Här har ni två sånger som jag gråtit till;

När jag var barn:



I tonåren:



En annan sång som jag gråtit till är Staffan Hellstrands låt, Pascha Jim.
Det var när jag var barn och mamma sa att vi var tvugna att avliva katten eftersom hon var så pass gammal att hon inte längre levde ett anständigt liv.
Hon berättade det precis innan hon åkte iväg med katten. Jag förstår att det berodde på att hon visste att om hon skulle berättat det innan skulle jag ha protesterat och gjort allt som stod i min makt för att hindra henne.
Så mamma berättade det, grät och åkte iväg.
Mormor fanns i lägenheten, antagligen för att trösta mig.
Jag låste in mig på toaletten och grät ögonen ur mig... typ.
Vad som spelades på stereon inne i mitt flickrum?
Låten Pascha Jim;

"...att gå,
aldrig vända sig och se vad som blev kvar,
bara ta farväl..."


Missan, min första katt.