Jag sjungit

Jag sjungit, men sjöng väl aldrig för dem,
som leva med glädje till döden.
Jag sjunger som den, vilken ej har ett hem
på jorden, en sovplats i nöden.
Jag kan icke vara hos mö eller vän,
dem jag älskar jag rädes för alla
och ofta när jag vandrar bland stjärnlysta trän,
de länge kvävda tunga tårar falla.

Mitt hjärta vill brista, ty det får ingen ro,
det vill vandra där ingen känner vägen.
Mellan gjorde och himlen det städs vill bygga bro
likt en timmerman så ångestfull men trägen.
Och snart ska jag stå vid den halvöppna port
och ingå i det namnlösas länder.
O, herre, förlåt mig den synd som jag gjort
med min tunga och de skälvande händer.

/Dan Andersson.