Jag var ett UFO i skolan och jag är ett UFO nu.
Ibland kan jag börja gråta när jag blir för medveten om att jag är ett UFO och att UFON nästan inte har några vänner alls.
UFON blir ofta betraktade som konstiga. Kanske tystlåta, tillbakadragna.
När man träffar ett UFO tittar man ner i marken och ökar på stegen för att man vill inte börja samtala med ett UFO.
Anledningen?
Man vet inte hur man ska prata med ett UFO.

I skolan och på gymnasiet såg jag på mig själv som lite konstig.
Jag tycker faktiskt inte att jag är konstig längre.
Men jag är uppenbarligen fortfarade ett UFO.

Hur man vet att man är ett UFO?
Det vet man bara.

Jag är ett Underbart litet Underligt UFO.

Egentligen är alla utomjordingar i vardagen, precis som jag.
De kan bara dölja det bättre.

Nu ska jag äta lunch.