Cilla var ledsen igår för att hon vill åka till Mallorca.
Det är jobbigt att inte kunna ge sitt barn allt som hon önskar.
Rikard frågade om vi inte kunde åka till Finland istället men Cilla svarade att hon vill åka till samma ställe som jag, Rikard och mormor åkte till förut, innan hon föddes.

Alla har väl hört uttrycket "skratta tills man gråter".
För mig har det fått lite av en ny betydelse sedan Vide föddes.
För egentligen betyder det väl att man skrattar så mycket att tårarna rinner?

Men sedan Vide föddes har det hänt några gånger att jag börjat skratta hysteriskt och efter det börjat gråta.
Igår såg jag och Rikard filmen "Farsan" och vid ett tillfälle började jag att tok-skratta.
Och helt plötsligt, när jag skrattat sådär mycket, kändes det som att det bubblade över.
Och jag börjar faktiskt snyfta och gråta en skvätt.
Inte länge, men ändå.
Och inte vet jag varför jag började gråta heller.
Det är väl inre spänningar som släpper.
Vad vet jag.
Men jag vet att det aldrig har hänt INNAN Vide föddes.
Sedan han föddes har det hänt kanske vid 3 tillfällen.

"Farsan" var faktiskt en bra film.
Jag hade trott att det skulle vara en tramsig film, men jag tyckte om den.

Idag har jag, Rikard och Cilla storstädat större delen av dagen.
Vi har slängt en massa saker, sorterat, fixat, donat, städat Cillas rum.  

Vi ska fortsätta att röja mer någon annan dag. Det är vårt sovrum som står näst på tur.

Imorgon ska vi åka på loppis med min mamma och sedan äta middag hos mamma och Lennart.

Nu har jag börjat äta vanlig mat igen och den hårdaste formen av dieten är slut.
Det kanske var på tiden med tanke på att jag inatt drömde att jag skulle äta på Mc Donalds, coca-cola, en hamburgare och pommes frites.
Men jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle välja en kanelbulle eller choklad till efterrätt.

Idag klappade Vide händerna för första gången.