12 dagar kvar. 
 
12!!!

Etta... tvåa... Bingo...

Nu tänker man på förlossningen i stort sett hela tiden.
Och jag känner att jag borde göra en massa saker innan bebisen kommer, men jag går mest runt och
* slappar
* funderar över förlossningen och bebisen
* slappar lite till

På ett sätt vill jag att bebisen ska komma nu.
På ett annat sätt känner jag att den gott kan stanna kvar i magen en stund till.
Vill träffa den lilla bebisen, men tanken på förlossningen känns både läskig och spännande.
Svårt att veta om man vill springa och gömma sig och inbilla sig att det där med förlossningen går att komma ifrån på något sätt eller om man vill ställa sig och självsäkert säga:
Absolut, att föda barn grejar jag lätt som en plätt.

För hur läskig tanken på förlossningen än känns så vill jag inte missa den.
Jag vill föda ut barnet.
Fast det gör ju lite ont ska erkännas.

Och tänk om Rikard har super-migrän och tänk om moderkakan lossnar och tänk om jag blir sövd och får kejsarsnitt.
Tänk om någon svimmar. Tänk om jag kommer in till förlossningen och barnmorkan säger att det är försent för ryggmärgsbedövning.
Tänk om jag dör.
Eller ännu värre...
tänk om vi glömmer kameran hemma!!

Det är nog därför som jag tar det så lugnt och inte gör alla de där sakerna som jag tänker att jag ska göra.
Jag har så mycket i huvudet som det är.
Sedan spelar det säkert in att jag är en latmask som gärna skjuter upp saker och ting.

Ikväll kanske jag och Rikard ska göra en gipsavgjutning av min mage. (Det gjorde vi när vi väntade Cilla också. Den hänger på väggen i hennes rum.)
Jag vill gärna göra gipsmagen i sista minuten, men nu, när det bara är 12 dagar kvar till beräknad förlossning, vet jag inte om jag vågar vänta så mycket längre. 
Risken finns ju att om jag väntar för länge så blir det försent. 
 


Såhär såg det ut när vi gjorde Cillas gipsmage: