Idag borrade grannen i väggen och det resulterade i att Vide pep till och började darra i kroppen. Jag fick lugna honom så gott jag kunde.
Han satt tätt intill mig i flera minuter med örat mot min mage.
Det kan ha varit dagens bästa stund.

Självklart är det inte roligt när ens barn är rädd men det är i sådana situationer som man känner hur mycket man vill ta hand om de små liven och hur söta och oskyldiga de är.

Jag och Vide tillbringade förmiddagen på öppna förskolan.
Det var spännande för Vide och lite mindre spännande för mig.
Men det hände faktiskt en rolig sak.
Det var en pappa som var där med sin dotter på drygt 1 år och pappan småpratade lite med några andra mammor.
Och så ställde han frågan:
- Hur lång tid dröjer det innan man kan låta dem leka lite mer själva?
Han undrade när man kunde släppa lite på kontrollen och inte passa hela tiden.
Jag vet inte.
Det kändes lite som en rolig fråga.
Till svar fick han i alla fall att det där är så olika från barn till barn.
Fast usch, jag vågar nästan inte skriva om att jag tyckte att det var en rolig fråga för det är inte så att jag på något sätt ser ner på den här mannen eller tycker att han är en dålig pappa.
Men det LÄT faktiskt kul.

Hur som helst märkte jag att Vide sökte kontakt med den där pappan. 
Vide gav honom leksaker, gjorde grimaser och ville ha uppmärksamhet.
Ingen av de andra i rummet var han särskilt intresserad av men den där pappa var visst något extra i Vides ögon.
Den här mannen var dessutom den enda vuxna mannen i rummet. 
Kanske Vide helt enkelt har ett behov att umgås med vuxna män?
Kanske känner han att män och kvinnor utstrålar olika saker?
 
Cilla har varit med sin gammelmormor en stor del av dagen.
De har ätit både glass, varmkorv och risifrutti.

Idag bakade Rikard dinkellimpa.
Det är mitt nya favoritbröd.
Gott och nyttigt.
Jag är glad att jag fick det receptet i min hand.
Skulle någon vara intresserad av brödrecept så hojta till.

För övrigt blir jag bara mer och mer kär i skogen.
Vilken underbar plats det är.

God kväll.