Idag bläddrade jag i en gammal tidning och hittade en artikel från förra året.
Artikeln handlar om min generation, åttiotalisterna.
Vi är tydligen kända för att vara egofixerade navelskådare. Ett tecken på detta är att många av oss bloggar och uppdaterar vår facebook-status ofta. Vi vill synas och vi vill bli bekräftade.
Jag känner igen mig en hel del i detta även fast jag önskar att jag inte gjorde det.

Det finns hur många onödiga statusuppdateringar som helst på facebook. Man får veta allt möjligt spännande om sina medmänniskor, som att de steker pannkakor, ska gå och sova eller att de dricker kaffe.
Man kan undra över varför det har blivit så att vi mer eller mindre är beroende av att bli sedda i dagens samhälle.
Och även om mina egna statusuppdateringar på facebook inte handlar om att jag ska gå och sova så kommer jag ofta på mig själv med att försöka skriva roliga uppdateringar.
Jag försöker framstå som en rolig person.
Är jag en rolig person?
En del av mig är nog en lustigkurre.
Redan som barn brukade jag ägna mig åt att spexa inför min mormor.
Samtidigt som det är ett personlighetsdrag tror jag att jag på något sätt kan använda mig av min humor (eller icke-humor, välj själv) för att andra ska tycka om mig.
Fast så gör väl kanske alla?

Medan en del känner mig som "hon som säger och gör roliga saker" är jag också känd som den "försiktiga", den "tystlåtna" och kanske t.o.m. "den blyga". Jag själv har en känsla av att ord som "knepig" och "annorlunda" också skulle kunna passa in på mig, men det är möjligt att jag har fel.
Etiketter är för övrigt sällan roliga.
När jag var på Öppna förskolan nyss och berättade att jag och Rebecca hade åkt en av de "fartigaste" karusellerna fick jag veta att det var otippat att jag hade åkt något som många anser är läskigt. För att jag framstår som en försiktig människa, enligt många.
Blä för etiketter.

Hur som helst...
Jag har funderat en hel del över mitt bloggande och vad jag skriver på facebook. För samtidigt som jag har ett behov av att synas och bli bekräftad, så kan man ifrågasatta om det är sunt.
Det händer ofta att jag blir lite nedstämd om jag skriver saker på facebook som ingen uppmärksammar eller kommenterar. Då kan jag känna mig en aning misslyckad och nedstämd och ibland även undra om jag ska bli generad över mig själv och mina ord.
Då kan jag börja ifrågasätta om jag är omtyckt.

Bekräftelse.
Man ska synas, man försöker bli älskad av andra än sin familj. 
Och man fortsätter att skriva och synas...
men varför?
Egentligen?

Många mammor får kritik för att de lägger ut bilder på sina barn i deras bloggar. 
Andra menar att det inte är så farligt. 
Och en del av mig har väl ändå bestämt sig för att det inte är så farligt. 
Man ska inte låta sig styras av sina rädlsor för mycket. 
Man kan inte gå och vara rädd för allting. 

Men ändå...
det stör mig att jag vill bli omtyckt. 
Jag borde skita i vad andra människor tycker om mig. 
Men vi åttiotalister är kanske i behov av uppmärksamhet. 
Att ständigt berätta för kända och okända vad man har för sig, vad man shoppar, vad man tänker, verkar vara något som ligger i tiden. 
Och jag är visst påverkad av min tid trots allt. 

Men ändå. Erkänn. Ni älskar mig?