Man vet att man är småbarnsförälder (eller psykfall) om man går runt med låten "Tänk om jag hade en liten liten apa" ekandes i huvudet.
Jag hoppas att jag till största delen faller inom ramen för att vara småbarnsförälder.
Och inte psykfall.
Men psykfall kan också vara gulliga.
Men det kan nog vara ganska jobbigt att vara ett psykfall.
Påfrestande för psyket om inte annat.
Hmm.

Idag skrattade Vide för första gången PÅ RIKTIGT.
Innan har hans skratt mest varit hostningar.
Men idag, när Cilla busade med honom, så kom det ett högt skratt från honom.
Det kändes bra. Men man är aldrig beredd när ens små barn kommer med sina framsteg.
Jag har väntat länge på att han ska börja skratta och sedan kommer det, plötsligt, bara sådär...
Och det blir kortslutning i min hjärna.
Jag blir glad... men jag blir nästan förvånad.
Och nästan förvirrad.

Barn frågar inte om lov innan de gör sina framsteg. De frågar inte sina föräldrar om de känner sig redo. De undrar inte om detta är rätt dag för att berika lägenheten med små rena och äkta bebisskratt.

Snart är det dags att skaffa påskägg till barnen. Jag funderar på att lägga något mer än bara godis i Cillas ägg. Någon som har några bra förslag? Jag funderar på att köpa en serietidning, sådant brukar hon tycka om. Men vilken tidning ska jag välja. Prinsessan eller Bamse? Prinsessan är hennes favorittidning så den blir säkert bra. Bamse, å andra sidan, är en söt och trevlig typ med sunda värderingar som inte bryr sig om vilket halsband han ska sätta på sig inför den kommande balkvällen?
Jo... det kanske får bli Bamse trots allt. 
Eller?

(Det är inte alltid lätt att vara förälder och försöka veta vad som är rätt och fel. Men å andra sidan, jag växte upp i en värld av barbiedockor och det blev ett UFO människa av mig i alla fall.)