Idag kom Cilla hem från dagmamman med denna fina sak:



Så jag passade på att göra lite fint i köket:



Har jag begått en dödssynd?
Stoppat i adventsljusen i ljusstaken flera dagar före första advent?
Antagligen.
Jag kommer kanske få brinna i skärselden sedan. 

Så vad har jag funderat på idag?
Jag har funderat på om rymden tar slut någonstans.
Om den tar slut, hur ser det slutet ut?
Om universum är oändligt, hur ser oändlighet ut?
Jag har frågat Rikard. Han kunde inte svara mig.
Attans.

Jag har även funderat på lite enklare saker.
Som huruvida det är rätt gentemot mina barn att skriva om dem i bloggen.
En del hävdar att det är fel att göra så.
Att man ska hålla bilder på sina barn för sig själv och sina närmaste.

Samtidigt har jag funderat över...
hur farligt kan det vara?
Vem skulle vilja mina barn illa?
På vilket sätt skulle mina barn kunna dömma mig för att jag visar min kärlek till dem offentligt?
Det här är ju ändå en ganska liten och harmlös blogg.

Jag vill inte skada mina barn.
Jag tror inte att jag gör det heller, genom att skriva om dem i bloggen.
Jag respekterar folk som inte bloggar om sina barn och som inte lägger ut bilder på sina barn på internet.
Respekterar de mig, som faktiskt väljer att skriva om mina barn?

Jag tror det kan vara dåligt att vara för rädd också.
Jag vill inte låta rädsla och oro styra över mina beslut.



Jag har kommit fram till att det kan vara befriande att få skriva av sig.

Jag läser själv en del bloggar.
Vet ni hur många bloggar det finns egentligen?
Jag kan svara er. 
Det finns skitmånga bloggar.  

Varför läser man andras bloggar?
Är det för att personen i fråga skriver bra?
Är det för att man är nyfiken av sig?
Att få titta in i någon annans liv.

Jag har inte alltid så mycket att skriva om.
Men jag skriver ändå...
för att jag tycker om det. 
Jag betraktar skrivande som lite av min grej.
Det är ett intresse.
Jag skriver inte längre noveller, dikter skriver jag bara ibland,
men jag är fortfarande en skrivande människa.
Att skriva är en form av trygghet.