Igår, när jag och barnen var och hälsade på min mormor, sa jag:
- Vad tycker du om mina nya håruppsättningar då?

Jag har börjat sätta upp håret i slarviga knutar på sista tiden och jag tycker både att det är lite fint men framförallt skönt att slippa ha håret hängande i nacken.
(Det blir så varmt i nacken då håret får hänga fritt tycker jag).

- Ja, du påminner om Teskedsgumman, svarade mormor.

Söta, älskade mormor. ♥

Kanske stämmer der lite men det var kanske inte precis vad jag önskade höra.
Jag intalar mig nämligen fortfarande att jag räknas som ung och relativt cool även om mina begynnande ögonrynkar vittnar om annat.



Jag kanske börjar bli gammal nu.

Jag har t.ex. räknat ut att jag har varit tillsammans med Rikard i 1/3 av mitt liv.

Jag fyller 28 år nästa månad.
Jag träffade Rikard när jag var 19 år.
Vi har alltså varit ihop i 8-9 år.

Och det är såklart trevligt att ha varit ihop med Rikard i 8-9 år.
Men de där åren har gått ganska fort.

Jag tycker att tiden kan stanna upp en stund för jag närmar mig 30 nu men jag känner mig fortfarande ganska mycket som 20.

Dessutom såg jag betydligt yngre ut för 8-9 år sedan.

Är inte jag lite för ung för att få åldersnoja?
Egentligen är det nog en form av rädsla för döden som tränger sig på.
Jag vill vara ung och odödlig.


Jag som 19 år ca.


Jag och Rikard, 2003.


Jag och Rikard, 2009.

Nu ska jag ut i stora världen och promenera med mamma.
Vi syns!