Rotfyllning och oro.
Jag och Rikard lämnade barnen hos deras mormor och Lennart och åkte till tandakuten.
Egentligen hade jag tänkt ägna dagen åt att promenera till centrum och se vad de hade för aktiviteter där.
Kanske åka en tripp till Bålsta för jag är rätt säker på att de brukar ha en liten marknad där på Sveriges nationaldag.
Men efter att bara ha lyckats sova 3-4 timmar på natten p.g.a. tandvärk bestämde jag mig för att jag ville uppsöka en tandläkare istället.
Sagt och gjort.
Jag och Rikard åkte till tandakuten, fick vänta över 3 timmar och sedan fick jag reda på att min tand behövde rotfyllas.
Min första rotfyllning är nu med andra ord påbörjad.
Jag har blivit en aning tandläkarrädd med åren men Rikard satt hos mig och klappade mig på foten medan personalen på tandakuten höll på med min tand. Det gjorde inte ett dugg ont och det gick snabbt och när vi kom hem igen gick jag och lade mig och sov en stund innan middagen.
På tandakuten kände jag för att leka 1000 frågor med tandsköterskan;
Hur vanligt är det med rotfyllning?
Gör det ont?
Tar det lång tid?
Är det större risk att man tappar en rotfylld tand än en vanlig tand?
Tandsköterskan svarade artigt på mina frågor men hon sa också till mig:
- Du oroar dig för mycket.
Gud så rätt hon har.
Jag oroar mig för allt man kan oroa sig för.
Det finns alltid någonting att oroa sig över.
Hur blev jag såhär?
Jag har en bra grund att stå på.
Jag har två fina barn och en väldigt omtänksam man.
Om bara min oro kunde lämna mig.
Jag önskar att jag vore mer som min svärmor.
Hon är lugn och avslappnad och jag vet inte ens om hon kan stava till ordet oro.
Dessutom är hon snäll.
Jag däremot, jag är ett vandrande nervvrak.
Jag tål inte stress och jag äter helst fullkornsbröd till frukost.
Vide har lärt sig att klättra upp i sin sittvagn.
Han gillar att klättra.
Mat är han inte lika förtjust i.
Om han fick välja skulle han leva på enbart välling, korv och frukt.
När jag och Vide åt lunch idag kom jag på mig själv med att sträcka fram en gaffel med mat åt honom och säga:
- Mamma klappar händerna om du äter den här.
Han åt ändå inte.
Han är ganska mammig, Vide.
Om jag inte är i närheten börjar han ropa efter mig.
- Mama, mama, mama.
Samma sak är det när han vaknar om nätterna.
- Mama, mama.
Han har t.o.m. ropat på mig i sömnen.
Cilla är mycket ute och leker med sin kompis om dagarna.
Vi har läst halva Bröderna Lejonhjärta vid det här laget.
Hon tycker att den är spännande.
Den är rolig att läsa också.
En väldigt fin bok.
Jag tror nog att de flesta oroar sig för olika saker. Att jag lägger märke till din oro är väl för att den ofta handlar om ganska vardagliga problem. De flesta problemen försvinner så fort man börjar bearbeta dem.
Är problemet möjligt att ta hand om är det ju inte längre ett problem.
Är det man oroar sig för något som man inte kan påverka är det bara dumt att lägga energi på det eftersom man ändå bara stångar skallen i väggen.
Jag oroar mig också för en massa saker: min frus arbetssituation, bygglov, grannen som inte verkar acceptera vår närvaro, min mammas hälsa som tar stryk av att hon kämpar vidare med sitt hus.
Ajdå, det kanske inte var meningen, men när du skrev om din oro fick det min oro att verka väldigt självcentrerad.
Men hade jag kunnat kasta av mig min oro så hade jag gjort det. Min oro är inget nöje, den tär på mig.
Jag ska försöka arbeta med den.
Jag tror jag har fastnat i ett mönster som är svår att ta sig ur. Min oro är nog egentligen inte ens oro, det är nog rädsla. För att inte vara tillräckligt bra, för att gå sönder och för att tappa fotfästet.
Jag hoppas du vet att du är mer än tillräckligt bra. Man kan heller inte jämföra en oro med en annan/annans oro. Den är lika verklig och påtaglig oavsett om det är världsfreden eller maskan på strumpan vid första daten som man oroar sig för. Puss & Kram
Puss puss.
