi göra det i morgon?
- Göra vad då?
- Hoppa. Jag vill inte leva längre. Pappa slog mig idag, med mattpiskan och med sina händer förstås. Jag vet inte om du är beredd men jag är redo att göra det nu. Jag känner att det är dags men om du behöver ytterligare tid på dig så kanske jag kan vänta. Fast jag vet inte om jag kan vänta länge till. Jag är rädd för att göra det ensam men jag kanske måste. Jag orkar inte leva längre.

Jag tittade på hennes ansikte och det enda jag såg var tomhet. Som om hon bara var ett tomt skal. Jag blev rädd när jag såg det. Om hon bara hade sett rädd ut som hon brukade göra. Men hon såg inte ett dugg skraj ut. Det var som om alla känslor hade lämnat hennes kropp.
- Ett litet tag till. En månad kanske.
Jag tog hennes hand i min och när jag gjorde det började hon gråta. Jag kände mig maktlös. Jag kunde ju inte trösta henne för vad jag än gjorde skulle jag aldrig kunna få bort hennes smärtor som brände under huden. Men samtidigt var jag tacksam över att hon faktiskt visade något annat än tomhet och likgiltighet. Förtvivlan kunde jag hantera bättre än inga känslor alls. Vi var två levande lik. Jag kramade hennes hand hårt i min men mer än så kunde jag inte göra. Tysta gick vi bort från stupet. Hon som grät och jag som inte visste vad jag skulle göra.
- Om en månad Ylva, kan du vänta så länge?
Hon torkade bort tårarna med insidan av handen.
- Jag vet inte Hanna. Jag vet inte.

Sedan skildes våra vägar åt. Hon begav sig hem till sin hemska pappa som låg och sov och jag gick hem till mig.
Ännu en av dessa sömnlösa och långa nätter. Det här är vår lilla hemlighet. Du får aldrig berätta för någon. Meningen ekade i mitt huvud. Den vuxna mansrösten som hade talat med mig på det sätt som man talar med små barn. Det här är vår lilla hemlighet. Hans tunga hade letat sig in i min mun. Är det inte lustigt, jag var fem år gammal när jag fick min första kyss. Fem år. Herre gud, jag visste ju knappt vad en kyss var för något.

Romeo, Romeo. Var är du min prins? Jag har väntat länge på dig och tycker det är dags att du kommer fram nu. Jag orkar inte vara ensam längre. Kom och ta mig i dina armar och viska i mitt öra att jag duger. Att du tycker om mig. Älska? Jag vet inte, kanske du t.o.m. kan älska mig. Men jag vågar inte ha några stora förhoppningar. Men Romeo, du måste skynda dig. Kommer du inte inom en månad så får jag aldrig se dig. Jag är inte rädd för döden, det ska bli skönt att få hoppa. Men jag är orolig för att jag ska gå miste om något. Som du min Romeo, jag vill så gärna träffa dig. Känna hur det känns att vara kär för jag har nog aldrig varit det ännu. Jag längtar så otroligt mycket efter kärleken. För ett tag tycker jag faktiskt att jag kan se dig framför mig. Du har kort brunt hår och gröna ögon. Du är snäll och skulle aldrig kunna göra mig illa. Jag blir glad när jag drömmer om dig men ledsen när jag tänker på att jag inte träffat dig ännu. Åh Romeo, kom fram och gör mig lycklig. Plåstra om mina sår. Jag orkar inte göra det på egen hand. Jag drömmer om att jag ligger i dina armar och allt är bra tills jag märker att du förändras. Ditt ansikte förändras. Vad håller på att hända med dig Romeo? Med ens är du flera år äldre än vad du var nyss. Och du har en brun basker på huvudet. Jag blir arg och ledsen. Jag vill ju bara ha kärlek och lycka. Är det verkligen för mycket begärt? Den där mannen har förstört allt för mig. Mitt hjärta kommer aldrig att kunna älska.

