Igår jobbade jag hela dagen.
Idag är jag hemma och har ägnat förmiddagen åt tidningsläsande och en Daim.

Precis efter att jag lämnat ifrån mig barnen om morgnarna är det som att det svider till i bröstet på mig.
Det är som att lämna ifrån sig en del av sig själv. 
Som jag skrev på Facebook för en tid sedan:

Nu har jag lämnat mitt stora hjärta på skolan och mitt lilla hjärta hos dagmamman så nu känner jag mig helt hjärtlös.

Igår träffade jag på en bekant.
Det blev så att vi pratade och han berättade för mig hur han tolkat mig under tiden då jag gick i skolan.
Jag var en "väggstrykare" på den tiden sa han.
Jag blir liksom inte kvitt informationen om hur jag uppfattas och hur folk tolkar mig.
Folk verkar älska att få berätta för mig vad för signaler jag sänder ut.
Med tanke på hur många kommentarer jag får höra om hur jag är och hur jag framstår så måste jag ju vara ett riktigt original,
eller hur?

Ingen människa är den andre lik men jag tror mig ändå ha förstått att det finns många som uppfattar mig som en aning knepig.
Jag kanske har svårt att smälta in, det är faktiskt mycket möjligt.
Jag uppfattas som blyg och otroligt försiktig av folk som inte känner mig.
Jag är så väldigt medveten om det.
Men vad sjutton.

Folk som känner mig uppfattar mig däremot som lätt förvirrad och pratsjuk.


Jag på Afternoon Tea.