Tack för alla namnförslag till bilen. Den är fortfarande namnlös men jag kan ju berätta när den har fått ett namn. Rikard hämtade bilen igår så idag blir det väl kanske till att ta en sväng i den.
Jag brukar inte bry mig mycket om bilar, men den här gången känns det faktiskt roligt att ha en "ny" bil.
Cilla blev också glad över den nya bilen. Fast det hon egentligen blev glad för var nog att bilen är röd.

Igår kväll hände något halv-magiskt. Det kickade runt i magen. Visst har jag känt rörelser innan, men igår kändes sparkarna starkare. Nu finns det verkligen ingen tvekan kvar att jag kan ha känt fel.
Jag ville nästan gråta av lättnad. Hur glad som helst över att snart hålla en bebis i min famn.
Samtidigt lite rädd, för när man VERKLIGEN tänker på det och inser att man har en levande människa innuti sig, då blir det så stort och överväldigande.
Tur att man inte VERKLIGEN tänker varje dag, då skulle man inte göra något annat än att gå runt och vara skitskraj.

På tunnelbanan idag var det en hemlös man som bad om pengar eller något att äta. Jag grävde i väskan efter ett äpple att ge honom, men jag hann inte, för jag skulle precis gå av tåget. När jag ringde Rikard för att berätta det började jag nästan gråta för att jag inte hunnit ge honom en frukt.
Graviditetshormoner, eller vad?
Rikard tröstade mig med att han kunde åka till ett härbärge och äta soppa.

Jag ska till tandläkaren idag. Jag vill verkligen inte gå dit. Jag har nästan börjat få lite tandläkarskräck de senaste åren. Det är i och för sig bara en enkel undersökning, men det är också läskigt. Tänk om tandläkaren säger att jag kommer vara totalt tandlös inom loppet av 5 år.
Ni ser. Tandläkare är superläskiga.

Ikväll blir det till att se Desperata hemmafruar som Rikard spelade in igår och öppna godiskorgen som vi fick av min mamma i påskpresent.
Det hade inte tandläkaren gillat.

6 dagar kvar till ultraljudet. (Då ska ni, mina läsare, få se bild på bebisen.)
8 dagar kvar till Staffan Hellstrand-spelningen.