Så kom du Romeo. Kom och lek doktor med mig. Vänd ut och in på min själ och spotta på mig. Gör det bara, var inte rädd. Spotta! Jag är ändå ingenting värd. Gör vad du vill med min kropp. Jag bryr mig inte. Orkar inte bry mig. Kom och ta livet av mig, du älskade Romeo. Vi kan göra det tillsammans om du vill. Låt mig bli din Julia. Låt oss möta döden hand i hand. Kom och förändra min värld. Allting är så hemskt just nu och jag orkar snart inte leva längre. Kom och gör någonting. Vad som helst. Jag orkar inte vara ensam något mer.

Telefonen ringde men det var inte jag som svarade. Det var mamma som tog samtalet medan jag satt i soffan och tittade på TV. Nyheterna. Jag satt där för jag hade ändå ingenting att göra. Gubbarna bakom glaset tittade mot mig men jag brydde mig inte om att lyssna vad de hade att säga. Klockan var nio på kvällen och pappa satt också i vardagsrummet. Han satt i fåtöljen och lyssnade uppmärksamt. När vi suttit där ett tag kom mamma in genom dörren. Hon såg chockad ut. Hennes ögon var stirriga.
- Vad är det som har hänt? frågade pappa.
Mamma gick fram och stängde av TV-n. Jag blev orolig. Varför betedde hon sig så konstigt?
- Ylva är död. Hon har tagit livet av sig.

Tomhet. Tårarna börjar rinna ner för mina kinder. Ylva. Älskade lilla Ylva. Älskade vän, kom och vila i mina armar. Vi kan hålla om varandra hårt. Glömma den hårda verkligheten för ett tag. Du hade inte tid att vänta på mig. Jag önskar att jag hade kunnat hjälpa dig. Älskade lilla älskling. Nu känner du ingen smärta mer. Jag ser dig framför mig i vita kläder. Du är lycklig nu. Jag är glad för din skull. Nu slipper du din pappa och han kommer aldrig mer att besvära dig. Så lova mig nu att vila i frid. Amen.

Kistan var brun. Jag önskade jag kunde ha gått fram och öppnat locket. Jag ville se dig. Ge dig en sista kram och önska dig lycka till. Jag vet inte vart du är någonstans nu, jag är inte religiös, men jag vet att du fortfarande finns. Där du är, är det vackert. Jag önskar jag kunde få vara med dig men jag har ångrat mig. Jag vill inte flyga längre. Men vi kommer att träffas igen, det vet jag. Om du bara väntar så kommer jag att komma till dig. Det är som i Bröderna Lejonhjärta. Du kommer väl ihåg hur Jonatan fick vänta på sin bror Skorpan i Nangijala? Är det där du befinner dig nu Ylva, i sagornas och lägereldarnas tid? Jag har inget svar på den frågan men jag vet att du har det bra nu. Där du är slipper du bli slagen. Du slipper skära dig själv i handleden. Du kan le och skratta igen. Jag vet att du är glad. Och visst är jag lycklig för din skull men jag är samtidigt väldigt ledsen. Jag saknar dig och det känns som om hjärtat ska gå sönder i bröstet. Tårarna rinner ner för mina kinder och jag kan inte sluta gråta.

Jag ska börja gå hos en psykolog igen. Jag vet inte om det kommer hjälpa men jag hoppas det. Det känns inte som att det kommer bli bättre, men jag håller tummarna. Mina föräldrar kommer vara med mig varje gång jag träffar den här kvinnan. Det känns bra, jag vill att de ska vara där. Hon heter Simone förresten. Är inte det ett vackert namn? Jag tänker samarbeta med henne, jag har lovat mig själv att ge henne en ärlig chans. Och livet… Det var så länge sedan jag levde. Jag dog i samma stund som jag mötte den där farbrodern. Jag vet inte om jag vågar leva. Kommer knappt ihåg hur man gör. Men jag vill leva. Jag är inte särskilt stabil just nu men jag känner att jag vill det. Jag vill fruktansvärt gärna skratta igen. Det kommer att ta tid, jag vet det, men det går. Det vet jag att det gör.