Trött.
Bara 2 dagar kvar till Vides födelsedag nu.
Presenterna är inhandlade och min mamma ska stå för tårtan i år.
Det kanske är dags för mig att sluta kalla Vide för "min lilla bebis" snart.
Igår, då jag träffade min vän i centrum, pekade Vide nämligen på hennes son som är drygt 2 år och sa:
- Bebis.
Haha, host.
Igår var det kräftskiva och surströmmingsätande hemma hos pappa.
Vide älskar smör.
Kräftskiva.
Pappa och Ylva på kräftskivan.
Kräftskiva.
Rikard jobbar natt idag.
Suck.
Hade velat ha honom hos mig när jag tittar på Idol ikväll.
Jag känner mig fortfarande stressad och konstig och en aning vilse.
Och trött.
Men allting kommer att ordna sig.
Jag får väl försöka att koncentrera mig på kärleken till min man och mina barn när resten av världen känns läskig och hotfull.
Jag är trött på att vara rädd.
Nu vill jag bli modig och stark istället.
Jag tror mitt undermedvetna jobbar febrilt för att försöka skydda mig men att mitt undermedvetna har fått allting om bakfoten så istället för att skydda mig så gör den att jag hamnar i försvarsställning mot resten av världen.
Alla har ju sina upp- och nedgångar.
Och mitt mående är så oförutsägbart.
Ena dagen kan världen gå i grått för att i nästa dag bada i solsken.
Jag försöker titta på de som låter stress och oro rinna av dem.
De människor i min omgivning som inte låter sig påverkas.
Jag undar hur de gör.
Jag gör dem till mina förebilder och tänker att jag ska försöka bli som de och tänka i deras banor.
Men jag vet inte hur jag ska gå tillväga för att tänka som de gör.
Jag vet inte hur man skyddar sig själv från stress och oro.
Jag förstår mig inte på mig själv men många av mina nära och kära påstår att jag är charmig.
Disträ, men underhållande... typ.
Födelsedagen kommer i alla fall att bli toppen.
Den dagen kommer att vara en solskensdag.
Och jag kommer att slå in presenterna i vackert presentpapper och Vide kommer att le mot sina bilar och han ska få äta så mycket tårta han vill.
Och jag ska springa omkring med min kamera och föreviga det jag vill föreviga.
Sedan blir det mer kalas på lördag också.
Jag har alltid tyckt om mina barns födelsedagar.
Presenterna är inhandlade och min mamma ska stå för tårtan i år.
Det kanske är dags för mig att sluta kalla Vide för "min lilla bebis" snart.
Igår, då jag träffade min vän i centrum, pekade Vide nämligen på hennes son som är drygt 2 år och sa:
- Bebis.
Haha, host.
Igår var det kräftskiva och surströmmingsätande hemma hos pappa.
Vide älskar smör.
Kräftskiva.
Pappa och Ylva på kräftskivan.
Kräftskiva.
Rikard jobbar natt idag.
Suck.
Hade velat ha honom hos mig när jag tittar på Idol ikväll.
Jag känner mig fortfarande stressad och konstig och en aning vilse.
Och trött.
Men allting kommer att ordna sig.
Jag får väl försöka att koncentrera mig på kärleken till min man och mina barn när resten av världen känns läskig och hotfull.
Jag är trött på att vara rädd.
Nu vill jag bli modig och stark istället.
Jag tror mitt undermedvetna jobbar febrilt för att försöka skydda mig men att mitt undermedvetna har fått allting om bakfoten så istället för att skydda mig så gör den att jag hamnar i försvarsställning mot resten av världen.
Alla har ju sina upp- och nedgångar.
Och mitt mående är så oförutsägbart.
Ena dagen kan världen gå i grått för att i nästa dag bada i solsken.
Jag försöker titta på de som låter stress och oro rinna av dem.
De människor i min omgivning som inte låter sig påverkas.
Jag undar hur de gör.
Jag gör dem till mina förebilder och tänker att jag ska försöka bli som de och tänka i deras banor.
Men jag vet inte hur jag ska gå tillväga för att tänka som de gör.
Jag vet inte hur man skyddar sig själv från stress och oro.
Jag förstår mig inte på mig själv men många av mina nära och kära påstår att jag är charmig.
Disträ, men underhållande... typ.
Födelsedagen kommer i alla fall att bli toppen.
Den dagen kommer att vara en solskensdag.
Och jag kommer att slå in presenterna i vackert presentpapper och Vide kommer att le mot sina bilar och han ska få äta så mycket tårta han vill.
Och jag ska springa omkring med min kamera och föreviga det jag vill föreviga.
Sedan blir det mer kalas på lördag också.
Jag har alltid tyckt om mina barns födelsedagar.
Kommentarer
Trackback