15 dagar kvar till beräknad förlossning.
Hur känns det?
Jag vet faktiskt inte.
Lite rädd är jag väl, på något sätt, men exakt VAD jag är rädd för är svårare att säga.
Eller rädd och rädd...
jag känner nog mer av någon slags oro.

Rastlöshet?
Ja, kanske.

Jag har läst att många gravida går in i sig själv på slutet av graviditeten och förbereder sig inför förlossningen. Kanske är det vad jag gör. Det är lite som ett ingenmansland... kanske.
Som att man befinner sig i en utandning.
Man väntar.
Väntar på förlossningen.
Väntar på barnet.
Det är svårt att beskriva vad som rör sig i mitt huvud just nu.
Inte ens jag själv vet riktigt.

Det är lite jobbigt att inte veta om förlossningen sätter igång inatt eller om det dröjer nästan en månad.
För det vet man ju faktiskt inte.
Man har inte någon direkt kontroll.
Kanske är det därför det känns som ett ingemansland.

Inte så att jag är deppig.
Jag bara... är.
Det är så det känns just nu.
Jag existerar.
Jag väntar.

Om förlossningen vet jag inte mycket.
Det jag vet är väl att jag vill ha epidural.
Annars ska jag försöka att lyssna på kroppen och göra som den vill.
Slappna av är bra att göra när smärtan kommer över en.
Fast jag undrar om inte det är lättare sagt än gjort.


På förlossningen:



Igår var Cilla på barnkalas. Det tyckte hon var roligt. Jag och Rikard var också med på kalaset. Cilla pratar nu en hel del om hur hon vill att hennes eget kalas ska bli. Fiskdamm ska det vara.

Tänk att hon blir 5 år nästa gång hon fyller år. Det känns nästan läskigt på något sätt.
5 är en sådan stor siffra.
Jag undrar hur det känns för mina egna föräldrar att ha barn i 25-årsåldern.
De måste ju ha dött av läskighet för länge sedan.

Imorgon ska jag och Rikard till mvc.

Och om barnet väljer att stanna kvar i magen blir det bio på söndag.