För någon natt sedan drömde jag att jag hade en galen mördare efter mig.
Det är en dröm jag brukar drömma med jämna mellanrum.
Då tycker jag att den andra drömmen som jag drömde samma natt var trevligare.
Jag drömde att jag, Rikard och barnen åkte skidor. Vi var på väg hem till min pappa.
I verkligheten vet jag inte ens hur man står på ett skidor men i drömmen var det både enkelt och roligt att susa fram genom snön.
Vi gled fram genom en skog och himlen var mörk över våra huvuden.
Men klockan blev för mycket så vi hann inte hälsa på pappa för vi skulle hem och se på TV.
- Det här gör vi om så fort vi har möjlighet, sa jag till Rikard när vi kom hem igen efter skidturen och slog oss ner i soffan eftersom det bara var några minutrar kvar innan Talang skulle börja.

I helgen har Rebecca varit här.
Hon och jag ägnade lördagskvällen åt att titta på filmen Ghost.
Den var fortfarande bra.
Särskilt Whoopi Goldberg.



För er som följer mig på facebook måste jag erkänna att min blogg i mångt och mycket känns som en upprepning av sådant jag redan skrivit på facebook.
Vad kan jag säga?
Jag gillar ändå min blogg.
Trots allt.
Dessutom känns det som att jag kan vara snäppet mer personlig i min blogg än vad jag kan vara på facebook. 

Bilden här nedan fick jag av min mammas man Lennart för någon dag sedan.
Jag tolkar det som att han tycker att jag oroar mig för mycket för saker och ting.
Och vet ni, han har rätt.
Jag går runt och bär på alldeles för mycket oro.
Gud, jag skulle så gärna vilja bli av med all min oro.



Imorgon är det ny vecka och Rikard ska jobba dag.
Tanken på att ha honom hemma de närmaste kvällarna känns skönt.
Att ha någon bredvid mig i TV-soffan.
Att sova nära någon.
Tryggt.


Cilla som indian.


Mammas hund.