Jag vet egentligen inte om den där insändaren till Metro var rolig. Jag vet ingenting alls. Jag vet inte ens om jag har humor.

Jag vill skriva. Vem är jag utan ord? Men jag har inget att skriva om och det frustrerar mig.

Egentligen vill jag bara sova. På ett villkor. Att världen luktar gott.  

Idag har jag knutit snören på de inslagda paketen. Till mamma har jag köpt... haha... nej, jag bara skojade, mamma.

Och till dig, pappa, har jag köpt...
Ni ser. Ingen humor.

Till Cilla har vi köpt (det törs jag skriva för hon läser inte min blogg) ett pussel på 60 bitar med Bambi som motiv, Peter Pan-filmen, 4 Hello Kitty-gubbar, en bok för bokmärken, en Bamse-bok.

Det är lustigt när man får barn. Man kan köpa sådant man inte alls tycker om. Hello Kitty är en sådan grej. En fånig katt med rosett i sitt alldeles för stora huvud. Men Cilla brukar skina upp när hon ser Hello Kitty.

Det är samma sak som när Cilla var liten och hon blev förtjust i Nalle Puh. Då köpte vi Nalle Puh-saker även fast jag själv inte är förtjust i Puh... fast det är inte helt sant...
Jag var nog mer trött på att man inte kunde vända sig någonstans utan att överösas med Puh. Det fanns tjejer på gymnasiet som gick runt med Puh-pennfodral.
Då blir det tillslut så att man vill strypa den lilla björnen.

Rikards knä är stukat. Han ska ringa till en sjukgymnast och få komma och lära sig hur han ska öva upp knät igen.

Jag tänker ganska ofta på min gamla vän som gick bort i oktober. Ibland får jag lust att ringa henne. Vänner får inte gå och dö sådär, inte ens om de är gamla.

Det blev trots allt ett långt blogg-inlägg för att inte ha något att skriva om.