Igår var jag och Rikard iväg och tittade på Mr Tourette. Vi var där 1 ½ timme innan det började och redan då hade folk börjat samlas. Vi fick en ganska bra plats trots allt.

Det var roligt att höra honom prata.

Pelle sa att man inte behöver vara så himla glad hela tiden. Det gjorde mig faktiskt full i skratt. Är det något som folk strävar efter är det att vara så lycklig som det bara går och där kommer en man och säger att det är helt okej att må skit.
För om man skulle vara fullkomligt lycklig, vad skulle man då göra i resten av sitt liv?
Jag önskar att jag kunde komma ihåg exakt hur han uttryckte sig.
Pelle menar att om man är enbart lycklig så finns det ju bara döden kvar. 
Då finns det inget mer kvar att jobba på med sitt liv och inget mer att sträva efter.
Då är man 100% frisk och har 0% hopp kvar. Då är man hopplös.
Jag är inte riktigt säker på att jag förstår precis hur han menar med det.

I vilket fall som helst känns det på något konstigt sätt skönt att veta att någon tycker som han gör. När någon, i detta eviga sökande efter harmoni, glädje och fullkomlighet, kommer och säger att det är helt okej att må skit...
det är befriande. 

När Pelle var som mest sjuk hade han inte bytt kläder på 9 månader.
Den enda föda han levde på var kalla revbensspjäll och knäckebröd.
Hemskt, hemskt, hemskt.
Men nu är han så frisk som han vill vara. 

Hans liv ska för övrigt bli film.
Kul.

 
Jag och Rikard -i väntan på Pelle.