Nu håller Rikard på och försöker sluta röka. Han har varit nikotinfri i 2,5 dagar.

Igår såg vi "Stjärnorna på slottet" som vi spelat in. Jonas Gardells dag. Jag är rätt förtjust i den mannen trots allt. Han fick mig t.o.m. att gråta en skvätt när han berättade att han blev våldtagen som 14-åring. Jag hade anat det eftersom en av hans texter, som heter "Oskuld", lyder såhär:

"Jag förlorade min oskuld den 2 april 1978.
Jag blev våldtagen av en gubbe, inlåst i en lägenhet på Söder i Stockholm.
Alla måste börja nånstans, och det var så det började för mig.
Den här mannen var en reptil, med en reptils ögon och en reptils kalla tunga.
Efteråt, när jag grät, stack han till mig två tior som en sorts ersättning.
Jag minns att jag snyftade att jag bara var ett barn, för att han skulle låta mig gå, men jag vet inte om det verkligen var sant, jag vet inte om jag verkligen var ett barn något mer.
För när man inte längre är oskuld, vad är man då?
Skuld?
"Skyldig eller icke skyldig?"
"Skyldig, herr domare!"
Ja, sedan dess är jag skyldig. För mitt liv och hur jag lever det, för det samhälle jag lever i. Som skyldig kan jag slåss och försvara mig. Det är mycket bättre än att vara oskyldig.
Min oskuld blev kvar i en säng som luktade av smutsiga lakan och gammal äcklig gubbe, i en lägenhet någonstans på Söder i Stockholm. Där kan den få vara.
Min oskuld var mig till inget skydd och ingen nytta.
Min oskuld var fullkomligt värdelös.
Bara något år senare bestämde jag mig för att vara en sån som är modig. Jag var femton år och lät alla veta. Vad fanns där att förlora? Oskuld var jag ju inte längre, och så svag, så hjälplös och så utsatt som jag var den där gången, i den där lägenheten, lovade jag mig själv att aldrig mer bli.
Jag tänkte vägra vara offer.
Skyldig var jag tveklöst - men till vad bestämde bara jag själv. Jag menar, det är inte alla 16-åriga killar i första klass på gymnasiet som kommer till skolan i strasshalsband. Det är inte alla killar som mönstrar i rävboa.
Men det gjorde jag!
Jajaja, jag gick kanske lite vilse i början, men jag hade åtminstone börjat gå.
Dessutom var jag ju tvungen att rita min egen jävla karta.
Och här är vi nu, tjugo år senare. Jag är inte fjorton, jag är trettiofyra.
Tjugo år av fullständig skuld, och jag skäms inte ett ögonblick.
Faktum är att jag inte tror på skam.
Jag tror på att vara skamlös.
För detta enda vet jag: Frihet är inget man får till skänks. Frihet är något man erövrar.
Vi är just så fria som vi gör oss till.
Vi får den plats vi tar.
Där vi står idag är dit vi själva gått. Det här är vår historia, och vi har rätt att vara stolta.
Skyldiga är vi tveklöst, men vad vi är skyldiga till bestämmer bara vi själva!"


Annars har jag inte så mycket spännande att skriva om. Och har man inget intressant att skriva om så riskerar man att börja babbla. Och börjar jag babbla för mycket finns risken att den här bloggen förvandlas till en mellanmjölks-blogg och det vore ju tragiskt.

Fast det där var dåligt av mig, eftersom jag snodde det lite från Gardell, för han säger att Sverige är mellanmjölkets land. Han har så rätt. Idag ska jag vara mellanmjölk. Jag ska vara Svensson och äta Dumle och titta på Guldbagge-galan. Om jag orkar. Guldbaggegalan kanske tråkar ut mig.

För egentligen är jag inte mellanmjölk. Jag är fet, gräddig mjölk.

Puss puss.